Category Archives: Personligt

Tack du kära augusti

 

 

 

Jovisst. Tack, kära, kära augusti. Så mycket som du har gett mig. Jag brukar alltid säga att du är min favorit av månader på hela året och tänk så fint du visade det denna gång. Vet du, jag tror att jag för all tid kommer att minnas dig just detta år. Så himla, himla fin du har varit. Vilken ljuvlig värme. Vilken energi. Vilken nystart. Tack. Tack.

 

 

För er som var nyfikna på fynden från Svenskt Tenn. I påsen fanns bland annat denna ljuvliga väska med mönstret Aralia. Sannerligen ett gladpiller!

signature

Lördag på staden

 

 

 

Vi var knappast ensamma på staden i dag. Skolstartstider och behov att uppdatera gympapåsarna. Det verkar vara fler barn än våra som växt under sommaren om man säger så. Så vi körde shoppingrace med dotter som var på, och son som var av. Men som blev lite gladare när han fick på sig en cool jacka på H&M som han gillade massor. Dottern handlade jacka på BikBok, där jag under alibi som mamma, men mest med känslan av en gammal tant, köpte mig höstens (by sisters Olsen) rutiga :). Om barnen får bestämma blir det sedan Chinamat och bowling och så blev det i dag. I min iver att bejaka sensommaren hade jag såklart klätt mig alldeles för varmt denna regniga, ganska kvava dag. Blir ni också så där? Att det är kul med det nya nu. Ullscarf – finfin från by Malene Birger –  och skinnjacka var väl inte riktigt nödvändigt måhända, men det kändes skoj att ha det på sig.

Nu kast i soffa – och heja på regnbågs-Emma, som denna dag målat rött. Tänk vad några naglar kan göra här i världen. 

signature

Nystart med tillbakablick

 

 

Jo då, nu kickar jag igång igen. Barnen börjar skolan i dag och jag samlar ihop mig inför höstens projekt. Det har varit en lång sommar. Jag har mest ägnat mig åt att må bra så där i största allmänhet. Och försökt le så mycket som möjligt. Som ovan på Zetas trädgårdscafé. Jag har lyssnat massor på Håkan Hellström. Och nickat åt de kloka raderna. Man måste dö några gånger, innan man kan leva. Känner mig grymt laddad inför fortsättningen. Som en klok liten i min närhet sa när vi resonerade om de stora sakerna. "Ibland förlorar man sig lite. Och man vet inte riktigt vart man ska gå" "Jo, jag vet vad jag skall göra. Jag skall leva livet".

 

Jag fick syn på att Fabriken drar igång hösten i dag med ett återvinningsinlägg. Jag kör en favorit i repris från mars 2012 om min stil. En del har förändrats här hemma sedan dess såklart, men mina tankar är still going strong. Ni har med andra ord sett det förut, men det tål att fungera som ett slags avstamp inför vad som komma skall. Roligt att vara tillbaka på allvar kära läsare! Hoppas att ni har haft en fin sommar! 

 

Man tackar sitt bildarkiv stunder som dessa. För inte skulle väl jag ligga sjuk och huset vara upp och nervänt när det vankas roliga Fabriksutmaningar som Min stil . Men så blev det denna gång. Så för min del blir det nya ord och recyclade bilder. För jag kan inte låta bli att vara med såklart. Min stil. Himla roligt att tänka kring. Det är sällan den formuleras i ord. Klyschorna ligger hela tiden på lut. Men det hör möjligen till genren. Jag dristar mig ändå till att karakterisera min stil som klassisk med twist. Jag är svag för det hållbara och det tidlösa, men kryddar anrättningen med modetillägg som känns mycket nu. Jag tycker om en frodig mönsterflora, samtidigt som jag är fast förankrad i det lugna och det strama. Jag är en estet som tycker om de små tingen som ger liv till helheten. Jag vill föra fram de vackra tingen och omge mig med det som jag älskar och som ligger i säsong. Liksom Josef Frank tror jag att saker som man tycker om har en förmåga att smälta samman till en helhet. Jösses, har jag alltid varit så snusförnuftig och färdig med mitt uttryck? Nej, icke då. Jag har suktat efter och sparat till såväl lite billigare som lite dyrare konceptinredningar. Men fördelen med att bli äldre och säkrare är för mig att jag struntar i mycket. ängsligheten försvinner. Man blir trygg i sitt eget uttryck. Trist? Nej då. Man måste alltid ha den där dörren öppen för nya intryck, överraskningar och inte minst lust till att tänka annorlunda. Det är då det blir dynamiskt – och kanske – till sist då – personligt.

 

 

 

Säsonger betyder allt för mig. Dofter, smaker, blommor, kvistar. Allt får utrymme och gör att jag känner livet i mig. Med min stil vill jag visa att man med små medel kan förändra stämningen hemma. Den där washiväggen har vi ju sett till leda – jo kanske det. Men samtidigt är det ju så hemma. Vissa grejer är konstanta och förändras sällan. Så är det i min stil. Blommorna som står framför varierar, några nya vykort kommer upp, en ny teckning. Och så får det lov att vara även i en ombytlig bloggosfär tycker jag. Man kan inte hela tiden köpa nya prylar, men man kan med små medel se det gamla med lite nya ögon.

 

 

Om man omger sig med en bas som man genuint tycker om och har valt utifrån det kriteriet, så kan man vara säker på att det kommer igen med jämna mellanrum även när det gäller aktualitet. Våra ekmöbler var så långt ute på utelistan som de någonsin kunde vara ett tag, men so what? Där bland allt det svartvita förstod man ju att folk skulle bli sugna på trä igen och det blev de ju. A thing of beauty is a joy forever. Och dateras inte så himla lätt.

 

 

Svenskt Tenn. Min eviga följeslagare och ett ständigt inslag i min stil. älskar det mesta därifrån. Kanske just för att de förmår att alltid få sina klassiker att kännas aktuella. Och att ett litet ting därifrån kan få rummet att lyfta.

 

 

Essentiellt i min stil är stilleben. Jag föser ihop saker som jag tycker om på alla möjliga ställen. Här blandas klassikerna med det aktuella. Saker och ting plockas om och skiftar plats efter känsla och stämning. Här avspeglas ofta det som hjärtat bankar extra mycket för just nu. För det är kul med tillfälliga passioner – också. Men man behöver kanske inte sukta efter designad dyr marmor, när man kan finna en loppisvas för en tia. Som säger marmor minst lika mycket.

 

 

Klokheter i senaste Rescidence angående eko och shopping – "den bästa saken är den som man aldrig vill slänga". Sådan är min stil. Jag vill känna för det som finns omkring mig. Det spelar ingen roll om jag köper något billigt på IKEA eller om jag sparar i många månader för att kunna köpa något – utgångspunkten skall alltid vara att man skall vilja ha det. Alltid. Något annat vore konstigt. Sedan lägger jag undan ibland och tar fram igen efter ett tag, men de där felköpen försvinner alltmer i takt med att de grå hårstråna tilltar.

 

 

Min stil är för all del ganska dammig och ganska rörig emellanåt. Jag är ingen pedant, utan gillar lite bohemchict och ombonat med många saker framme, innan jag får spader på allt och vill rensa, rensa, rensa och plocka bort. Böcker. I mängd. På massor av ställen. Liksom tidskrifter. Min stil är högarnas stil. Ganska ofta.

 

 

Herrskjorta och färgglada slipsar mot blommig tapet.

 

 

Blåvitt porslin med vårens första krokus.

 

 

Mitt älskade arbetsrum med Morris pilblad.

 

 

Min gammelmormors chiffonjé som jag först inte tänkte ta in när vi flyttade, men som jag sedan saknade och som jag nu inte vill vara utan.

 

 

Köket. Basalt i sin utformning med tillägg som gör det till vårt.

 

 

Så är det det här med mina säsonger. Stilen är tämligen konstant, men den får sina tillägg i takt med årstidernas förändring. Jag är alldrig så pastellig och lantlig som när pelargonerna kommer på våren. Eller när syrénerna blommar. Jag är aldrig så stenig och betongig som när jag är på Gotland. Jag är aldrig så murrig och ombonad som jag blir på hösten. Då målar jag inte om ett rum, utan då köper jag mig en pumpa och blir därmed nöjd – typ 🙂

 

 

Denna mintiga vår återupptäcker jag en gammal kanna i ett skåp. Jag kan inse att jag inte alltid kommer att vara helkär i mintgrönt och därför är det nog klokt att inte göra några större investeringar, men några små detaljer här och där som blir mer flyktiga, det kan man gott unna sig.

 

 

Det där stora som består, där slår min klassiska ådra till. Då vill jag inte ha några överraskningar, utan där är min stil grundmurad.

 

Bidrag till Fabrikens torsdagstema

 

signature

Min dag

 

 

 

Jo, i dag är det min dag. Och jag kan med glädje säga att jag firar min fyrtioförsta födelsedag precis som jag hoppades, då jag skrev dessa rader den sista dagen på förra året.

I vanlig ordning blir det ingen nyårskrönika från mina tangenter. Jag väljer att se framåt istället. Med tillförsikt. 2012 blev ytterligare ett år med många tankar på det personliga planet i vågorna av den livskris som jag klassiskt nog har genomgått de senaste åren. Fyrtio år blev jag också. Men vete sjutton – firar förhoppningsvis fyrtioett lite gladare och lite lättare till sinnet.

Och vet ni. Det känns som värsta bästa presenten det. Den allra finaste gåvan från mig själv till mig själv. Fab – and 41 :)! Hipp, hipp!

signature

Fabriken: April Moodboard

 

 

 

Jo. Bara så. Faktiskt.

 

Jag känner mig pånyttfödd denna vår. Klyschigt? Det kan ni skriva upp! Det är jag och naturen som vaknar liksom :). I februari skrev jag detta. Dimman har lättat. Jag känner mig fri. Som om jag kan flyga. I alla fall ibland. Vet ni, det känns faktiskt lite som om allt är första gången. Med nya steg. Mot det som väntar. Full av tillförsikt. The best is yet to come. Fab and 40. Et cetera. Inte för att jag tror att jag alltid kommer att känna så här. Men för nu känns det nästan som det. Och det tänker jag njuta fullt ut av! 

Bidrag till Fabrikens torsdagstema. Vykort av Therese Sennerholt.

signature

1000 bilder på Instagram

 

 

 

Jag konstaterade med dagens bild på Instagram att jag lade upp min tusende bild. 1000 stycken! Det är ju otroligt många när man ser siffran svart på vitt. Min första bild är från dagarna innan Midsommar förra året. Sedan blev det mitt sommarnöje, efter att ha tagit min första längre bloggpaus. Efter det har det rullat på. Det varierar hur aktiv jag är, men tydligen så pass att jag skrapat ihop tusen bilder :). weronicaf heter jag på Instagram om ni vill följa. Flödet kan man även läsa av här. Ses vi där kanske?!

signature

Fabriken: This is me

 

11 april 2010Jag har alltid sagt att jag tänker sådär kontinuerligt istället för att samla ihop till en livskris. Sedan kommer jag plötsligt till ett läge där det känns som jag står på randen till att falla rakt i en i alla fall. Kan man inte vara lite mer orginell? Going trettioåtta i sommar. Och för första gången känns tiden så påtagligt. Livet passerar. Man har satt upp sina ramar som man lever inom. är det detta som är allt? Ja, ni hör. Inte en enda tanke som är unik ;). Så vete sjutton vad man skall hitta på riktigt. Det känns dock som en konstruktiv mental berg- och dalbana, snarare än riktig gråskala. Det känns som om något nytt väntar. Vet inte vad. Ingen aning. Kanske inget speciellt mer än ett nytt tankesätt. Stort nog det i och för sig. Så detta är jag just nu. Mot trettioåtta. Lite tufsig i kanterna. Men ändå – på gång :).

 

Hösten 2011Jag är ju ingen särskilt orginell snart fyrtioåring. Jag brukar säga att jag krisar koncentrerat, så någon samlad genomklappning kanske jag inte ser framför mig. Men det har liksom kommit smygandes i doser som har puffats ut som små moln under de senaste åren i mitt liv. Och det är precis som Joyce Carol Oates skriver: “Det är olyckligt, man skulle nästan kunna säga att det är orättvist, att de mest hjärtslitande avslöjandena är så banala, vanliga.” Man kan ju skaka på huvudet hur mycket man vill åt alla väggord med Carpe Diem, tills man helt plötsligt står där en dag med vetskapen om att det där med att fånga dagen, det är ju precis det som livet handlar om. Banalt och vanligt såklart, men knappast mindre sant för den som insikten verkligen drabbar. Jag har märkt att jag har blivit mer medveten om just det som Oates skriver mycket om i änkans bok. Livet är förenat med döden. Våra dagar på jorden är inte oändliga, utan det kryss vi sätter i almanackan för en dag till som gått, är just en dag av vår utmätta tid. Detta vet vi ju alla. Det är banalt. Men det är inte förrän tanken får fäste i en själv, som den får någon egentlig betydelse för ens liv.

Det är högst troligt att jag inte hade varit mottaglig för mycket av symboliken i boken, utan avfärdat det hela som ett slitet bildspråk innan, men nu märker jag hur ögonen fuktas när Joyce Carol Oates går runt i sin framlidne make, Raymond Smiths trädgård. Tulpanlökarna som han planterat på hösten kommer upp ur jorden på våren när han inte längre finns kvar hos henne. De blir först alldeles outhärdliga att se på, som en hånfull påminnelse om det som varit. Sedan skövlas rabatterna av rådjur och det blir en stor sorg över att blommorna inte fick finnas där. Banalt? Säkerligen. För mig kändes det just precis nu drabbande."
 
Hösten 2012Jag märker att jag söker i marginalerna. Efter det ofärdiga och det skavda. Det där som skorrar och som bekymrar mig lite. Som inte riktigt passar in. Det oväntade i en mönsterblandning. Kontrasterna. Det där som vid första anblicken inte alls går, som blir alldeles för mycket, men som på något sätt ändå finner fram. Sådant där som jag trodde aldrig om, men som ändå fyller ut sprickorna. Jag märker att jag tycker om det vissna. Det bedagade. Det lite blekta. Jag har blivit mer förlåtande. Ett lite böjt och blekt vykort stod där i stället på Ellen Keys Strand vid foten av Omberg. Ellen och hunden Wild 1911. Innan hade jag gått på guidad tur genom huset och dröjt vid detaljer som etsat sig fast. Den intima stämningen i Keys allra mest privata rum. Vingslagen av att titta på hennes skrivbordsalmanacka där hon skrivit ner tider att passa. Den sista noteringen dagarna innan hon dog. Alla dessa människor. Alla dessa historier. Jag tror att jag börjar få tillräcklig distans till mig själv, för att intressera mig fullt ut för andra. Jag läser biografier och livsberättelser. Jag blir otroligt fascinerad och inspirerad av Edmund de Waals Haren med bärnstensögon. Alla dessa saker, allt detta överflöd, dessa tavlor, figuriner, utmejslade keruber i taken, dock alltid med en viss reservation. Den sköra linjen mellan allt det som vi tar för givet och hur snabbt det kan vändas till något annat. Det ärvda 1700-talsskrivbordet med förgyllningar som de framstormande nazisterna vräker ut ur fönstret den 11 mars 1938 från den judiska familjen Ephrussis palats i Wien. Breven som ligger i skrivbordet sprids för vinden. Jag börjar tro att tiden är kommen för mig att läsa Proust. Volymerna har stått där länge. Jag har aldrig läst dem. Men det kanske är dags nu. På spaning efter den tid som flytt. Jag dras till det sinnliga denna höst. Det taktila. Det man kan känna med handen. Dofter. Rosknopp. Te som dragit lite för länge. En dammig gammal bok. Mina sovande barn. Det dunkla, det gömda, det fördolda, det glömda. Det lockar mig nu. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, men jag vet att där jag har varit, där har jag varit tillräckligt länge.
 
 
 
 
 
Februari 2013: Lite på väg ur känner jag. Jag håller på att få distans. Till smärtan. Till den där utvecklingsfasen som jag befunnit mig i snart tre år nu. Jag är gladare. Säkrare. Förvissad om att det bästa väntar där ute. Och det är jag himla tacksam för. Lev och lär. Detta är jag.
 
signature

Gröna snören

 

 

 

Förra året fick min käre make mycket cred för det fina hjärtat som jag fick då. Och jodå, visst är han världens bäste. Men någon romantiker? Nja. Han svarar definitivt bäst mot riktade önskningar från min sida. Om jag klagar? Nix. Inte ett dugg. Jag önskar mig nästan uteslutande något från Strandvägen. Det brukar vara listor med stående inslag av typen "någon gång". Till denna hjärtliga dag har jag därför mina aningar om vad som ligger i det där paketet. Och jag kommer att bli alldeles väldigt glad. 

Happy Valentin till er alla!

signature