Signe Persson-Melin är en av våra stora namn inom formgivning och konsthantverk i Sverige, tillika en av mina personliga favoriter. Mitt i mitt maximalistiska uttryck inom inredning, står Persson-Melin för det källklara vattnet – en sådan skärpa i det distinkta uttrycket som jag faller för varenda gång. Jag tror inte att jag har sett ett enda föremål som jag inte kan tänka mig att ha själv. Jag återkommer med ett mer fullödigt I spåren av framöver, men för nu visar jag en nyhet för Byarums Bruk.
På Möbelmässan presenteras Sigill. Fatet i återvunnet aluminium bygger på formen i växtkärlen Gråsippa. I mitten syns Persson-Melins signatur och på kanten finns ett mönster i karakteristiska streck. Ett lägre växtkärl? Vattenspeglingar i trädgården? Eller ett konstföremål? Ögat söker sig till det.
Jag har vissa fästpunkter för mina falkögon när jag går på loppis. Grönt glas är en av dem – kanske den främsta. Glädjen när man finner något vackert munblåst från exempelvis Monica Bratt och Reijmyre är innerlig! Nu kommer Carina Seth Anderssons klassiker Dagg i just grönt. Det är en av de mest visade vaserna under de senare åren. I inredningsmagasin från nittiotalet kan man ge sig på att det är minst en Alvar Aalto-vas på soffborden – på tjugohundratiotalet var det istället Dagg som dominerade. Trendmässigt – om man nu skall tala om det när det gäller dyrgripar som dessa – har Seth Anderssons Kolonn gått om. Båda blåses på Skrufs glasbruk och har i stor grad bidragit till en nytändning för svenskt glas vilket jag ivrigt applåderar. Jag vårdar min kära Dagg i klarglas ömt, framförallt för att den förutom att vara en vas är som en skulptur i rummet. Den är inte alldeles lätt som blombärare. Finast blir den som på bilden med kvistar i där proportionerna kommer till sin rätt.
Detta får mitt Frank-hjärta att bulta! Klassikern La Plata kommer nu i en grön färgställning. Så rackarns fin! Båda kommer att lanseras på sommarutställningen Speglingar under nästa vecka. Grönt är skönt, så är det bara.
Dagens bilder råkar passa som handen i handsken till @billgrenwood senaste podd. Ni lyssnar väl? Veckans avsnitt handlar om mat som passion och omtanke. Jag inspireras av inredningspratet, men även av kloka tankar kring mat som jag delar. Jag tänker mindful eating, att ge kroppen det den vill ha och att skapa ett sammanhang kring måltiden. Med tonårsbarn är det framförallt vid middagen på kvällen som man kan få rå om dem lite extra. Det är min bästa stund som mamma nu – när de sitter kvar, bubblar av prat och delar med sig av sitt. Jag älskar det.
Ja, Sofia och Elsa – jag känner precis likadant med det hållbara köket. Att satsa på saker att leva med, att få ett personligt uttryck genom att udda blir jämnt och att verkligen ta hand om det man har. Det har varit mycket tal om plastbantning i köket. Ja då, klart att man inte skall ha sådant som är direkt farligt, men sunt förnuft är väl också fint och att man använder sådant man har istället för att plötsligt ersätta allt. För mig blev det stekpannorna som kom i fokus när ännu en non-stick panna – marknadsförd som god kvalitet med lång livslängd – ändå började visa tecken på att ge upp. Inte en till kände jag! Sedan en tid steker vi i gjutjärn igen. Visst är det lite av en vanesak, visst kräver de mer underhåll och visst fastnar en del i pannan – men det känns ändå betydligt bättre att tänka att de här pannorna verkligen kan stanna. Det bästa? Jag fyndade dem i mina egna förråd! Vi har stekt i dem under perioder, men sedan har bekvämligheten gått före och vi har använt andra. Ett tips annars är såklart vintage, då non-stick är en synnerligen modern uppfinning som väl är en hälso- och klimatmässig återvändsgränd.
Denna känsla är min främsta köksinspiration. Naturliga material, mycket vintage och saker som hängt med länge. Linnehanddukarna från Klässbols köpte vi när vi precis träffats för en himla massa år sedan. Den lilla träskeden mäter jag upp mitt te med varendaste dag. De franska pepparkvarnarna har vi också haft länge, länge även om den på bilden är loppisfyndad. Just den här stilen finns det massor av på loppis, så det är bara att ge sig iväg och titta om man känner sig sugen på att förnya eller komplettera. Glöm inte heller äldre generationers linneskåp och skafferier. Där kan det finnas mycket fint som kanske inte används längre. Själv skall jag titta efter fler köksredskap i stål med träskaft och några mindre stekpannor. Februarisol på det minsann. Fint.
Det närmar sig trädgårdstider ändå. Februari är den sista vintermånaden och då börjar det gröna ögat att långsamt vakna hos mig. I dag släpptes årets bokrea och bland den första kategorin som jag tittar genom är hem och trädgård. Jag skall scrolla mera en annan dag, men tipsar i dag om en av mina favoritböcker i genren som jag fick syn på – Lisa Isings Trädgårdslegender. Bara sidorna från Signe Persson Melins trädgård är värda ett köp!
En liten rottingvagn i Morrisrummet samlar ting till det gröna. Allt är vintage, förutom en portugisisk kanna som jag köpte på rean och Byarumljusstaken som jag fått i present. Det är Signe Persson Melin igen i form av hennes klassiska Sill i kvadrat som jag använder till allt möjligt i växthuset – bland annat till förvaring av snören och fröpåsar. Det är en väl patinerad zinkbalja som jag tänker plantera penséer i när tiden är kommen. Det är en broderad matta som jag tänker använda som sittdyna ute när vårsolen kommer. Broderade ting är sannerligen köpvärda vintage. Än har inte vurmen för kvinnokraften slagit till, men vi hoppas väl på en renässans. Den här mattan föll jag för eftersom den har milda färger och passar in i en mer dämpad växthusmiljö. Trettio kronor betalade jag för den. Och så den knallgula sjuttiotalsbrickan då! Den gula febern har slagit till och då är alltid stalltipset att köpa accenter vintage. För mig slutar det nog så och inte att jag målar ett rum gult. Det gula piggar upp, det är en sak som är säker!
Så har vi ett nytt år. Välkommen 2019. Jag har exakt samma känsla denna nyårsdag som de tidigare. Sinnet växlar mellan viljan att vara aktiv, rensa i ett skåp, möblera om – eller att sjunka djupare ned i fåtöljen. Jag har satt upp en tavla i matrummet – loppisfyndad Dali-affisch som viskar om ljusare tider – och packat upp ett fatfrån John Derian och Astier De Villatte som jag köpte på Artilleriets realisation. Jag köper få dekorativa föremål nya numera – behovet blir helt enkelt stillat av vintage – men den här gracila keramiken föll jag för. Nyckeln får symbolisera det nya året – och att jag numera är aktiv bilförare igen. Fint så. Vinden piskar utanför och solen gömmer sig åter bakom molnen, så jag tror att det lutar åt fåtöljen med mjuka kläder, kudde bakom ryggen, te i koppen, blädder i loppishögen av böcker, några kola som är kvar i kartongen och så småningom avslutningen av säsong fyra av Falsk identitet. Det franska agentdramat är en av de stora favoriterna när det gäller serier som jag såg förra året. Jag önskar fin inledning på det nya året!
När den danska porslinsgiganten Royal Copenhagen lanserar en ny servis i sin ikoniska blåvita stil så väcks definitivt min nyfikenhet. Man har kunnat följa nedräkningen till lanseringen med diverse filmer och tolkningar på sociala media, vilket visar den vikt som företag lägger i dag på att skapa förväntningar och berätta en historia.
Uppdraget har gått till den holländske konstnärenWouter Dolk som skall fånga det essentiella i den utvalda blomman. Utgångspunkten var den klassiska dekoren Blå Blomst, men det hela utvecklades till enny design med olika blommor i fokus. De handmålade svepande linjerna i dekoren kontrasterar fint mot de mer geometriska formerna i porslinet.
Det är fascinerande att titta på processen bakom den färdiga produkten. Här tycker jag att man gör helt rätt i att visa mycket av arbetet med skisserna.
Mina favoriter är kanske inte helt överraskande muggarna. Örat ser spännande ut och som sagt – jag tycker om mötet mellan form och måleri. Ingen trogen läsare blir speciellt förvånad att jag hoppar högt när det gäller tanken att dricka te i luktärtsmugg eller kanske ännu mer personligt utmärkande – en dahliamugg! Den sätter jag upp på önskelistan inför sommaren – så fin!
Min romantiske make har slagit till igen när vi i går firade sextonårig bröllopsdag. Han vet hur mycket jag tycker om Signe Persson Melins formgivning. Vilken tanke att utbringa en Salut till alla åren som gifta. Två fladdrande ljuslågor bredvid varandra som symboliserar oss. Så fint. Stopp där. Nix. Icke då. Jag fann ljusstaken till halva priset när vi semestrade i Skåne, ringde upp mannen och föreslog att han skulle köpa den åt mig i bröllopspresent. Det gjorde han. Så fungerar vi. Fint så. Salut för oss. Vi siktar på många år till.
I vår nylanserar Svenskt Tenn Josef Franks textil Baranquilla som ritades 1943-45. På Strandvägen visas det i en ny utställning skapad av den österrikiska arkitekten och Frank-kännaren Claudia Cavallar. Se den om ni får tillfälle – den är riktigt fin.
“I Baranquilla skapar fyra, kärleksfullt utformade lianstammar en vacker helhet fylld av prunknande frukter, blommor och blad. Det är utan tvekan ett av Josef Franks mest fulländade textila mönster” säger Claudia Cavallar. Det är lätt att fastna för historien om mönstret som fått sitt namn efter en hamnstad vid det Karibiska Havet. Josef och Anna Frank reste till USA under det andra världskriget och ankom New York 1941 via staden Baranquilla i Colombia. Det fascinerar mig alltid att Frank ritade dessa slingrande färgstarka mönstervärldar mitt under brinnande krig med allt elände som det förde med sig. En konstnärlig fristad med ett hopp trots allt? Mönstret är särskilt vackert till den vita bakgrunden tycker jag, men det finns även med vinröd fond.
Missa inte heller att läsa om hur Josef Franks textilier tar fram i “Tryck för livet”. Tekniken med screentryck och allt arbete bakom inger respekt. På bilden visas ett av Franks mest färgstarka mönster – Hawaii. För min del blev det inga textila investeringar denna gång, men väl några andra klassikerinköp för de presentmynt som jag önskat mig och samlat länge. For the love of. Alltid.
