Category Archives: Böcker

Lite tankar kring trädgård i litteraturen kan väl passa dessa dagar då vi trängs på plantskolorna?! Kika in på Yourlife för veckans bokreflektion där jag läser en aktuell storsäljare i pockethyllan tillsammans med en klassisk barnbok. Väl mött!

I dag finns ytterligare en bokreflektion av mig hos Yourlife. Följ länken för att komma till artikeln. Denna gång handlar det om en damroman som jag läste när jag låg nedbäddad i eländig sjukdom i februari. Vårkänslorna kom med boken.

Här samlar vi oss för att åka och handla inför påsken. Mat, blommor och så det viktiga godiset till stora (mina pastellägg från Anthon Berg), men framförallt till små. Matlistor författades i går, men jag fixade också ett riktigt fredligt påskris som ni får se lite senare. En fin torsdag!

I dag börjar jag som bokskribent på Yourlifes websida. Ni kommer att en gång i veckan få följa med mig i mitt läsande. Dagen till ära finns även en liten intervju med mig som man finner här. Min första artikel (följ länken för att läsa) handlar om min favoritbok och en något terapeutisk omläsning. Jag tackar Yourlife för möjligheten att få ägna mig åt att skriva hos dem. Det skall bli väldigt roligt. Hoppas att Ni också hänger med i mina bokhögar!

I dag bläddrar jag i Kungligt snygg av Ebba von Sydow. Här får man följa med in i kungligheternas garderober. Ett helt avsnitt i boken handlar om kungliga brudklänningar. För mig som är en trogen läsare av min mammas Svensk Damtidning och som fått kungligheter med mig sedan barnsben är det kanske inte så mycket nytt under solen. Det är dock roligt med en samlad blick. Jag gillar stilsammanfattningarna i form av prinsessornas modeskolor där man får konkreta exempel på den kungliga stilen. Roligast är när Ebba von Sydow blir mer synlig och tycker till om saker och väljer favoriter och missar. Med Ebba på såväl omslag som i en del inlagebilder vill man på något sätt ha mer av henne själv i boken. Frågan är kanske också hur pass tidlös boken är. Nu är den rolig att bläddra i som ett litet lyxigare magasin, men hur snabbt åldras den? Och det var väl ändå Laura Bush som föregick Michelle Obama och inte Barbara? Sammanfattningsvis – en mycket bläddervänlig bok med snyggt förpackat innehåll. Den blivande brittiska prinsessan Catherine hade förmodligen varit given i boken om den kommit ut senare. Nu ser jag naturligtvis fram emot den 29 april då jag tänker bänka mig för brittiskt kungabröllop. Jag kommer nog inte att rita av brudparet som jag gjorde 1981, men mycket roligt skall det bli :).

Betagen. Blev jag av denna bok. Framförallt för att den är en sådan sidovändare. En sådan där bok som gör att man tar varje tillfälle i akt för att komma några sidor framåt. Läsa. Läsa. Läsa. Jag pliktläste på litteraturkurserna på universitetet. Sedan har jag alltid läst massor på somrarna. Men inte funnit fram till ett regelbundet läsande över hela året av skönlitteratur – annat än i tanken. Nu hoppas jag. Oj vad jag hoppas. För jag älskar det ju!

Nu har jag suttit och googlat bilder och läst om Laura Bush vars liv utgör en grundstomme till Alice i Presidentens hustru. Jag trodde aldrig att jag skulle se något annat när jag tittade på henne, men det gör jag nu. Sittenfeld lyckas med något slags mission impossible att göra henne till en mångfaciterad människa som man fattar tycke för. Fiktionens kraft. Och kärlekshistorien mellan Alice och Charlie är så fint beskriven. Och Sittenfeld skriver så bra. Och hon väver in de stora frågorna på ett sätt så att man själv lever sig in och förundras. Nu vill jag även läsa I en klass för sig och Mannen i mina drömmar som lär var på gång från biblioteket. Så absolut – läsrekommendation. För femtiofem kronor på bokrean väntar läsglädje bakom hörnet.

Omslag till den amerikanska utgåvan.

Well, jag kämpade inte lika länge som Mr Darcy med mina känslor inför denna skrivbok. Jag älskar ju gamla Penguin-omslag och har en liten muggsamling nu. Den senaste är en hommage till min nyfunna svaghet för Sherlock Holmes. Och när det nu fanns några skrivböcker på klickavstånd, tja då fortsätter jag med Darcy till Miss Bennet – My feelings will not be repressed. Jag tänker mig lite pingvin på nattduksbordet till en och annan tanke. Där får den ligga tillsammans med min bokhög. Just nu är jag förlorad i denna. En riktig slukarbok. Som sagt – åh vad jag gillar att jag läser massor igen.

Detta skall jag förströ mig med i sommar. Vilka böcker packar ni till stranden?Käbi Laretei: Vart tog all denna kärlek vägen?Anna Jörgensdotter: Bergets döttrarBengt Ohlsson: SysterCharlaine Harris: Vampyrer * treGabriella Ahlström: De oförglömligaSteve Sem-Sandberg: De fattiga i LodzTina Brown: Diana BiografinKjell Eriksson: KjellMichael Nyqvist: När barnet lagt sigP.D James: PatientenAlex Schulman: Skynda att älskaSanna Sjöswärd: Min mamma är en persisk prinsessa

Vissa böcker behöver man växa i kapp. Mot fyren är en sådan. Jag minns mycket väl när jag tampades med Woolf på universitetet. Det var en sjuttiotalsutgåva med ett tecknat omslag. Jag kände ett motstånd under läsningen. Det var med en viss lättnad som jag lade ifrån mig verket och gick vidare till nästa i den digra litteraturlistan som jag hade då. För detta är en bok som inte passar att läsa under en given tidsrymd. Här behöver man pausa. Smälta. Kanske ta om. I min läsning nu var jag mer redo på flera plan. Ett visst motstånd kvarstår, men så får det lov att vara med en del litteratur. Motstånd föder tankar.

För en del av mig kan fortfarande förstå frustrationen som jag kände som tjugoåring. Man får lägga bort gängse konventioner på hur man förhåller sig till en bok. Här står man inför något annat. Det är mer av en impressionistisk tavla där färger läggs på i olika lager – precis som det porträtt som målas av Mrs Ramsay i romanen. Det är som ett avancerat musikstycke med många olika stämmor. En vanlig kommentar kring Mot fyren är att det händer absolut ingenting. Och det gör det ju inte heller. På ett plan. Men under ytan händer precis allt. Där får de knappt märkbara nyanserna den största betydelsen.

Ramen till tavlan är enkel. En pjäs i tre akter. En samling människor kring familjen Ramsays sommarhus. En tavla påbörjas. En utflykt till en fyr som inte blir av. Tiden går. Första världskriget. Förfallet. Sedan sitter en del av familjen i en båt till fyren. De når slutligen fram. Tavlan målas färdigt.

Om man bortser från den otvivelaktiga betydelsen som Mot fyren haft för litteraturens utveckling i stort och den plats i historien som Woolf skrev in sig i, så kvarstår läsupplevelsen. När jag läser klassikerna så viker jag hörnen när jag läser något som jag vill komma ihåg. Mot fyren har många hundöron. Det är en mycket mättad upplevelse. Det är ett rikt poetiskt språk. Det är en mästerlig pennföring där man flyttas mellan olika tider och perspektiv med några få ord. Det är många tankar och känslor. Det är komplexa människor med många bottnar. Det är flerdimensionellt och komplicerat. Med tanke på att Virginia Woolf själv sade att hon inte menade någonting speciellt med Mot fyren, så är tanken fri. Hon överlämnade till oss läsare att känna det vi själva ville.

Något av det som fastnade hos mig nu. Paret Ramsay (modellerade efter Virginia Woolfs föräldrar) med sina åtta barn. I passagen nedan beskrivs först professorn och sedan hustrun när utflykten till fyren kommer upp. I scenen finns även parets son James vars liv i mycket skall präglas av sina föräldrar och deras bemötande. En försoning blir möjlig först efter att många år förflutit.

Professor Ramsay. Den rationelle mannen som gör karriär, som beskrivs som en örn med en metallisk näbb och en torrhet och oförmåga till känslor och hänsyn. Mannen som saknar förmåga att kommunicera med sina barn och som inte ser dem för vad de är. Mannen som söker och behöver bekräftelse, men som själv har svårt att ge.

Mrs Ramsay. Den energiska kvinnan som med en lätthet och en fruktbarhet tar sig an hemmet. Hon som finns till för andra och är ett kärl för andras behov och känslor. Hon som enar och är det nav som allt kretsar kring. (Missa inte Maria Scottenius artikel i DN från 2008 om Mrs Ramsay som festfixare).  Men hon har även behov av att dra sig undan.

Könen ställs mot varandra. Rollerna dras upp. Oförenligheter beskrivs. Stundtals kan dessa tu mötas i en förening där man kompletterar varandra. Det är historiskt förankrade könsroller (romanen utkom 1927) men även med en tidlös giltighet om människors förhållande i en komplex verklighet. Det är barns relationer och sårbarhet till sina föräldrar och om hur man formas av sin omgivning och dess förhållningssätt. Och vem kan inte känna igen sig i Mrs Ramsays inre monolog när de som behöver henne äntligen har kommit till ro?

Konstnärinnan Lily Briscoe som söker egna vägar. Hon vill inte falla in i traditionella roller och söker ett liv där hon kan stå utanför normen. Det utkämpas verbala och framförallt känslomässiga kamper om könens roller i samhället. I det följande möter professor Ramsays manliga ego och bekräftelsebehov konstnärinnans behov av frihet. Penseln greppas istället för att bli den förväntade.

Ett annat tema i romanen är villkoren för den som skapar. Inspirationen beskrivs, men även frustrationen över dess förgänglighet. Lily är övertygad att hennes tavla kommer att hamna på ett undanskymt ställe. Professor Ramsay är orolig över att hans filosofiska skrifter inte kommer att läsas i framtiden. Vad kommer vi att minnas till slut?

Nyutkommen biografi över Viriginia Woolf och hennes syster.

Så har även mina intryck kring denna klassiker blivit högst fragmentariska som små penselstreck på en målarduk. Jag kan bara varmt rekommendera att ge sig i kast med Woolfs värld. Det är att tappa fotfästet en liten stund. Det är att utmanas. Det är att kanske ta sina tankar på oväntade färder. Men det är värt det. Ta dig an boken. Sätt dina egna hundöron i den. Läs om de passagerna. Låt den vila ett tag. Stig tillbaka in. Mot fyren.

Nicole Kidman som Virginia Woolf i Timmarna.

Vad säger Ni andra som läst Mot fyren? Jag diskuterar gärna vidare!