Jag har skrivit om det tidigare – jag saknar läsandet. Numera läser jag mest på sommaren då det finns tid på ett annat sätt. Det är något fantastiskt när tiden nästan stannar och allt som finns är bokstäverna som driver en framåt. Jag behöver finna en väg tillbaka till läsandet i vardagen. Jag saknar det.
Sikten är inte så klar ibland. Ibland är man fullt upptagen med att leva i sina roller. Ibland stannar man upp och får perspektiv på saker och ting. Vad som till sist blir resultatet är summan av de erfarenheter som man gör på vägen.
Det går i vågor. Kvällstandborstningarna har utvecklats till rena brottningsmatcherna emellanåt med tillägget vem kan knipa igen sin mun hårdast. Anna har vägrat borsta sitt hår. Henrik har gallskrikit så fort ordet dusch har kommit på tal. Nu har vi en tid där den personliga omvårdnaden flyter på riktigt bra. Tandborstningen är oftast inget problem. På morgonen får barnen borsta tänderna själva ibland. Anna borstar sitt hår, om inte med de klassiska hundra tagen, så nära inpå. Den klassiska nagelborsten har till och med fått en renässans till små smutsiga händer. Henrik klarar duschen med hjälp av sin diplodocushals och en väl vald handduk. Må friden kring omvårdnaden bestå!
Tisdagstema: Vårdad
Allt sedan den gången jag som sexåring besökte det lokala biblioteket och världen öppnade sig för mig har jag haft ett speciellt förhållande till lånade skatter. Det var just så det kändes den gången. Hyllor efter hyllor med böcker och allt var tillgängligt. Det var nästan för bra för att vara sant. Jag lånade några Katitzi-böcker. Sedan blev mitt inplastade lånekort vältummat.
När jag fick barn var det givet att jag ville visa dem biblioteket. Under en period var det dock otänkbart att gå in där. Anna höll på att riva stället varje gång och uppfyllde inte alls normen av ett barn som sitter andäktigt stilla på sagostunder. Nu går vi till stadens bibliotek med jämna mellanrum och lånar hem en kasse med böcker. Magin består – på sitt vis.
(Tisdagstema: Ljud. Skyltarna med Tystnad råder finns inte längre på biblioteken. Visst känner man sig dock manad till Sccc när barnen åker karusell i designikonerna av Jacobsen…)
På makens släktgård finns det två trädgårdar. Huset omges av en trädgård. Om man går över en liten väg kommer man till den andra trädgården som huserar gamla fruktträd, trädgårdsland och en fontän. Barnen är mycket faschinerade av statyn med tillhörande krackelerad bassäng. Till båda trädgårdarna hör vackra grindar som bär spår av tidens tand.
När jag var yngre strävade jag efter det nya hela tiden, men ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag det som varit med ett tag. Handens nötning kan vara nog så tilltalande.
Ett fat med mina favoritpraliner till Er kära läsare! Den senaste tiden har jag fått flertalet mejl och kommentarer om hur mycket Ni uppskattar det jag gör här på sidan. Alla ord värmer mycket! Det utgör en sporre i det fortsatta arbetet med En mammas dag tillsammans med Helena. För att inte tala om vilken egokick det är att höra att man gör bra saker – såklart! Tusen tack för ert engagemang och för att Ni fortsätter att läsa här. Låt er väl smaka!
Tisdagstema: Olika. Mina favoriter från den lokala delin där det tillverkas egna praliner. Blåbär, saffran, apelsinblom med honung – olika smaker som tillsammans ger välbefinnande som varar länge.
Fotografiet tog jag i går när Henrik sprang runt, runt efter middagen och före Bolibompa. De allra sista krafterna måste tömmas ut innan det är dags att halvligga på fårskinnet i soffan tillsammans med syster, Musse och helst mamma i mitten. Efter lite Nicke Nyfiken och några böcker, stod mammas skor i hallen igen.
Jag har såklart de charmigaste barnen i hela världen, men det vore att göra det enkelt för sig. Jag väljer att fotografera ett annat charmant ting – min väska.
Väskan köpte jag efter noggrant övervägande. När den hade legat en dag i dustbagen började jag att använda den. Det tar alltid lite tid med nya saker för mig. Väskan hängde där på axeln och kändes just alldeles ny. Det tar ett tag att erövra tingen och att få dem att kännas så där vardagliga som de sedan blir. Nu har jag använt väskan nästan dagligen i två år. Den börjar bli sådär charmigt sliten som jag tycker om. En ny väska ser aldrig så bra ut som en som är använd mycket. Jag gillar när skinnet mjukas upp, mörknar och får spår av brukaren. Charmigt för mig!