Henrik äter mellis, för att sekunden senare kasta sig över mig för en stor blöt puss. Han är i en kelig fas och det är bara att ta emot. Kärlek.
(Fotografi: Weronica – En mammas dag. Mitt projekt att försöka fotografera vardagen oftare fortsätter. Det finns massor av fin inspiration på nätet. Titta exempelvis in på en av mina favoriter – Mikaelas fotofredag – som ger en knuff till mer kreativ fotografering och bildbehandling. )
Dagens mest oväntade: -Kommer Anna verkligen från Ryssland? Anna hade sagt på Sexårs att hon var född i Ryssland och att hon kom till Sverige när hon var två år. Fröken, med rötter i Polen, hade börjat prata ryska. Anna hade naturligtvis förstått allting. Babushka gone vild.Dagens prestation: Nedbaxning av en cykel nedanför en brant källartrappa medföljandes två barn. – Du är ju starkare än Starke Adolf, mamma! Anna hjälpte till när jag fann mig fastna i en död vinkel. Jag behöll ett glatt humör trots ett cykelstyre i pannan.Dagens irritationsmoment: Jag säger som Miranda i SATC när Steve inte anser sig kunna ta hand om deras son över helgen. I try not to kill him during the weeks, and you try not to kill him over the weekends – eller något i den stilen. Mitt medaljtålamod hela trötta tiden efter förskolan fram till Bolibompa. Sedan kommer maken hem efter att ha varit på något företagsevent och agerar som en trött bandhund…Dagens fuktskada: Henrik häller ut Annas vattenflaska på nya Mama. Tidningen har i och för sig haft sina bättre dagar.Dagens tillstånd: Jag är ynkligt genomförkyld.
Lugnet sänker sig denna trötta fredag. Ha en fin helg!
(Bild: Fredagsstämning hemma hos oss – Not. Pressbild från Ulriksdal Flower Show som pågår nu)
What to do? Jag hade precis vant mig vid vardagen och fått in ett riktigt fint flyt tyckte jag. Snygga kryss i almanackan, alla våra standardmaträtter uppskriva på lapp på kylen för att undvika matpanik, tankar på biobesök och ett skapligt flöde på arbetsfronten. Någonstans vet man ju att de saggiga sjukdomarna står där och lurar runt hörnet, men ändå snopet att de kom redan nu. Henrik är lite förkyld men i övrigt pigg, så den vändan tycks tämligen snabbt avklarad. Nu gäller det att inte dras ned i ett allmänt grått höstläge, utan försöka att behålla sina goda föresatser. Den som lever får se hur det går.
I väntan på detta har vi bakat muffins och slickat skål. Linslusen har en sak att anföra om bilden. Men, hallå mamma! Mina nya spindelmannenstrumpor syns ju inte! Men nu vet Ni att de är där!
Måndag 20 augusti 2007
En liten flicka skall gå till sin första dag på sexårs. Äntligen är det dags! Det pirrar i magen och smörgåsen blir bara halväten. De nya inneskorna och bananen är nedpackade. Mamman försöker att sätta in en liten hårlock som har lösgjort sig från den ena flätan. Flickan kramar sin nalle. Mamman sätter dit det lilla spännet från ryggsäcken på flickans mage. Flickan ger mamman en hård kram och går ut genom dörren med sin pappa.
En liten pojke vaknar i sängen bredvid sin mamma. Mamma, du måste stanna på förskolan. Jag vill inte vara där själv. Pojken och mamman pratar om att de skall jaga tyrannosaurus rexar. De står på lur därnere. Pojken håller hårt i mammans hand. I pojkens fack ligger den jacka som mamman letat efter hela sommaren. Pojken provar den. Jackan är alldeles för liten nu. Mamman laddar den medhavda dinosaurien med tusen pussar. Pojken går ut och ställer sig vid gårdsstaketet. De små armarna sträcker sig efter mamman för en sista kram. De vinkar länge. I eftermiddag skall de gå och köpa glass.
En liten mamma sitter och försöker att arbeta, men är mest sentimental och lite gråtmild en dag som denna. Nya tider stundar.
(Bild: Dörrstopp Ekollon från Svenskt Tenn)
Måndag 20 augusti 2007
Som av ett trollslag, en lyckosam magi, vaknar jag av mig själv tidigt på morgonen. Jag känner genast att detta är början på resten av mitt liv. Jag går direkt ut ur sovrummet, tar på mig mina träningskläder och går ut på min runda. Fåglarna kvittrar, luften är hög och mina fötter trampar på i ren glädje. När jag kommer hem pussar jag mina nyvakna barn och make. När jag har duschat, sitter barnen färdigklädda vid frukostbordet. Det doftar av nyvärmt bröd och maken har tänt ljus. Vi äter gröt. Vi sitter länge och pratar om dagen som snart skall börja. Efter frukosten gör sig alla i ordning. Vi lämnar huset tillsammans. Alla är glada och förväntansfulla inför det som komma skall. Den lyckliga familjen är på väg.
Eller inte? I morgon börjar vårt vardagsliv på allvar. Anna börjar på Sexårs (ve den som säger förskolan…). Henrik återvänder till sin förskola. Jag skulle har börjat sitta på mitt nya kontor, men det kommer att dröja lite eftersom det finns datatekniska frågor att lösa. Maken börjar sitt arbete på heltid igen. Lämning och hämtning på två ställen. Vardagsmatlagning med trötta och hungriga barn. Höstförkylningarna. Och mitt hopplösa projekt att bli mer morgonpigg… Men jag skall äntligen bli en arbetade mamma! Och i goda stunder är vi ändå den lyckliga familjen – på vårt vis!
Ingenting kan få mammahjärtat att smälta som en liten fyraåring som i telefon säger – Hej Mamma. Jag längtar efter dig! Anna vill inte åka hem, men jag hyser gott hopp om en förening där vi alla har hämtat energi från olika håll. Den karamellen behövs att suga på framöver!
(Bild: Inspirationsbild från Rice)
Älskade underbara flicka – min Anna.
Jag var ett stillsamt barn. Jag har alltid hört historier om hur jag som mycket liten satt i ett hörn och bläddrade i böcker. Mina tvillingbröder var som två tornados som intog sin omgivning. Tanken att barn delvis intar vissa roller utifrån hur vi pratar om dem är intressant. En människas personlighet är komplex och formas formodligen av såväl arv som miljö. Min mamma sa alltid till mig under vår uppväxt att jag säkert skulle få en riktig liten busunge, medan mina bröder skulle få små änglar. Jag vet inte om det stämmer direkt, men en sak är säker. Anna har alltid tagit stor plats. Hon har alltid klättrat högst och sprungit längst. Och busat en hel del. Men hon sitter även djupt nedsjunken i sina anteckningsböcker och skriver i timmar. För så är det ju. Man är mycket på en och samma gång. Det gäller att komma ihåg det, när man pratar om såväl stora som små. Här är i alla fall en härligt busig bild på en liten flicka med glimten i ögat och sprattelfeber!
Ge mig kraft! När man städar hela lägenheten under några dagar med denna luftfuktighet behövs det knappt några powerwalks. Vi har väl minst sagt prioriterat annat än städning under sommaren och resultatet har inte låtit vänta på sig om man säger så… Barnens rum såg ut som en rövarkula. En utrensning av urväxta leksaker, en röjning av skrivbordet med Annas femtioelva smågrejer och en sopsäck senare – tja, då ser det bättre ut. Såpalukten har stigit oss åt huvudet, eftersom vi ännu en gång tror att detta tillstånd på något sätt skall kunna bevaras. Den trötta vardagen med snabbröjningar brukar ge ett annat resultat… Men i kväll lever hoppet om ett hem i ordning!
Bild: Kid O – en amerikansk nätbutik som jag hittade genom Fine little thing. Jag tycker mycket om bildens färger och komposition. Djuren och dinosen är välbekanta från Henriks digra samling. Bilden visar hur fint det är att integrera leksaker i inredningen. De får ett helt annat uttryck på detta vis, än i en leksakskorg.
Det är de små sakerna som gör det. I veckan fick jag ett ryck och kastade ut den matta som har legat under vårt matbord ett antal år. Det var en tålig sisalmatta, men med allt barnspill från mat, dryck, vattenfärgsburkar och annat smått och gott i den genren – må den vila i frid! Nu går vi på direkt på trägolvet och det känns befriande att inte sätta bara fötter på den där mattan…
Samtidigt passade jag på att vända på bordet. Vi har haft bordet stående rakt ut från fönstret tidigare, men när barnstolarna nu lyser med sin frånvaro, fungerar det med ett fristående bord mitt i rummet. En mycket enkel nystart in i den vardag som nu närmar sig med stormsteg.
För övrigt känner jag mig för tillfället mycket inspirerad av fotografering av vardagen. Vi har inte en enda bild på vårt dukade bord som väntar på middagen. Ändå sitter vi där varenda dag. Så här såg det ut i dag innan vi intog Het gryta. Och nej, vi har inte blommor på bordet varje dag. Det är resterna av de sorgliga Mårbackapelargonerna som nu gjort sitt…