Category Archives: Hem kära hem

– Jag vet inte om jag ska bli rymdforskare. Jag kanske ska starta ett bageri i Paris istället.

– Så roligt! Gör det!

Zero. Un. Deux. Trois. Quatre. Cinq. Six. Sept. Huit. Neuf. Dix. Jag älskar att det studsar franska glosor mot köksväggarna. Min fina flicka. Du börjar bli så stor.

Där sitter vi. I vårt kök. Jag önskar att jag kunde säga att vi är en sådan där kontinental familj som äter långa middagar där vi för de stora samtalen om livet. Det gör vi för all del. Ibland. Men ofta är det två små som slukar maten och piper iväg med ett "tack för maten" – på väg till något annat. Men ibland sitter de kvar. Och liksom bubblar av prat om stort och smått. Om en knasig vikarie. Om hur många färger på macarons man kan ha i sitt bageri. Om hur högt man klättrade i trädet. Om hur himla trist gympan var. Och du måste kolla på den där Youtubevideon sedan. Vet du inte vem han är? Han är liksom störst på Youtube. Och jag sitter där. Och tycker så himla mycket om att få sådana stunder. Vid köksbordet.

Bidrag till Fabrikens torsdagstema.

Nu startar Fabriken sin hösttermin. Jag inställer mig härmed i tjänstgöring och ser fram emot en kreativ tid i vanlig ordning. Heja dig, Tina, som blåser i fabrikspipan med egen kraft nu.

Höstens första tema är En plats att växa på. Jag hamnar i vår soffa på övervåningen. Vi drar oss ofta dit och börjar bygga kokong när det närmar sig kallare tider. Vid skolstartstider blir det så påtagligt. Växandet. Henrik och jag brukar prova ibland. Om jag fortfarande orkar bära honom. Och än går det. Men inte så himla länge till.

Sonens målning. Min allra finaste i höst.

Så där sitter vi, mest Henrik och jag. Och tittar på Idol klockan åtta och käkar körsbär. Vi skulle nog kunna avvara programmet, men det är så mysigt att sätta sig ner en speciell tid. Vi sitter där och fnissar lite. Gissar vilka som ska gå vidare. Skrattar på samma ställen. Och jag tänker att det är nog precis det här vi behöver för tillfället. För just nu växer vi båda så att det liksom knakar. Han har blivit lång och behöver nya kläder. Han är mitt uppe i tiden mellan stor med krav på sig, fast han fortfarande är liten. Jag har sträckt på mig och börjat leva mera igen. Vi är på väg. Båda två. Och för att orka med allt det stora, så behöver man det lilla. Den där grundmurade tryggheten. Under filten. Tillsammans.

Så jag tar några fler bigarråer. Och blir så glad att jag fortfarande kan fånga honom i min famn när han hoppar. Lite till.

Bidrag till Fabrikens torsdagstema.

Med regnet strilande utanför och med barn som endast är en ynka avslutning från sommarlov, träder jag åter in i mitt blomstrande sovrum för ett mönstrigt inlägg till Fabriken. För det är ju så här. Jag älskar mönster. Jag inspireras av mönster. Jag lever livet i samklang med Josef Franks och Estrid Ericsons universum där allt går när det gäller mönster. Det är vanligt att man resonerar enligt logiken – lugn bas kan klara mönster, mönster i basen kräver mer neutraler. Jag tycker snarare att det är lite tvärtom, i alla fall när man har en stormönstrad tapet som vi har i sovrummet. Det kräver liksom mer. Mönstren och färgerna trampar in och blandar sig med varandra till en alldeles egen värld.

Det var precis som om Krysantemerna i tapeten sade tack ska du ha till mig, när jag fyndade klassisk Anna O. textil till sovrummet. 

Jag mönstermixar nästan alltid med vissa ingredienser – Svenskt Tenn, klassiskt blåvitt och sedan vad som efter behag och säsong.

Jag dras till det som inte riktigt går ihop, bara för att det till slut ändå liksom gör det. Hisnande kombinationer som på pappret verkar himla kluriga, men som jag ändå tycker så mycket om. Heja mönster!

Bidrag till Fabrikens torsdagstema.

I dag finns det ett inlägg hos IKEA:s blogg Livet Hemma där jag med utgångspunkt från Annas rum, inspirerar i genren tweenierum. Väl mött!

Det blev en sådan där tokig och orolig dag i går. Min lilla flicka opererades för blindtarmen. Allt har gått bra, men mammahjärtat värker såklart vid sådana tillfällen. Maken och hon är kvar uppe på sjukhuset, men förhoppningsvis kommer de hem i dag. Jag glädjer mig åt min vinst som kom från Krickelin i brevlådan. Jag är ett stort fan av Kristin såväl i skrift som i bildformat, så himla glad blev jag när jag vann en liten Regn i växthuset. 

Jag hade en ram hemma som passade utmärkt och för nu står Kristin med gummistövlar lutad mot sovrumsväggen, så att jag får mig lite växthusdrömmar till livs direkt när jag vaknar på morgonen. 

Nu vill man ju liksom tapetsera med fler bilder här hemma. Heja dig, Kristin! Du är så himla duktig och dina bilder är så vackra!

I dag är det tema stilleben i Fabriken. Skoj! Stilleben kan väl fortfarande sägas vara min främsta inredningsterapi, även om det nu var ett tag sedan jag plockade och fixade på mitt sidobord i vardagsrummet. I går köpte jag dock några doftande pelargoner, vilket föranledde lite förflyttningar hit och dit. Stilleben är för mig ett enkelt sätt att skapa nya uttryck, att vara kreativ och att se på sina saker i ett annat ljus anpassat efter säsongerna. 

Jag tänker gärna i nivåer när jag gör stilleben. Det är tacksamt att utnyttja såväl högt som lågt och att låta ögat få arbeta lite med var det skall fästa. Det är roligt med lite dimension i arrangemangen – ett spel mellan material, struktur, form och uttryck. Vissa saker kan få komma tillbaka som en röd tråd – här det gröna och glaset, medan mässingsljusstaken ståtar i ensam majestät. Den gamla patinerade terracottakrukan får spela mot den mer polerade metallen och glaset med glans. Jag tycker också om att få in en känsla, en doft och något som man vill röra vid. Här en doftpelargon som avger en svag colaförnimmelse när man står nära, paketet med gröna snören som i sig talar om all förväntan som ligger i luften i maj och juni och de små tennskulpturerna som man gärna tar upp i handen. Jag är även svag för reflektioner i arrangemang som detta. Glaset i tavelramen ger det hela en dimension till och de blänkande metallerna återspeglar ljuset.

Jag tycker också om att man kan betrakta stilleben från olika håll. Ofta ser man rakt framifrån, men det är även roligt att se från andra perspektiv. Vad är det för handskriven liten lapp som anas där i marmorvasen? Och så tändsticksasken. Med de fina orden.

Personligt är nästintill ett slitet uttryck numera, men det kan väl ändå vara på sin plats här. Jag tycker om när det är ett litet tillägg i stilleben som man höjer lite på ögonbrynen på. Vad är det där för en tant med en hund där i bakgrunden? Jo, det är Ellen Key med hunden Wild. Ett böjt litet vykort som jag köpte när jag besökte Strand vid Vättern i somras. Jag tycker mycket om det och det påminner mig om besöket som jag bär med mig.

Jag är även svag för siktdjup i arrangemang. Att se tingen genom skir växtlighet ger det hela en annan dimension. 

For the love of.

 Bidrag till Fabrikens torsdagstema.

På mina väggar i arbetsrummet samsas som bekant slingrande pilblad från Morris med Lisa Bengtssons Mademoiselle (på tal om Paris då – det finns små Eiffeltorn i mönstret). Det senaste tillskottet är en ljusslinga i hörnet där jag tyckte att det behövde lysas upp lite. 

Och där i skenet av Medersa skall Jonna Franssons fina affischer sitta. Ska bara. Göra något annat innan. Någon som känner igen sig måhända? Affischrören har en förmåga att bli stående när det är tal om ramar och spika i väggen…

OBS – Montage! Här är vi spikkänsliga :). Så där har jag tänkt mig sedan ja. Ni ser hur himla fint det blir färgmässigt.

Vi får väl se när jag kommer till skott!

Bidrag till Fabrikens torsdagstema. 

När vi flyttade ut till huset, fick jag äntligen min gröna koja som jag hade längtat efter så länge. William Morris pilblad har funnits med som en tanke sedan ett fantastiskt reportage i Sköna Hem 1996 som jag skrivit om här. Man känner sig omsluten när man sitter i mitt rum. Och det tycker jag så mycket om. 

Några vackra saker på arbetsbordet, tillika vårt gamla köksbord som vi fick i bröllopspresent. I bakgrunden syns en av mina stora bokhyllor.

Det talas mycket om mobila arbetsplatser och även om möjligheten finns, så bloggar jag nästan uteslutande härifrån den stationära. Jag trivs med den stora skärmen när jag redigerar. Och till sist fick jag resignera och byta ut min snyggstol mot en mer ergonomisk variant.

Jag har valt att ställa bordet mitt i rummet och sitta riktad ut mot huset. Det är inte att föringa de klassiska inredningsknepen för att få till en positiv energi och ett rum att trivas i. Det är stor skillnad att sitta och blicka ut mot resten av huset, än att titta in i en vägg. Ett annat knep är att sätta tavlor på väggen där man kommer in. Som synes ger de speglingar och reflektioner som gör att rummet känns större och i samband med resten av huset. 

Bidrag till Fabrikens torsdagstema.