Category Archives: Familjeliv

En persons skräp är en annans skatt. Barnen och jag har påbörjat utrensningen av våra proppfyllda källarförråd. Tio års “vill-inte-riktigt-kasta-men-kommer-förmodligen-aldrig-att-använda-igen” att rensa i. Fördelen med vårt centrala läge är att Myrorna håller till i vår källare. De blev väldigt glada över våra kassar. Och barnen blev rent lyriska över att finna små maskotnallar och annat skoj. Nu bygger de en hemlig klubb med sina nyfunna skatter. Det känns oerhört skönt att vara igång med rensningen. Ambitionen är att vara klar med förråden innan sommaren är slut. Jag hoppas att så blir fallet.

Och jag pillar med min nya kamera såklart. Den känns fortfarande sådär främmande och inte riktigt som min. Men jag hyser gott hopp :-).

Jag hamnade framför en hylla med böcker om barn i går. De står där ute i vardagsrummet. Stora boken om barn. Växa och upptäcka världen. Ditt kompetenta barn. Har jag läst så mycket i de där böckerna? Nej, det kan jag inte påstå. Någonstans på vägen blev nog praktiken viktigare än det skrivna ordet. Men en sak, som säkert står i de där böckerna också, tror jag helhjärtat på. Läs för barnen! Låt dem växa upp i ett hem med böcker. Låna hem stora travar från biblioteket. Låt dem bita på de första böckerna och njut sedan av att dela upplevelser. Blanda högt och lågt. Låt det lustfyllda läsandet styra. För det är så enkelt och det ger så mycket. Ögon mot andra världar.

Tisdagstema: Ögon. Sonen blickar mot en av favoriterna för tillfället – Den underbara familjen kanin av Johanna Björnstjerna

Det är härligt med sommarvärme, men den går även hårt åt stora och små. Jag har en liten kille hemma som ligger och sover i soffan med pendlande feber. Piggelin långa stunder, men sedan trött och hängig. Vi får nog vifta med flaggorna sådär lite lagom i morgon.

Tärningen kastas. Memorykorten vänds. Låt spelet börja. Vi har till och med avverkat mitt dammiga Design Memo från Nationalmuseums utställning om “Den moderna formen 19002000”. En fröjd för ögat. Och Henrik vann.

Detta är livet istället för att åka och titta på ett hus i vardande. Lycka är att få sitta med i hytten på morfars stora lastmaskin!

Och lycka för mamma är att få en ordentlig skjuts i fotografering och bildbehandling. Mikaelas fotokurs är något av det roligaste och mest inspirerande som jag har gjort på länge. Jag tar små steg, förundras och klurar vidare. Det går i vågor med kameran, men sommaren är något av en klassisk högsäsong. Nu har jag fått en puff till att utmana mig själv igen. Blommor är ett tacksamt motiv, istället för barn som rullar med ögonen och vänder sig bort bara för att det är så himla kul. Men ibland så står de stilla en liten sekund   :-).

Vilken fantastisk helg det har varit! Här har vi haft riktigt sommarväder. I dag är det betydligt svalare. Det var inte lätt att övertyga barnen om att det var läge för fleecejacka i morse. Helgen känns som ett utsnitt i tiden. Ljuv försommar med riddarspel och picknick. Och i dag är det måndag. Jag tillhör dem som sörjer att Annandag pingst fick maka på sig när svenskarna skulle börja fira sin nationaldag. Tredagarshelger är mycket trevliga tillställningar.

Jag deltar för tillfället i en Photoshopkurs som anordnas av duktiga Mikaela på Woopise Daisy. I går kväll satt jag uppe och pillade med mina foton från helgen. Ack vad roligt det är och ack vad frustrerande det är när det inte fungerar som jag vill. Det är hög tid att uppdatera mitt gamla skraltiga Photoshop-program från stenåldern. Ibland känner jag mig som en fossil. Fanns det affärer när Du var liten, mamma? Men skam den som ger sig!

Fotografi: Weronica – En mammas dag

Tro det den som vill, men jo, här är det sjukstuga – igen. Denna vinter tycks allt bara gå runt i en evig spiral. Det är grått nu. Anna ligger med hög feber och oroar sig för att inte kunna deltaga i skolans melodifestival på torsdag. Men det är några dagar dit och vi hoppas på snabbt tillfrisknande. Nu får det banne mig räcka snart. Med hopp om en frisk påsk!

UPDATE: Det här var ju ganska kul. Jag var naturligtvis tvungen att testa med lite olika signaturer som Weronica och En mammas dag. Den bästa blev den här: En mammas dag is better than chocolate. Eller hur :-)?!

Jodå, jag är mycket väl bekant med det energidränage som kommer med ett barn i en intensiv utvecklingsperiod. Förra gången funderade jag på att börja brodera. I går fann jag mig själv stoppa ned ett tusenbitarspussel i varuvagnen på Ica Maxi, tillsammans med Annas halva-reapriset-snyggaste-leopardskorna-i-stan och Henriks hundraelfte dinopåse. Och sedan spelade jag in Skärgårdsdoktorn och såg det sent i går kväll. Jag fick för mig att en dos av marin nostalgi och evig sommar var precis det jag behövde. I kväll skall jag börja med slottet Neu Schwanstein i pyttiga bitar. Det har ett stort träd i diffusa höstglödsfärger framför sig.

Och till min ljuvliga lilla flicka skall jag införskaffa målarböcker från Rosie Flo. Jag har sett dem i utländska magasin och beundrat de fantastiska illustrationerna. Nu finns de tillgängliga hos Russinnet.  Anna tycker mycket om att sitta och pilla med grejer och de här böckerna tror jag passar henne utmärkt. Hon får utlopp för sin perfektionistiska ådra genom att färglägga alla minidetaljer och sedan får kreativiteten flöda genom att hon själv får rita ansikten, armar och ben. Det lär dock göra lite ont i mig när något går fel och – ritsch, rivs en sida ut och knölas ned i papperskorgen. Tålamod, lilla älskling – och tålamod, lilla mamma.

Livsandarna återvänder så sakteliga. Ett tecken så gott som något är att barnen inte tar hänsyn längre. Det är inte sjuka mamman längre, utan den alldeles vanliga mamman. Mamman som man slänger sig på i soffan och som man utmanar. Så det börjar bli som det skall vara igen.

Är det ändå inte lite enklare denna runda med en stor liten sexåring? Jo, på något sätt är det så. Föräldraskapet har vant mig vid att utmanas, även om det har varit en krokig väg ibland. Jag har lärt mig strategier för att kunna surfa på vågorna och vänta ut. Jag vet att det går över. Men ändå. Det tar.

Insikten kommer precis innan ögonen skall slutas för dagen. Var ligger den rosa tamagotchin? Panik. Stora tårar. Skrik. Dumma mamma som inte vet var den är. Dumma äckliga mamma som man likagärna kan flytta från på studs. Riva upp hela världen och lakanen i sängen. Känslostormen kör igång direkt. Jag är så dum! Jag har glömt var den är! Allt är dumt. DUMT. Vågorna slår fram och tillbaka. Jag surfar och väntar. Ja, du får skylla dig själv om du hittar mig död här inne! Död sa jag! Hela havet stormar en stund. Hur kan du bara sitta där och titta? Gå iväg! Leta! Efter ett par vändor ned i utforskandet av världens uselhet, kommer insikten. Den rosa tamagotchin ligger på det gamla vanliga stället. Sedan lugnet. Det kommer alltid. Frågan är bara hur lång tid det tar. Jag får komma nära igen. Killa på ryggen och sjunga. Ro för denna gång. God Natt. Sov så gott, så ses vi i morgon. Mamma älskar dig.

I går släpade jag mig runt kvarteret i regnet för att hämta lite välbehövlig luft. Det var sannerligen uppfriskande på många sätt. Stegen ledde mig till en butik som öppnat i en ny lokal. Inte så mycket nytt under solen, men väl små fina nästen med ägg som numera pryder fönsterbrädan. Vackert.

Fotografi: Weronica – En mammas dag