Jo, visst har ni sett dem? I alla fall ni som läser inredningsbloggar. Det var länge sedan ett släpp från en kedja var så omskrivet som detta i bloggosfären. De vackert stylade bilderna av Elin Hermansson och fotograferade av Malin Crooper är vida spridda och de förtjänar de. De är tidlöst vackra och svåra att värja sig från. Tidningen Plaza Interiör står bakom sovrumskollektionen, men det är de runda vaserna som fått mest kärlek. Kollektionen släpps på torsdag i butik, men redan nu kan man klicka hem ett urval från Hemtex Webb. Och det är då det börjar rycka aningen i fingrarna, trots att jag har sagt ett klart nej till mig själv. Finns i begränsad upplaga står det. Detta klassiska köpincitament. För man vill ju inte riskera att stå utan och sedan ångra sig. Eller? I grunden går LIMITED EDITION emot det som jag står för när det gäller inredning. Tänk efter, låt det sjunka in lite, är detta verkligen något som du vill leva med länge? Men då riskerar man att stå där med lång näsa när man tänkt klart, för då är allt slut. Detta är naturligtvis något som affärerna är väl medvetna om och gärna spelar på för att få oss att fatta snabba köpbeslut. Sedan är det väl månne något annat med kedjetillverkning av föremål där det endast är tillgången som är begränsad, än om vi talar om t ex numrerade saker i unika serier. Men vi har även sett en utveckling att när saker säljer, ja då är det inte ovanligt med en ny upplaga. Väl bekomme alla som köper sig en vacker vas, men nix W – det blir ingen för dig – och hör sen :).
Category Archives: Diskussion
Normcore inom inredning
Det här inlägget hos Em har gnagt i mig sedan jag läste det. Sådant som stannat i tanken och utmanar tycker jag om – generellt är vi inte så diskussionsbenägna inom denna del av bloggosfären. Vad handlar inlägget om då? Em förespråkar för egen del en neutral och anonym inredning med ambition att komma bort från ett förutsägbart designbingo där man med insyn i denna värld på ett enkelt sätt kan avkoda hemmet och se var dess ting kommer från. Sakerna är i mycket kopplade till jakt på social status och att visa vem man är genom sina val. “I believe that quality, both in terms of design and materials, comes in all price ranges. I also firmly believe that the simpler a design is when it comes to lines and appearance, the longer it will take before one’s eyes get tired of it.”
Med tanke på den diskussion som förs kring det personliga hemmet, känns denna infallsvinkel som Em skriver om, extra intressant. Jag kommer att tänka på den sväng modevärlden redan har tagit kring Normcore (se artikel i Vogue och en mer lightvariant i Veckorevyn här). Är det dags även för inredningen nu? Är det ett mer “demokratiskt” inredningsideal där vi äntligen frigörs från det kommersiella? Är det en stil bland andra som skapar sin egen agenda för rätt och fel? Hur man än vänder sig i detta känner jag att det mesta handlar om medvetenhet. Om man skall kunna avfärda ett hem oavsett stilriktning som varumärkestätt, krävs förkunskap att kunna koda av det som syns. Jag inser att en del köper prylar för att markera att man kan, men samtidigt lever hoppet om att man väljer med hjärta och med hållbarhet. För egen del känner jag också att det neutrala och det anonyma som förespråkas, lätt överskuggas av en vilja till kunskap, en glädje inför design och en vetskap om vad som finns i hemmet. Jag kan bara se till den sakletarådra som drabbat mig där jag gärna går på loppis. Visst är det roligt att liksom “avkoda” föremål som jag bär med mig hem och se ursprung och design – att sätta in föremålet i ett sammanhang och ge det dess historia. Jag ser inget negativt i det, snarare att det berikar. Och oavsett stil och personligt ID i inredningen – gör det med förtroende för den egna smaken känner jag. Det fördes en intressant diskussion förra våren om att designprylar har ett snabbt liv från att gå till hot, hot, hot till att bli överexponerat i vår visuella värld. Jag har läst ett antal rader i trådar om personlig inredning om att man inte skall bli som alla andra och köpa den där bubbliga vasen. Well, ha också förtroende nog att älska den och sätta den på hedersplats i ditt hem om du nu vill det. Kort sagt – intressant Em och mycket tankeväckande! Jag fortsätter att klura utifrån olika infallsvinklar. Vad tycker du?
Grrrrrr
Jag hade glömt hur upprörd jag blev förra året över skolfotograferingen. Nu hände samma sak. For crying out loud! Hur i hela friden kan detta få fortgå i skolorna?
“En annan vändning är kostnaden för den enskilde föräldern. Nu skickar företagen ut en lapp så att man får godkänna att de får sända hem grejer. Bra, säger jag. Men sedan kommer hela kalaset hem. Och det är inte några grejer. Anna älskar såklart magneter, miniklistermärken och annat lull-lull som stoppats i kuvertet. Och några julklappar är säkrade med ung dam på kort. Men sedan skall man betala hela kitet också. Vårt paket kostade nästan sexhundra riksdaler – för ett barn. Och överblivet material från förskolefotograferingar samlas på hög har jag märkt nu när vi flyttpackar. Ett förvisso roligt, men ganska dyrbart “måste” varje år…”
I år har vi två skolbarn. Notan slutar således på nästan 12oo kronor. Det är ju förbaske mig inte klokt! Dessutom godkänner man bara ett porträttpaket, men sedan kryddas anrättningen med det som barnen älskar. En magnetbild för fyrtionio kronor. Ett album där man skall samla klisterbilder på kompisar. Vad händer med de som inte har några bilder? Skall man få syssla med sådant här i skolan?! Jag har svalt och betalat de andra åren, men detta år känner jag att det räcker. Jag kan ta bättre bilder på barnen själv än vad de gör i “löpande-bandet” fotograferingsracet på skolan… Nu har jag lagt ut klisterbilderna och klasskorten till barnen. Det andra har jag glömt undan och skall ta mig en riktig funderare på. Hur känner Ni inför detta höstmåste?
Tänk om
“Igår var vi och skulle beställa barnvagn och affären hade tidigare utlovat att de skulle ha fått in de nya Emmaljungavagnarna nu. Det fanns dock bara en sittvagn och de trodde inte att de skulle få in några vagnar på tre veckor. Efter en sömnlös natt, presentletande på stan och tom mage började jag nästan att gråta i affären. Hormonerna svallade till i sama stund som panikkänslan kom över att inte ha beställt en vagn och snart vara i vecka 30. Jag hann att ångra mig tusen gånger att vi inte beställde tidigare med tanke på leveranstiderna, men det är ju försent nu. De hade inte ens en katalog till oss, utan vi fick ta hem en färgkarta. Det känns lite trist att välja på detta sätt. I och för sig verkar det inte ha hänt så mycket med vagnarna, men ändå. Är det någon som har beställt en vagn från Emmaljunga från den nya kollektionen eller sitter någon hemma med den nya katalogen? Den vagn som är intressant för oss är Babyvagn Classic eller Edge. Jag skulle vara så tacksam om någon tog sig tid att förmedla hur hjulen ser ut – i affären visste de inte om Edge hade lufthjul eller de nya “plasthjulen”. Hur funkar “teleskopstyret”? Vad är det för avgörande skillnad mot styret på Classicmodellen? Finns det några andra stora skillnader mellan Classic och Edge? Jag har kollat hemsidan ett antal gånger, men det skulle kännas bra med en liten rapport från katalogen. Är det någon som kan ta sig tid? Evigt tacksam i så fall.”
Som den numera visa tvåbarnsmor som jag är, har jag bra lust att ta den där lilla höggravida flickan i handen och säga. Lilla gumman. Du skall se att det blir bra. Teleskopstyre hit och teleskopstyre dit. Det finns viktigare saker i världen. Men då, som tjänstledig höggravid med första barnet, var detta det viktigaste av allt.
För jag hamnade såklart där bland alla mina anteckningar från den där hösten för sju år sedan. Bland dagar när jag tvättade bebisens kommande mjukdjur [för det kunde ju finnas kemikalierester även om jag köpt ekologiska grejer] och köpte amningspump [som jag aldrig använde sedan]. Gud så mycket tid jag hade :). Och så mycket jag kunde ha besparat mig. Fotbollsfrun kör en vass krönika i dagens Wendela om Nya föräldrar är som osäkra tonåringar. Registreringsskyltarna till vagnen fanns inte på min bebistid. Design för barn och näthandeln var precis i sin linda då. Jag skickade efter maskar från Kalikå på postförskott. Nu finns de överallt.
Och jag vet inte. Ibland måste man kanske genom saker för att bli just så där klok. Att upptäcka att det går utmärkt med vissa saker, som var otänkbara då. Att pimpa en vagn må te sig alldeles vansinnigt, men där och då kan det förefalla som en vettig sak att ägna sig åt. För ibland lyssnar man inte heller. Det må ha funnits kloka råd därute, men man måste ju ta till sig dem för att de skall vara verkningsfulla. Tänk om man hade varit så klok då som man är nu :)!
Bildade barn
Denna nyhet hade jag garanterat hoppat högt inför för några år sedan. Jo, jag vet att nyheten är några dagar gammal, men jag ligger efter med tidningsläsningen här. Anders Borg vill satsa pengar på att göra lite mer skola av förskolan från tre års ålder. Mer särskild pedagogik, mer kunskapsinslag, mer skolförberedande – för det gäller att utbilda arbetskraften i tid och bana vägen för framtida gärningar. Barn tycker ju att det är roligt med bokstäver och siffor, säger finansministern. Jo, en del barn gör ju det. Jag vet inte. En av de stora förtjänsterna när jag betraktar mitt eget föräldraskap är att jag tar det lite lugnare i takt med att barnen blir större. Jag sätter mer tillit till barnens egna förmåga till saker och ting och tror kanske inte att ett kunskapskrav i förskolan leder till en livslång passion för bokstävernas värld. Jag kan bli lite motsträvig och tycka låt barn vara barn. Å andra sidan tycker jag att det är av stort värde när barnens visade intresse uppmuntras. Har vi måhända för stor tilltro till institutionerna i samhället?
Min erfarenhet är att mycket i förskolorna är personberoende och beror på barngruppens sammansättning. En förskolelärare kan ha stora pedagogiska visioner. Om denne slutar, faller planerna. Om det är många små barn i åldersintegrerade grupper, ja då finns det inte så mycket tid till de större barnen. Krass ekonomi som vanligt. Jag blir ändå ofta imponerad av hur förskolepersonalen jobbar med knappa resurser. Och även om jag kan vara en sådan där mamma som blir föräldramötets skräck med sina jobbiga frågor, så tycker jag nog allt oftare att “göra-så-gott-man-kan-med-tillgängliga-resurser” faktiskt är gott nog. Ambitioner är naturligtvis bra och extra pengar till förskolorna är ännu bättre. Jag har dock ingen övertro till sifferexcersis med småttisar.
Både Anna och Henrik är mycket intresserade av såväl bokstäver som siffror. De sitter klistrade framför klassiska Fem myror är fler än fyra elefanter som repriseras på Bolibompa igen. Det är riktigt häftigt att se deras små fåtöljer långt framme vid TV-apparaten, precis som jag själv hade när jag var liten. Ljudandet och fascinationen inför bokstävernas värld består.
En sak lärde jag mig under min, ibland mycket förvirrande, tvärvetenskapliga forskarutbildning. Rim är bra och att läsa mycket för barn är bra. Det handlar inte så mycket om klassisk drillning, utan snarare om att skapa en miljö där förutsättningarna finns naturligt. Och allt har sin tid.
Klassisk illustration av Owe Gustafsson från Swedart.
Läsvärt: Om könsroller
Här känner jag igen mig mycket. Before baby är det lätt med ideal och en liten flickbebis är det lätt att klä i marinblå kläder. Även om jag kämpar fortfarande, så är det en annan verklighet med större barn. Man lär sig saker och ting på vägen. Man finner mer ro i sitt föräldraskap. Man får mer respekt för barnens egen förmåga till uttryck. En glittertröja (vars tryck förintas i tvättmaskinen) är ingen katastrof – typ.
Belinda Olsson “Jag köper Barbie ibland” från Allt om barn.
Den moderna kvinnan
Statsministern dementerar att hans hustru bakar. Hon gör precis som alla andra. Man blir ålagd att göra någonting, och man köper det och så tar vi ut det ur den lilla köpta plastpåsen och lägger det i en annan plastburk så det ser ut som om vi har bakat det. Hon bakar inte. Jag kan inte svara på att hon skulle ha bakat en enda gång.
Ingen vill vara präktig i dag. Alla lever vi i samma kaos och tidsbrist. Flest spyor vinner. Och det är nästan alltid de där hembakta bullarna som får stå som symbol för något mycket större. Det är intressant att se hur vi talar om modersrollen och föräldraskapet just nu!
Jämställd förskola
Svenska Dagbladet har för närvarande en läsvärd serie på Idag om jämställdhet i förskolan. Det har hittills inte varit så mycket nytt under solen, men det är ändå en bra sammanfattning av läget. Det intressanta är de reaktioner som artikelserien uppenbarligen har väckt. För mig är det naturligt att personalen arbetar med att försöka bemöta barnen utifrån deras personligheter och inte deras kön. Att sätta fokus på dessa frågor handlar för mig inte om att göra om barnen eller att förneka deras kön – något som verkar vara centralt när det gäller reaktioner på denna pedagogik. Det gäller inte om flickorna skall ha rosa tröjor eller ej, utan det handlar om helt andra saker. Finns det verkligen ett sådant motstånd? På ett sätt är det lite symptomatiskt och tråkigt att det fortfarande efter alla dessa år är Tittmyran i Gävle som är i fokus. Det borde finnas massor av andra exempel att skriva om. Däremot är det intressant att i dag kunna läsa en artikel om två ungdomar som gick på Tittmyran som små.
Jag har inte läst Pija Lindenbaums Kenta och barbisarna men den boken är naturligtvis ett måste i höstens barnboksutgivning. Frågan är väl vem som köper boken till sina barn. Förmodligen är det inte jämställdhetsskeptikerna, utan snarare de andra.
Hos mig själv kan jag förövrigt se en utveckling i mitt föräldraskap över tid. När Anna föddes var det noll rosa. Jag tyckte att det var alldeles väldigt roligt när människor trodde att hon var en pojke i sin marinblå fleeceoverall. Bock i min agenda om folks förutfattade meningar. Nu när Anna själv är med och bestämmer är det mesta rosa i hennes klädlåda. Det är ju liksom inte färgen det hänger på – även om den praktiska mamman tycker att marinblått vore en utmärkt färg till en liten tjej som kommer hem ursmutsig varje dag. Rosa är inte den mest praktiska färgen för en aktiv ung dam.
(Pressbild från Raben & Sjögren)