Jag har blivit fullständigt “True-blood-iserad”. Hela vampyrgrejen är ju högst märklig egentligen, men det hjälps inte. Jag älskar den speciella stämningen och känslan som de lyckats med i serien. Jag längtar tills ondagar 22.00. Jag försöker att nonchalera all information på nätet från alla avsnitt som redan sänds i USA och att boxen med hela första säsongen släpps på DVD. I tidevarvet när vi kan få vad vi vill när vi vill, är det en slags långdragen njutning att ha en måste-serie som man ser en gång i veckan en speciell tid.
I linje med detta har jag Jace Everetts Bad Things som bakgrund när jag sitter vid datorn. Det är en speciell konst att sätta tonen redan med de bilder och den musik som utgör inledningen. Här har man lyckats fullt ut. Andra fulländade HBO-serier med minnesvärda inledningar är såklart eposen Sopranos och Six Feet Under. Tony Sopranos skakiga bilfärd till tonerna av Woke up this morning och det mer grafiska suggestiva av Thomas Newman i Six Feet Under är båda klassiska lyckoträffar. Man känner fortfarande den där pirrande förväntan när man hör musiken.
Just ja! Onsdag i morgon :)!