Det är en ros utsprungenljöd i kyrkan vid gårdagens adventsgudstjänst. I dessa tider är det svårt att motstå den vackra vita julrosen, även om den egentligen inte trivs så bra inomhus. Det brukar vara bladen som är problemet, vilket gör att det numera säljs varianter med många små blommor. Ute i trädgården har jag lila, men även några vita som är sparade från krukor. Om de klarar sig är det nämligen bara att plantera ut i vår.
För några år sedan köpte jag några fång med långskaftade orientaliska julrosor som fick ståta i ensam majestät i vas. De är inte alldeles lätta på snitt med sina mjuka skaft, men om man snittar om och sätter i lite varmare vatten kan de stå länge. Jag tycker även att det är fint att nypa av en liten vit från en kruka och arrangera med annat vitt och grönt. Här är det hyacint, skimmia och enris. Vackert i all enkelhet.
Det första ljuset är tänt. Adventssångerna har ljudit i kyrkan. Vi har ätit saffranssemlor. För oss är denna tradition snart femton år. Det är ingen önskan om att skynda på säsongen för den klassiska semlan, utan här är det frågan om ett säsongsbakverk. Vi äter dem på första advent och på julafton till Kalle Anka. Jo, visst handlar mycket av denna tid om traditioner.
Jag gör min vanliga saffransdeg och fyller med bröd, mandelmassa och lite mjölk som blandas ihop. Smaken av december här hos oss.
Denna andra december blickar jag mot alla våra fina museer. De blir ofta lite extra utsmyckade i säsong och erbjuder välbehövlig vila mot överdos av bjällerklang. Dessutom är butikerna idealiska för att finna personliga julklappar. Jag tycker fortfarande mycket om de bilder jag tog i december 2014 på ett av mina favoritmuseer – Millesgården. Här talar vi tidlös inspiration utan ett bäst före datum. Fint att skapa ett säsongsbord där växterna verkligen får ta för sig i olika nivåer. Det är tacksamt att tänka högt och lågt vid ett liknande arrangemang – slingrig murgröna och mossa grundar och sedan sticker tazetter och amaryllis i väg uppåt.
En klassisk dukning där det gröna är i fokus tillsammans med klarglas, snäckskal, tenn och detaljer med dekorerat porslin. Fint i adventstid där man inte går loss riktigt på juldukning.
Här rör vi oss lite mer åt julhållet med en mättad duk i kombination med statyer i brons. Tidlöst vackert.
Ingen som rör sig i sociala media med inredningsfokus har nog missat årets stora trend – rosetter som knyts i mängd överallt. Det är ett klassiskt knep att säsongsförankra. Aldrig är det väl så stilfullt som här med en enkel röd rosett på tjurens horn i stora ateljén.
Andra museer att besöka i juletid är exempelvis Hallwylska som har speciella dramatiserade julvisningar och Waldemarsudde som brukar ha fantastiska blomsteruppsättningar i säsong.
Som en hommage till en av mina favoritböcker denna tid – Decemberdage av Birgitta Wolfgang Drejer och Dorrit Elmquist från 2004. En julkalender med smått och gott från min horisont. Varmt välkommen! Jag börjar med den klassiska jultallriken. En tid var den högvaluta som samlarområde och sattes upp på väggen. Nu har den fått ett nytt användningsområde som dekorativa assietter och serveringsfat i december.
Bland mina favoriter finns Stig Lindbergs tallrikar för Gustavsberg som utkom mellan 1981-1985. Det är något alldeles speciellt med gult saffransbröd på de blå tallrikarna!
Jag är även mycket förtjust i tallrikarna från Royal Copenhagen. De är lite mindre och passar utmärkt som assietter. Här kan man läsa om tallrikarna och se alla. Det här är den senaste som jag har köpt till min samling. Jag är mycket förtjust i motivet med den lilla ängeln som håller upp ett ljus.
Och är det månne en renässans på gång på allvar för dessa tallrikar? Royal Copenhagen har nämligen dukat upp med såväl årets tallrik som äldre från arkivet i aktuell juldukning. Så fint att blanda med annat porslin. Foto: Royal Copenhagen
Och ser vi dem snart på väggen igen? Andra typer av tallrikar har kommit tillbaka för att dekorera. Här låter Royal Copenhagen julen möta andra uttryck i en samlad färgskala mot effektfull gul bakgrund. Kan det vara något? En sak är säker. Äldre tiders jultallrikar förtjänar sannerligen att få glänsa igen! Foto: Royal Copenhagen
Nu vill jag äta så många blodapelsiner som det bara är möjligt. Tillgången på olika sorter varierar – en favorit är söta och saftiga Tarocco. En sport är att varje år försöka finna några med klassiskt omslagspapper från Gyllene Korset, vilket jag hittills inte lyckats med denna gång. Jag äter minst två varje dag tillsammans med granola, grekisk yoghurt, nötter och ibland lite choklad.
Roligt då att finna desserter som passar många smaklökar – speciellt om man serverar tillbehör bredvid för att reglera det söta, det lite syrliga och det knapriga. Icas Semifreddo rekommenderas i februari när säsongen för blodapelsiner är som bäst. En inte alltför söt chokladglass som man snabbt fixar till och sedan bjuder man maränger, nötter, extra choklad och apelsiner bredvid. Här serveras det i Reijmyres klassiska Puck. Skålarna finns i många olika färger i det tonade glaset och just denna milt gröna ton är en av mina favoriter för såväl februari som i sommar när man dukar ut.
Vårvintern ger djupa skuggor på väggarna. I februari vill man bara fånga ljuset så mycket som det bara går. Ett klassiskt knep är speglar i inredningen. Reflektioner gör så mycket för upplevelsen av rummet och för att ge det ett djup.
I vardagsrummet finns såväl dörrarna på Snöskåpen som de inramade tavlorna som ljusspridare. Mässingen har också en förmåga att skapa reflektioner. Nytillskott från loppis är den runda spegeln på skåpet och bordsspegeln.
Den här spegeln i ek kommer från NK-bo som var en avdelning för design och inredning, huvudsakligen svensk sådan, inom Nordiska Kompaniet 1947-1965. För mig påminner den om Franks klassiska runda speglar. Den skänker form, värme och reflektioner till rummet. I spegeln syns också två solspeglar som sitter på motsatt vägg. Och nej, jag har inte missat diskussionen om att exponera snäckor som prydnadsföremål. Jag håller principiellt med om att vi skall tänka oss för och att det inte är någon god idé – ibland även förbjudet – att handla med nya snäckor. Däremot kommer jag inte plocka undan mina gamla snäckor som jag köpt second hand. De finns redan här och jag har svårt att tänka mig att det vore sämre för naturen att använda dem, än att köpa någon av den mängd nyproducerade snäckor som finns just nu. Så tänker jag.
En sådan här bordsplateau i någon form har jag önskat mig länge. Den här modellen med den sirliga mässingskanten är så fin. Den säljs inte alltför sällan med avsändare Svenskt Tenn, men där är jag tveksam. Vacker hur som helst. Det roliga med denna är att det var en vän till mig på besök som fann den på en av mina vanliga loppisar. Själv tågade jag förbi och missade den. Så med det i åtanke är den mig lite extra kär. Du kära februariljus. Ge mig allt du har.
Februari tar sin början med ljuset som letar sig in i alla skrymslen och skoningslöst visar vinterns kranka blekhet. Jag väljer att fira genom att bjuda in lite sommarkänsla till sovrummet. Förra veckan fyndade jag två karmstolar och den ena har hamnat i denna hörna. Det är så fint med kombinationen björk och rotting. Stolarna har skänkt mycket inspiration och inredningsglädje. För att förstärka det lätta och luftiga tog jag fram ett Rox & Fix-kuddfodral, en loppisfyndad Dali-tavla och en tickingrandig lampskärm från nittiotalets R.O.O.M. Den sitter på en lampfot från Upsala Ekeby. Palmgrensväskan och Panamahatten väntar på varmare tider. De små Beswick-hundarna köpte jag i helgen. Och döm om min förvåning då jag fann en snödroppe här hos mig! Jag har sett rapporter nedifrån landet, men tänkte att de kan väl inte redan ha kommit hit. Jodå. Blandad grön glädje med en stor dos av klimattankar…
I helgen var jag på bio och såg Unga kvinnor. Så fin regi av Greta Gerwig, bra skådespelare och njutbara miljöer. Rekommenderas varmt som en pralin med budskap i februari.
Så tog jag mig till stadens Trädgårdsförening för självplock av tulpaner. Jag tycker om det närodlade, att man verkligen får se det växande tillsammans med små skyltar om vilken sort man köper och att man får ha löken kvar om man vill.
Denna gång blev det vintervita sorter – några papegojtulpaner tillsammans med favoriten den svagt gula Verona som doftar av citron. Jag arrangerade dem med en lite slarvig bindning i Josef Franks Jardinjär. När de har lök och jord kvar behövs bara aningen vatten på botten. Jag tycker om att rötterna blir i fokus på detta sätt. Det känns hoppfullt en gnistrande vinterdag som denna.
