Som sagt – jag läser Just Kids av Patti Smith denna helg. Spelar Smith-låtar på Spotify och upptäcker att det är länge sedan jag lyssnade på klassiker som denna i original. Läser om Robert Mapplethorpe. Och säger till mig själv – som vanligt – läs skönlitteratur och gör det alltid! Tänker på olika förutsättningar för kreativitet. Hur Mapplethorpe inte kunde fotografera så mycket som han ville i början eftersom filmen till polariodkameran var så dyr. Och med andra kameror hela proceduren med framkallning. Hur ens eget fotograferande har utvecklats (inga övriga jämförelser med Mapplethorpe här -verkligen inga alls). Hur jag var för trött och omtöcknad efter Annas förlossning för att inte riktigt förstå hur få bilder mannen verkligen tog då, eftersom han redan hade tagit tillräckligt många bilder – enligt hans sätt att se det hela. Hur jag gick bananas när Henrik föddes och vi hade en första digitalkamera. Hur jag knäppte bilder på det där lilla knytet som i trance. Måste föreviga detta. Och hur man nu, i alla fall om man fotograferar interiörbilder där saker inte rör sig, egentligen har hur många chanser som helst till en bild. Man knäpper bilder och liksom jobbar sig fram genom att fotografera tills man i kameran känner sig någorlunda tillfreds. Och hur barnen alltid rusar fram för att titta på bilden när man fotograferar dem. Så annorlunda mot förut.
Så långt det är till påsken detta år. Jag inspireras av fjädrar. Strukturen, känslan, skiftningarna. Vackert.
En fin söndag till er!
Bidrag till Fabrikens söndagsbild.
