Virusen de bara snurrar och snurrar. Denna tid på året har jag min förkylningssoppa i kylen. Den är alltid bra att ha färdig att ta av när orken tryter och den värmer inifrån och ut. Här är devisen enklast möjliga som proppas full med saker som jag har hemma. I grunden tar jag ca 1 kg morötter och 1/2 kg potatis och skalar tillsammans med en stor lök. Löken finhackas, det andra tärnas och bryns i lite smör eller olja i stor kastrull. Sedan tar jag i vatten som täcker, några buljongtärningar och kokar i cirka tjugo minuter. Grönsakerna körs med mixerstav för att få en slät soppa. Nu kokar jag upp igen med en burk kokosmjölk, massor av färskriven ingefära, lite chilikrydda, honung och pressad apelsin. Rostade pumpakärnor och bröd med ost är gott till samt ett glas äpplemust. Smaklig spis!
Loppis handlar mycket om konsten att visualisera. I en vanlig butik är mycket av det redan gjort med skylt och exponering av saker i olika miljöer. På loppishyllorna är sakerna ofta avkodade och utan referenser. Då gäller det att öva på sin förmåga att se tingen i ett sammanhang som passar en själv. När januari mest handlar om regn och grå himmel istället för snöknaster, är det inte alls svårt att se framåt. Mitt gröna öga är fortfarande lite yrvaket för säsongen. Jag har köpt årets första fröer när Blomsterlandet hade halva priset, men annars är det fortfarande mest dvala. Men att se mig själv i olika situationer framledes när det gäller uteliv och växthus – det går galant. Det är snarare så att man får lära sig att ta det lite lugnt nu med alla ting som kallar på en för att användas när den där första testunden skall dukas upp ute. Duken på bordet skall vara Maria Åströms Rosa Centifolia som jag önskat mig länge och fann på Tradera. De gamla duktyngderna håller den på plats när jag dukar upp klassiska Skagerak-brickan med Lemon Curd i portugisiska marmeladburken och sätter på rottingskyddet över sconsen. Jo då, jag ser det allt framför mig.
För nu blir det knoppande körsbärskvistar och kanske satsar jag på citronkräm redan till helgen. För även om jag är duktig på att visualisera framåt, är jag också ganska bra på att fånga det som är nu. Citrussäsong och allt – ja så får det bli.
Intresset för utställningar med Josef Frank i fokus tycks inte ha mattats. Ingen är väl gladare för det än jag. På Valborgsmässoafton öppnar Sofiero Josef Franks flora och inget säger väl annat än att detta blir en publikmagnet i sommar. Jag kan tänka mig att den vackra slottsmiljön med utsikt över sundet till Danmark är ett utmärkt sammanhang till den mönstervärld som jag själv och många med mig tycker så mycket om.
Jag tror att det är precis som Kristina Wängberg- Eriksson skriver: “Kommer Franks flora någonsin att vissna? Det verkar inte så. Den suveräna kompositionen, färgglädjen, de organiska formerna och den konstnärliga esprin väcker intresse och förtjusning hos generation efter generation.” I texten inför utställningen ligger fokus på Nippon. Mönstret har hämtat inspiration från Japan och är en fantasiflora i starka färger. Jag älskar dukningen på bilden med det blå i kombination med porslinet från Gien. Uppe i förrådet ligger ett söndrigt kuddfodral i mönstret. Det var en av de kuddar vi hade när barnen var små och man kan säga att det slets därefter. Linet är så vackert, men det är lite till låns vid daglig användning i en familjesoffa.
I energilöst slut av januari dras jag till sommarmiljöer med de långa våderna.
Det är det fina med Frank. Textilierna passar i alla sammanhang.
Sofiero är en av de finaste Skåne-pärlorna. Det ligger så fint med bokskog runt på kustvägen en liten bit utanför Helsingborg upp mot Mölle. Favoriten i parken är de vackra gamla växthusen.
Jag tycker också mycket om de stora blombäddarna där det enligt anglofilt cottage-devis svämmar över av färg och allmän prakt.
Sofiero uppfördes som kunglig sommarnöje åt Prins Oskar och hans hustru Sofia 1865. När Oskar senare blev Oskar II byggdes slottet till och fick sitt nuvarande uttryck. Trädgården är framförallt sonsonen Gustav Adolf och hans hustru Margarethas verk. De fick Sofiero i bröllopsgåva 1905 och kom att utveckla det gröna med framförallt brittiska förtecken. Själva tanken att hela denna anläggning egentligen var till för en familj och dess hushåll svindlar lite. 1973 tog Helsingborg stad över driften. Mycket finns bevarat från den kungliga tiden såsom grundtankarna med trädgården och de gamla vinstockarna i växthusen.
Det är mycket lätt att trivas på Sofiero och därför känns kombinationen med Josef Frank extra tilltalande. “Under våren 2020 knyts band mellan denna värld och Sofieros tidigare innehavare Kung Gustav VI Adolf, hans ansenliga trädgårdsintresse och egenskapade herbarium.” Ett givet stopp på Skåneveckan i sommar.
Bilder: Svenskt Tenn och Sofiero/Sophie Håkansson och Annika Christensen
Bland auktionshusens överskrifter denna helg hamnade jag hos Stockholms auktionsverk som ropar ut fotografier av Ewa Rudling. Ögonen dras till ett porträtt av Charlotte Rampling från Antibes 1975. Ewa Rudling om CHARLOTTE RAMPLING:- En av världens vackraste kvinnor. Enkel engelsk elegans. Till att börja med var Charlotte kylig och formell och uppmuntrade inte till närmare bekantskap. Men hon öppnade upp, hade en befriande humor och gick med på alla mina idéer. Otaliga unga geniers idol.
Efter att precis ha sett Unga kvinnor i BBC:s tappning under julen är det dags för bioduken. Namnkunniga skådespelare och regissören Greta Gerwig lockar mig definitivt dit.
Elsa Billgren tipsade om Anna-Clara Leo i går och ett reportage hos The Way We Play. En ny bekantskap för min del. Fotografierna av Mira Wickman går i den mörka stilen i vilsam eskapism för ögat och som i mycket definierar stilen i det som syns på många ställen nu.
Turkisk yoghurt med bourbon-vanilj och lönnsirap med knäckig karamelliserad blodapelsin, banan, limezest, granatäpple och mynta låter väl som en helgdröm.
Ett helgtips är att Blomsterlandet har halva priset på fröer.
Ett läsvärt inlägg är Tereses Ska loppis vara en skam? Really? Terese skriver om kritiken som finns på vissa håll mot vintage, konsumtionshets och en ständig vilja till förändring. Sannerligen ett intressant ämne. Jag förstår ju grunden rent teoretiskt – att även loppisbesök leder till att hjärnan fokuserar på att köpa och att förädla, istället för att bara nöja sig med det som finns. Det handlar om att som människa inte vara helt behovsstyrd, utan även styras av lust. Med det sagt tror jag fortfarande på vad jag kallar inspirerande hållbarhet. Att tills normen är förändrad visa på second hands olika ansikten. Och för egen del tror jag att det handlar om att skapa det vackra med små medel för mig och de mina. Jag och min vän talar mycket om många tecken på nyandlighet som syns för tillfället i ett samhälle som rör sig bort från konsumtionen som nummer ett. Det är en spännande tid och intressant att tänka kring.
Billgren Wood ägnar sitt lilla samtal i dag åt randigt. För mig har ränderna aldrig gått ur. Jag lever i högsta grad fortfarande i svallvågorna efter Walles & Walles stilbildande textiler som såldes på R.O.O.M när de låg i den gamla industrilokalen på Kungsholmen. Det var en av mina vallfärdsplatser då. En höjdpunkt i nittiotalsreferenser kan väl sägas vara när sångaren i Kent tittade på tygprover bredvid oss. Nu är danska Helene Blanche mycket i ropet. Klassiker med twist.
Om jag har spetsat öronen många gånger den senaste tiden med tanke på den kungliga utvecklingen [Länk till sevärd dokumentär] i Storbritannien? Of course. Jag har varit nära att sätta teet i halsen flera gånger om i Spodekoppen… Hoppas på det bästa hälsar denna nörd som har The Queen som högsta hönset. Vill ni ha lite fredagsmusik på detta? Spellistan till andra säsongen av Sex Education finns här. Med What is love högst upp. En av mina gladlåtar hela vägen.
Med detta hoppas jag att ni alla får en riktigt fin helg!
Signe Persson-Melin är en av våra stora namn inom formgivning och konsthantverk i Sverige, tillika en av mina personliga favoriter. Mitt i mitt maximalistiska uttryck inom inredning, står Persson-Melin för det källklara vattnet – en sådan skärpa i det distinkta uttrycket som jag faller för varenda gång. Jag tror inte att jag har sett ett enda föremål som jag inte kan tänka mig att ha själv. Jag återkommer med ett mer fullödigt I spåren av framöver, men för nu visar jag en nyhet för Byarums Bruk.
På Möbelmässan presenteras Sigill. Fatet i återvunnet aluminium bygger på formen i växtkärlen Gråsippa. I mitten syns Persson-Melins signatur och på kanten finns ett mönster i karakteristiska streck. Ett lägre växtkärl? Vattenspeglingar i trädgården? Eller ett konstföremål? Ögat söker sig till det.
Innan jag lämnar tillbaka den till biblioteket, måste jag [genom @gustavsloppis] tipsa om boken Nyttokonst av Arthur Hald och Sven Erik Skawonius från 1951. Tanken är att presentera ett “tvärsnitt genom svensk nyttokonst, skapad för hemmet”. Det är en gedigen samling bilder med utgångspunkt från kvalitet i form och material. I inledningen adresseras konsumenten med orden “något mer än praktiskt förnuft och omdömesförmåga, det ligger förståelse, intresse för och förälskelse i det vi kallar kvalitet och skönhet.” Orden vävs kring det vackra , vardagsestetiken och vikten av att tänka kvalitet. Det är intressant läsning och får en att tänka på hur en liknande bok skulle utformas i dag – nästan sjuttio år senare.
Om man är det minsta intresserad av formgivning från tiden är boken ett referensverk. Jag brukar alltid tala mig varm för att kunskap är det bästa att ta med sig på loppis och här får man mycket att ladda in i sin mentala bildbank. Mina ögon dras naturligtvis till sidorna med föremål från Svenskt Tenn.
Boken innehåller många vackra kompositioner och allt är från tiden. Det är fest för ögat, men även många klokheter i texten. En av mina andra käpphästar – att förankra tingen – finns med även här. Det känns som om samtalet kring våra hem styrs mer och mer i denna riktning nu. ” Ju mer vi vet om tingen, desto mer ger de oss, desto rikare blir miljön och desto rikare blir vi själva.”
Förlora er i bibliotekskatalogen en stund. Där finns så mycket bra läsning om man är intresserad av äldre tiders ting.
Mitt i bleka januari är det dags för sommar – och det kan väl sannerligen behövas på fler än ett plan. Auktionssommar rullar i gång i dag på SVT och det tackar jag för. Jag tycker mycket om programmet, inte minst för experterna i det, där Maria Granström är favoriten. Den bärande idén är tävlingsmomentet där två lag ställs mot varandra och skall tjäna så mycket som möjligt på sina auktionsfynd. Jag tycker mest om när experterna går runt i början och tittar på auktionsborden, samt den kunskap man får ta del av. Nu verkar SVT förstått folkbildningspotentialen med detta. Det erbjuds små avsnitt på Play där Granström och Bergstrand under vinjetten Auktionsspanarna får sträcka ut sig lite mer kring olika ämnen. Som sagt – Maria Granström är stjärnan i mina ögon. Om du har Readly kan du se reportage från hennes sommarhem i Antik & Auktion 8/2018 och Hus & Hem nr 1/2019. En egen stil med auktionsfynd, modern design och fingertoppskänsla helt enkelt. Om jag och min vän messar varandra och tar ner deltagarna med kommentarer om hur lite de vet? Svar ja – halva nöjet :). Däremot är jag inte alls van vid formen. Jag är auktionsnovis, även om jag handlar det mesta vintage numera. Det får kanske bli ett löfte 2020 att ta mig till en klassisk sommarauktion. Undrar om jag har nerver till slagauktioner?!
“Har du köpt något nytt?” var sonens kommentar när han fick syn på mina två VÄRMER-ljusstakar från IKEA. Det får jag väl ta som en komplimang. För numera tillhör det undantagen att jag inte handlar vintage. Det märks att jag har ändrat köpbeteende, då jag blir förvånad över högarna med kartonger. Det känns ovant att det bara är att ta så många som man anser sig behöva och gå mot kassan. Här lockade mig formen men framförallt funktionen och möjligheten att använda hela ljusen. Och som de har blivit använda mina två ljusstakar. Det finns naturligtvis olika sätt att göra sig av med alla ljusstumpar, men den här varianten passade uppenbarligen mig.
