Author Archives: Weronica

Mer rosor

 

 

Aldrig i hela mitt liv – och då menar jag aldrig – hade jag kunnat föreställa mig att jag efter min fjärde sommar i huset skulle ha fem olika sorters rosor här. Det fanns inte ens som en tanke någonstans att jag skulle kunna tänka mig rosor i min trädgård. Tantblomma, lite insmickrande, lite fånigt romantisk, taggig eländig tungt doftande och krävande. Jag hade inga rospreferenser innan. Tyckte inte ens speciellt mycket om de där tio obligatoriska röda som man fick speciella dagar. Tyckte mer om konceptet i sig än rosorna. Nu tänker jag bara på var vi kan gräva ut nästa rabatt. Tänk vad man kan ändra sig i livet. är det inte fantastiskt?!

 

 

Under sommaren har vi haft fyra Madame Boll i kruka på altanen. Jag rekommenderar att testa rosor i kruka. Man kommer närmare dem om de står där man är ofta, än om de sitter ute i rabatter i trädgården. Nästa år blir det definitivt fler. Jag måste ju bara bli av med min David Austenrososkuld.  

 

 

Nu är rosorna utplanterade i en ny liten smalare rosrabatt på husets ena kortsida. Jag skall fylla upp med lite annat mellan, men jag gillar tanken att ha flera av samma istället för att mixa mycket. 

 

 

Ja, så här har det liksom blivit. Rosa rosor på rad med klassiska syréner i böjen mot gatan bakom ligusterhäcken. Några skulle säkerligen kalla det mormorsträdgård. Kanske jag också. För det låter ju egentligen himla trevligt :). 

A poetic, tender moment

 

Tusan också att det skulle bli en ljuvlig brittsommardag just i går. En sådan där när man tar av skyddstäcket från utemöblerna, sätter sig ner med tekoppen och tycker att det här med höst, det är ju ändå så himla trevligt. Vindstilla, en doftpust från luktärtorna som växer in i altanen, ett egenskördat äpple och en blick på de finaste barnen i världen som sitter där och äter mellanmål. Vi gungar i samma takt och sensommarsolen värmer våra bara armar en sista gång. Ett sådant där Kodak-moment att spara på. I går kunde det lika gärna ha regnat. För vi hängde inne. Med onda halsar och varma pannor. För att övergå till sådant där maniskt rusande när små får energikick av febernedsättande. Kiv om vilka sudd som skulle tillhöra vem. En mamma som skulle fixa egengjord kebab. Fyra timmar i ugn i söndags. Nu skulle hela härligheten skäras upp, stekas och serveras med egen rosa sås. Alltihop skulle bli en triumf såklart. Men icke då. Icke. Redan på smakstadiet var det en katastrof. Bara märkligt äckligt. Ner i gröna påsen. Matprojektet fick sig en törn. Inte ge upp. Fortsätta. Shit happens, som Ida skrev på Instagram. Shit happens. Lättare när man har perspektiv på saker. Och kan se det lite skojiga. Som just när det händer inte är så himla skoj. Vi åt hämtmat. Vi blev mätta. Och sudden hittade hem till rätt box tror jag. Tittar på min almanacka. Ler. "Sending a poetic, tender moment back to earth".  Thank you. Vi är nog några stycken som behöver det just nu. Smile. Till slut.

Septembers almanacksblad från Cats let nothing darken their roar.

Doftande

 

 

Jag har saknat det sinnliga i doften. Märker jag nu. Från Date-flaskorna med Pamela, Isabel, Jessica och de andra flickorna, till Body Shops parfymoljor – jordgubb och mango – till taxfree från charterresor med Trèsor, Dune och Tendre Poison. Allt glömdes när man snusade bebisnacke. Då var alla andra dofter överflödiga. Min dotter fyller elva år om några månader. Men dofterna har fortsatt att vara där. I bakgrunden. Nu var det dock dags igen. Jag har blivit Pulpifierad. Från att ha blivit förförd vid parfymdisken, till att gå runt och bekanta oss med varandra i vardagen för att nu få känslan att vi kan bli ett strävsamt gammalt par tillsammans. Det känns som en till dimension i livet. Faktiskt. Att ha ett stråk med Pulp med. Fint. Så lockas jag av tanken från Ben Gorham att man bör ha ett litet doftbibliotek. Stämningar, årstider, känslor svarar mot olika dofter. Såklart att det är smart att säga det när man säljer dyra parfymer, men det ligger nog något i det också. Känns lustfyllt. Att tänka lite mera på sig själv igen. De små bebisarna är stora nu, men har man riktigt tur så får man fortfarande sätta näsan i nacken och känna. -Är du klar snart, mamma?  -Bara lite, lite till.

 

Söndagsbild: I jorden

 

Jag planterar snödroppar. För jag har kommit på att de är mina favoriter av alla lökväxter. Och i år skall jag banne mig få i dem tidigt i jorden så att de tittar fram när man börjar hoppas på vår igen. 

Fabriken har kickat igång. Heja! I dag bjuds det på söndagsbilder där över. Och på torsdag är det dags för det första temat. Jag inställer mig härmed i fabrikstjänstgöring igen. Det känns kul och inspirerande!

Fredagssvepet vecka 36

Även om jag tappert kämpar mig kvar vid tanken om sensommar, så får man väl ändå lov att säga att hösten gjort stora insteg denna vecka. Men låt gå för det. Den här första tiden är det lätt att vara höstromantiker och omfamna allt. Säsongsskiften är alltid mina favoriter. Och det är nu som inspirationen får fatt ordentligt. Vi celebrerar väl den första veckan i september med ett fredagssvep i många nyanser av brunt. Håll till godo!

 

Elisabeth Johansson är en av mina favoriter när det gäller genren "kokböcker som man inte kan ha för många av – eller kan man det". Samtliga pajer som är uppsatta på min standardlista har hennes signatur. Just nu är det äppelpajen som är i fokus. Nu kommer en stor bok om Choklad. Oemåtståndlig såklart och rakt upp på önskelistan. 

 

 

Brunt läder är det finaste och blir bara finare ju mer det används. Ett tredje (eller fjärde förresten) fint blir det nu i fin väska från WERA/Åhléns. 

 

Om det finns minsta chans att få in Maggie Smith någonstans, så tar man den. Såklart. I höst blir det dräkter från TV-serien hos Hallwylska. Man kan tänka sig att det är perfekta omgivningar för kläderna. Pressbild: Hallwylska.

Så var det de där lökarna. Tulpaner kan man väl vänta lite med måhända, men de arma snödropparna skall banne mig ner i jorden i helgen. Punkt. Bild: Weronica – En mammas dag.

Jag har blivit med mitt första fat från Sthål. Det kan mycket väl tänkas att det blir fler. Den där bruna nyansen är så fin.

 

Ylva Skarp visade upp nya tryck på Formex som snart skall anläda till hennes webbutik. Jag gillar vidareutvecklingen av kaligrafin till något som känns mycket nu. Och på tal om det. Tegel ser vi mycket av just nu. En bubblare som snart slår ut i full blom tror jag.

Alla försök att locka med barnen ut i skogen under studiedagarna har varit tämligen misslyckade. Det har varit tal om myror, jordgetingar, myggor och annat som helt omöjliggjort utflykt. Hrmpf. Skogsromantik i tappning av Lotta Agaton för finska Lundia. 

Veckans fredagsmusik. 

Vi tycks inte få nog av fluffiga pappersdekorationer för tillfället. Fin enkel variant från Miss Etoile/Inreda.com. 

Familjekärlek från Isa Form. 

Nya Sweet Paul finns att läsa här.

 

Jag hoppas att Ni alla får en riktigt fin helg!

 

For the love of Zetas

 

 

Av mina besök på Zetas uppskattar jag dem nog allra mest på sensommaren och hösten. Det är som om färgerna framträder klarare, strukturen kommer mer till sin rätt och allt det rostiga och svarta svarar så bra mot den stämning som hjärtat slår för just då. Det är mer ro och lugn. Fokus ligger mer på visuell njutning än att gå och tänka på vad man vill köpa med sig hem till trädgården. Alla årstider har sin tjusning, men hösten här är något extra.

 

 

Fyrtal i rost. Patinan är vacker året om, men kanske framförallt till de omgivande höstfärgerna som snart tar över. 

 

 

Lökhuset hade precis öppnat när jag var där. Det gäller att ta tag i den där sista entusiasmen inför utelivet och tänka på hur glad man blir i vår när de tittar fram. Uppdukat på detta vis blir lökarna en installation i hopp. Caféet. Såklart. Sa jag att jag är ganska förtjust i Zetas? Jo, det är jag.