Category Archives: Böcker

Jag ligger lite efter i min klassikerläsning, men jag kommer igen. Nästa vecka blir det Virginia Woolf på bloggen. Och i början på maj vankas engelskt 1800-tal. Några önskningar vilken klassikerboken i maj skall bli? Jag återkommer om det. Häromdagen siktade jag höstsläppet från Albert Bonniers klassikerserie. En förpackningsnörd av min kaliber skuttar glatt av glädje även när det gäller bokomslag. Läslusten väcks och jag gillar att ha böcker liggandes för inspiration. Jag har aldrig förstått mig på det boklösa hemmet, utan här är det högar lite varstans och naturligtvis en välfylld bokhylla :). Vi har mycket trevlig läsning att se fram emot i höst vill jag lova. När Frankrikes president uttalade sig nedlåtande om Prinsessan de Clèves blev det ett ramaskri i litteraturkretsar. Nu får man chansen att uppleva lovestoryn från 1600-talet på svenska. Och en sådan där cool knapp måste man ju bara ha!

Sedan vankas Flugornas herre, Främlingen och Dödssynden. William Goldings obligatoriska bok från svenskalektionerna i skolan skall bli skoj att läsa om. Främlingen har jag vaga minnen av från universitetets litteraturvetenskap. de Clèves har jag bara läst utdrag från och Dödssynden är helt ny för mig. En trevlig läshöst med andra ord!

Pressbilder från Albert Bonniers förlag.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg är en av den svenska litteraturens stora klassiker. Den benämns i ordalag som en av de mest fulländade romanerna på det svenska språket. En riktig topplacering på klassikerpedistalen således. I finrummet. Med en stor medalj på sig. Det är en sådan där bok som man läser i skolan. Som ingår i vår litterära kanon. Man vet redan från början att man skall tycka att detta är ett mästerverk, annars har man missat något väsentligt. Det blir en slags tvångströja som ibland är svår att frigöra sig från. Om man förmår att komma runt detta och finna läsglädjen i boken, så kommer dess konturer fram. Det är en idéroman som skapade skandal med sina resonemang kring moral, liv, död och skuld när den kom 1905. För mig i min läsning nu, är det framförallt en nedstigning i en människas psyke som i det enskilda ändå förmår att bli allmängiltigt.

Romanen tar sin början i sommarhettan. Vi befinner oss i ett kokande Stockholm. Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och torgen. Vi sugs in i Söderbergs mästerliga förmåga att måla upp bilder och stämningar med några få ord. När vi lämnar Doktor Glas är det höst och på väg att bli vinter. Hösten härjar mina träd. Kastanjen utanför fönstret är redan naken och svart. Molnen fara i tunga skockar över taken, och jag ser aldrig solen…Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften. Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla. Under de fyra månader som finns mellan dessa bilder, denna början och detta slut, utspelar sig berättelsen om doktorn, pastorn och pastorns hustru Helga.

Tematiken är bekant för de flesta. Det är inte för inte som man sätter Doktor Glas i händerna på läkarstudenter. Äger en människa rätt att sätta sig som domare över livet och ta en annan människas liv? Det yttre skeendet rymmer många bottnar och moralfilosofiska frågor. Pastor Gregorius unga hustru Helga kommer till Doktor Glas och ber om lättnad i plikterna i samlivet. Hon står inte ut längre. Hon har dessutom träffat en annan man som får henne att känna sig levande. Doktor Glas, som redan på förhand hyser aversion mot den gamle pastorn, tar projektet på sina axlar och under skenbart medicinska råd lyfts bördan av Helga. Det räcker inte. Det hela fortsätter. Doktorn utvecklar en platonisk kärlek till Helga och står snart inte ut med tanken på Helga och pastorn tillsammans. Varför skall Helga behöva det ok som hennes gamle man utgör? Tankarna tilltar. I chiffonjen ligger de giftiga pillren. Det hela uppnår sitt Crescendo. Doktor Glas tar ödet i sina händer. Så där står vi som läsare. Och Söderberg låter skickligt våra sympatier pendla fram och tillbaka utan några till synes givna svar. Moralen är en karusell, säger Doktor Glas. Finns det några gränser? Är allt relativt? Är vissa människors liv mer värda än andras? Och skall man äga rätten till sin egen död? Dessa allmänmänskliga frågor känns tidlöst relevanta från en tid då vetenskapen utmanade religionen som uttolkare av livet och döden.

Krister Henriksson som Doktor Glas 2007. (Pressbild: SR)

Jag hamnade nu som läsare i en fascination över skildringen av Doktor Glas. Den koncentrerade formen i berättelsen. Språket. De parallella skildringarna i den fina berättartekniken som ger en hel människa av nu, då, tankar, drömmar. Den stympade mannen som går genom livet med ett känsloliv med lock på. Den kontrollerade mannen som skapar bilden av sig själv som den rationelle vetenskapsmannen utan behov. Den ambivalente mannen som dras mellan att förbli i det trygga och inte leva eller att agera och utmana sig själv. Den desillusionerade mannen som inte längre gör sig förhoppningar om sitt liv – ”Mig gick livet förbi.” Den distanserade mannen som tror sig ställa sig över mänskliga ting och som iakttar snarare än deltar.  Den skenbart oegennyttiga mannen som tar på sig att hjälpa en annan människa. Den starke mannen som tar sig för att försöka styra livet, men som upptäcker att det inte låter sig ledas i band som en marionett. Doktor Glas är en människa med många bottnar och sällan har det skildrats så koncentrerat och tätt som här.

Formen i berättelsen, språkets mättnad och alla bevingade ord gör att det här är en klassiker som kan läsas om och om igen. Man upptäcker helt enkelt nya saker. Själv läste jag halva först, men började om efter nästan en månad eftersom upplevelsen kom för långt bort. Det tjänade den på. Filmatiseringar har gjorts. Ovan syns affischen från den första filmen från 1942 där man ser den åldrande Gregorius som ett hotfullt spöke över den väna Helga. 1968 i Maj Zetterlings version är undertiteln “an erotic obsession”. Doktor Glas har, i likhet med andra klassiker, det mångfaciterade som bildar bakgrund till olika läsningar och tolkningar.

Som en av de stora svenska klassikerna har Doktor Glas även verkat som litterär inspiration. Nu går jag vidare i läsningen av två författare som går tätt i Hjalmar Söderbergs spår – Bengt Ohlssons Gregorius och Kerstin Ekmans Mordets praktik. Gregorius har stått i bokhyllan länge och Mordets praktik har precis kommit ut i storpocket.

Avslutningsvis – Doktor Glas är en klassiker väl värd att upplevas.

Vad säger Ni andra som har läst Doktor Glas? Det vore väldigt roligt att höra från er och diskutera vidare!

Klassikerklubben fortsätter med Mot fyren av Virginia Woolf i mars.

Bokrealisationen närmar sig. Det är inte samma sak som förr, men det ingår fortfarande i en ritual att sitta med katalogerna och sätta kryss på de böcker man önskar sig. Först blir det många kryss och sedan minskar listan för att till slut innehålla de som man verkligen, verkligen vill ha. Nu klickar jag, istället för att trängas i bokhandeln. Utbudet är olika hos de olika nätaktörerna och det lönar sig att jämföra priser. Nu är det tillfälle att köpa lite onödiga glassiga soffbordsböcker, när de inte kostar mer än en dyr tidskrift. Mitt första klick blir Tricia Guilds Inred med blommor.

Sedan klickar jag även hem Johanna Davidssons Väskor. Om man gillar den här genren kanske den omdebatterade Martina Bonniers Fashionista lockar också? Det är modeskola på en högre nivå än de flestas plånböcker, men gott att titta på när man är på det humöret.

Jag har redan alla Monika Ahlbergs årstidsböcker, men om man inte har dem, så finns ett gyllene tillfälle nu. Jag har långtifrån lagat varje recept i dem, men jag gillar förankringen i årstiden och stämningen man får när man bläddrar. Mitt val för dagen i den digra kokboksfloran blir Sanna Töringes Sannas enkla festmat. Jag gillar det mesta hon gör, så säkert även denna lilla bok. Missa inte heller hennes Drömmen om en trädgård.

När det gäller skönlitteratur finns en del favoriter med. Jag vill läsa Enquists senaste, så den är hemklickad. Gaskells klassiker har jag i pocket, liksom Helena Henschen som jag läste i somras – jättebra- och två av Joyce Carol Oates senaste.

Postverket hörde min bön. Sista delen är här. Jag vet ju hur det hela går på ett ungefär, men det är skillnad att sluka boken i den feberheta besatthet som jag befinner mig i just nu. In under filten. På återseende – efter femhundrafemtiofyra sidor :)!

UPDATE: Klar. Och oj vad jag kände mig gammal på slutet. Jag fick svårare och svårare med denna berättelse ju mer övernaturlig den blev. Om jag inte hade sett filmen och blivit smått besatt av Edward och Bella där, så vete sjutton om jag hade klarat böckerna. Ettan gick fint. Tvåan gick ganska fint. Trean och framförallt fyran. Oj. Vet inte. Jag vet i alla fall att jag kommer att vara vansinnigt nyfiken på hur de kommer att visualisera detta i filmerna. På något sätt var det de ansiktena som räddade läsningen. Jag må återkomma i ärendet med samlade intryck när jag kommit ut ur Twilight-bubblan :).

Nu får jag lov att se hur långt min förkärlek för vampyrer kan ta mig. Jag har hunnit trettionio sidor in på den första boken och det är inte utan att man känner igen sidobläddringen från den maniska fasen med Sagan om Isfolket för många, många år sedan. Vi får se om jag står distansen ut. Man är ju inte fjorton längre som bekant :D. Doktor Glas i klassikerklubben och så lite Edward & Bella på det. Läsbredd så att det står härliga till just nu.

Emily Brontës enda roman utges 1847 under manligt pseudonym. Ett år senare avlider Emily i tuberkolos. Svindlande höjder har kommit att tillhöra de stora klassikerna. Det känns som ett liv sedan jag läste Brontë. För jag tror att jag har läst romanen. Det kan vara så med klassiker. De är så inlemmade i den allmänna förståelsen av fenomen och livet i stort, så ibland tror man sig ha läst, fast man inte har gjort det. I vilket fall som helst var jag betydligt yngre då. Jag minns den svindlande passionen. Kärleken över allt. När jag läser nu finns de stora känslorna fortfarande kvar där, men nu är det även andra teman som fastnar. Det är styrkan med klassiker. Man läser om dem och finner nya saker. Man lever och ser med andra ögon.

Visst är de svindlande höjderna i känslolivet fortfarande i fokus. Heathcliff, hittebarnet som tas in i familjen på gården Wuthering Heights och som växer upp tillsammans med Catherine. Relationen dem emellan som utvecklas från nära samhörighet till den brännande kärleken. Samtidigt bestäms de och präglas av sin barndom, där Heathcliff faller i onåd när Catherines bror tar över gården efter fadern. Det svarta blir hans liv. Catherine slits mellan det konventionella valet och den sanna, men även omöjliga kärleken till Heathcliff. Att vara den accepterade kvinnan med de rätta egenskaperna, eller en gränsöverskridare som inte styrs av klass och kön. I en avgörande passage i boken fäller Catherine de berömda orden: ” Min kärlek till Heathcliff liknar själva berggrunden – den är inte till så stor synlig glädje, men den är oumbärlig. Nelly, jag är Heathcliff – han är alltid, alltid i mina tankar, inte som en källa till glädje, utan som mitt eget väsen”. De skiljs åt och deras saga, som kvävts i sin linda, går mot sitt tragiska crescendo. Catherine gifter sig med en annan man. Heathcliff reser iväg. Ett möte sker på Catherines dödsbädd, där det ödesmättade beseglas. Innan de många år senare förenas i graven, drivs Heathcliff av hämnd, hat och självdestruktivitet för att i sällsamma ögonblick tro sig se Catherine som spökbild. Det är en galen kärlek utan gränser och utan hänsyn. Det är oförsonligt och bortom allt förnuft.

Berättelsen utspelar sig i ett mycket begränsat universum på de ödsliga hedarna i Yorkshire. Många bokomslag fokuserar på naturen. Omgivningarna är inte bara en kuliss och en spelplats, utan heden, vinden, regnet och blommorna bär romanen. Det är ett hårt och vindpinat landskap med gotiska förtecken. Wuthering Heights är ingen fristad på heden utan en förlängning av den. Ovan syns även fönstret som är en bärande symbol i boken.

Vid min omläsning blev jag förvånad över flytet i boken. Det är en riktig sidovändare. Det är en stundtals klaustrofobiskt liten värld, men karaktärerna och relationerna dem mellan berättas skickligt av olika berättarröster som går in i varandra. Sedan svek mitt minne när det gäller att mycket av boken handlar om Heathcliffs och Catherines släktingar och barn. I ett cykliskt förlopp försluts till sist knuten när det sker en förening mellan Catherines dotter och kusinen Harethon. Innan dess ger Brontë läsaren en närmast helvetiskt vandring där Heathcliffs oförsonliga hämndbegär står i fokus. Människorna blir brickor i ett spel, där Heathcliff bland annat offrar sin egen son. Det temat fann jag svårt att ta till mig nu.

Passionshistorien karakteriseras varken av en sympatisk hjältinna eller hjälte. Catherine beskrivs som självcentrerad, bortskämd och utan känsla för sina medmänniskor. Hennes galenskap skildras till viss del som en följd av hennes personlighet. Heathcliff är ostyrig, omedgörlig och i förlängningen djävulen själv. Det är stundtals ett hopplöst skräcklandskap med ylande hundar, spöken och misshandel. Det är gåtfullt och utan självklara svar. Vid omläsningen fastnade mina tankar mer på det oförenliga och det oförnuftiga, än att bara förföras av den gränslösa passionen som skall få företräde framför allt annat. Heathcliffs fanatiska hämndbegär där människor offras är stundtals svårare att ta till sig denna gång.

Denna gång tänkte jag även mera på de uppenbara motsatser som finns i boken såsom klass- och könsperspektivet och den ständiga konflikten mellan förnuft och känsla. Karin Johannissons mycket läsvärda förord till den nya klassikerutgåvan resonerar klokt kring förväntad kvinnlighet med styrda ramar kring hur man bör vara för att bli socialt accepterad. Catherine slits helt klart mellan sin hela person och att finna sig till rätta i det konventionella. I den konflikten offras Heathcliff och en förening mellan dem blir omöjlig. Det är även intressant att tänka sig Catherines galenskap som en klassisk fristad från alla kvinnliga måsten i den hårt styrda kvinnorollen i det viktorianska England. Ett tema som är evigt aktuellt.

Svindlande höjder är som en av de största klassikerna ständigt aktuell. Jag har skrivit detta till tonerna av Kate Bushs klassiska Wuthering Heights som kom 1978. Klicka här för att lyssna och samtidigt titta på delar av filmatiseringen från 1992 med Juliette Binoche som Catherine och Ralph Fiennes som Heathcliff. Jag undrar om jag har sett den. Nu måste jag definitivt göra det.

Passionshistorien läses just nu av många som är inne på Twilight-spåret. (Jag har en stor populärkulturell lucka att fylla där känner jag. Med vampyrbesattheten från True Blood, skall jag snart göra det också.) Bellas favoritbok är Wuthering Heights. Med en yngre publik i åtanke gör man nu ännu en filmatisering av Svindlande höjder. Som Heathcliff kommer vi att få se den inte helt obekante Ed Westwick. Även om jag inte tillhör den tilltänkta generationen, kommer jag naturligtvis att titta med allra största intresse :).

Avslutningsvis – mina varmaste läsrekommendationer! Svindlande höjder är inte en dammig klassiker, utan förtjänar att läsas och upplevas.

Vad säger Ni andra som har läst Svindlande höjder i klassikerklubben? Det vore väldigt roligt att höra från er och diskutera vidare!

Sådärja. I dag fick jag Svindlande höjder av Emily Brontë i brevlådan. I kväll har jag satt igång att läsa. Femtio sidor in i boken till brasans sken. (Till den ideala bilden hör röklukt i rummet och en brasa som aldrig tog sig, men ändå – en värdig start på det litterära projektet :)) Övriga familjen befann sig på övervåningen och jublade över att ha knäckt Bowser i Super Mario. Alla har vi våra nöjen. Skriv gärna en rad Ni som känner för att vara med i min klassikerläsning. Tillsammans må vi läsa många sidor framöver!

Mugg från Penguin. Den nya upplagan av Brontës klassiker  från Bonniers har ett mycket läsvärt förord av Karin Johannisson.

Man kan tycka att jag börjar få hybris med alla mina utmaningar, men faktum är att det nog mer handlar om att konkretisera och att få ned vilande projekt i skrift. För jag är lite sådan. För att saker och ting skall hända gäller det formulera en tanke kring det. Ibland faller det hela. Men då får det göra det. Bättre att spänna bågen ni vet. Dessutom känner jag att jag behöver lite nya inspirerande infallsvinklar till bloggen. Så jag kör – igen :).

Jag har skrivit om det ett antal gånger. Jag läser massor av böcker – på sommaren. Resten av året är något av en bokdimma. Jag kommer inte igång. Jag läser några kapitel, men sedan blir böckerna liggandes hur bra de än är. Jag vill läsa mer kontinuerligt. Jag mår bra av att läsa. Det inspirerar mig. Dags för Read the Classics!

Albert Bonniers har en fin klassikerserie med regelbunden utgivning i pocket. När jag läste litteraturvetenskap läste vi många klassiker, men det var evigheter sedan känns det som. Bonniers har gått ut hårt i det nya året med Hjalmar Söderberg, Fjodor Dostojevskij, Karin Boye och Emily Brontë som syns ovan. Min anspråkslösa tanke är att läsa en klassiker i månaden. Jag kommer att börja med Svindlande höjder. För att verkligen göra det också, så behöver jag göra något av det i bloggen. Jag kommer nog dels att skriva om böckerna, dels att inspireras till collage av olika slag. Inspiration står att finna överallt. Jag vill utmana mig själv att hitta det i litteraturen igen. Jag säger som med fotoutmaningen. Om det är någon som känner för att haka på så gör det. Det vore bara skoj!

Jag upptäckte precis att den andra säsongen av Big Love rullar igång på SVT ikväll. Jag är helt Mad Men-ifierad just nu (är mitt i säsong två och skall snart börja följa serien i nian på torsdagskvällarna), men skall naturligtvis titta på de tre fruarna.