Category Archives: Personligt

Fabriken kickar igång igen, trevligt. Startskottet går med temat Mobila bilder. För mitt bidrag fastnade jag lite i Tinas välformulerade text. "För just detta tema kan ju mer jag tänker på det bli precis hur fantasifullt som helst. Spontant och ovanligt och på många sätt fruktansvärt ärligt. Och härligt". Tanken började spinna kring olika sociala medier, hur vi uttrycker oss i dem och vad vi använder dem till. Talet om förskönade statusuppdateringar på FB känns gammalt, liksom alla parodier på den filtrerade "verklighet" som visas upp på Instagram. ärligt och härligt? Kanske det :).

Först tänker jag så här. På något sätt är allt det som vi förmedlar till andra filtrerat. Det finns ingen direktkanal mellan mig som avsändare och dig som mottagare om vi talar socialt media. Det jag förmedlar är alltid konstruerat, så till vida att det föregås av en tanke, en intention om att vilja säga något med en bild eller med ord. Med Instagram varierar graden av arrangemang bakom bild. Om man är intresserad av form har man nästan alltid ett filter med sig genom att man väljer vinklar, ljus och fokus. Det är nästintill omöjligt att bara knäppa en bild och genom det återge en "verklighet". Man väljer alltid åt vilket håll man riktar linsen. "Verklighet" blir svårt i alla fall som har att göra med en människa som avsändare, eftersom det handlar om bilder som förmedlas och som dessutom sedan tolkas av den som ser bilden. Om vi även tar in parametern "ärlighet" i denna "verklighet", ja då är vi ute på djupt filosofiskt vatten :). 

Frågan är vad vi tycker är "verkligt" och "ärligt" på exempelvis Instagram och bloggar? är den smilande Weronican där uppe mer ofiltrerad och mer återgivande av verkligheten eftersom jag kör med en udda och inte så himla smickrande min, än om jag hade ställt upp mig med mitt absolut bästa jag och smilat till er? Hade det varit mer "ärligt" om jag hade riktat kameralinsen mot mitt nyvakna jag där uppe på sovrumsbilden, än att istället visa vår sovrumsbyrå med sol på? Sådant tycker jag är intressant att tänka ett varv kring.

En bloggares alibi – en stökbild. För visst kommer de ibland, mitt i flödet av vackra ting och fina vinklar, den där hörnan med oreda, liksom för att visa att jodå, så här har vi det, vi också. Mer "ärligt" än något av det andra som visas? Jag vet inte. Men vi tycks vilja identifera oss med andra och tänka att jo, till och med hon som har det så fint i det som visas, hon har en stökig köksbänk hon med. Jamen, såklart att det är så. Det vet vi väl, eller?

På ett sätt kan jag tycka att vi kräver lite mer av oss på sociala media än på andra ställen. Om man bjuder hem någon (som vi ju också gör genom t ex Instagram och bloggar) visst röjer man undan på den där köksbänken? Visst hoppar man ur mysdräkten och fixar till sig lite? Visst köper man hem lite extra god mat? Ingen tycker att det är speciellt konstigt alls i verkliga livet.

Och allt detta som jag diskuterar nu är ju bara yta. Bara garnityr. Annat med det där riktigt riktiga. För mig är ärlighet i så fall så mycket mer än att visa ett stökigt hem på bloggen. För mig handlar det mer om att skriva om me and myself då. Om vankelmod. Om rädsla. Vi är alla olika här och det måste vi alltid ha med oss i minnet. ärligt – och härligt! Vad tycker du?

Bidrag till Fabrikens torsdagstema. Bilder från mitt Instagram: weronicaf

Energinivåerna var långt nere när jag inledde min resa till Stockholm tidigt i lördags, men med en sjal fast virad om halsen tog jag ändå sikte mot en Instagramträff, arrangerad av @karinssurvey. Tolv instagrammande kvinnor (där heter jag @weronicaf) var inbjudna till middag hos Karin. Jag hade träffat en innan, @marymadethis, som även har denna blogg, när vi var på Kreta i somras. Annars var det idel nya bekantskaper på gång. Att komma upp från en förkyld vecka mest hemma till Stockholms rusning en lördag halv ett, var tillräckligt för att skaka liv i denna lantis. Jisses, så mycket människor, men jag kryssade mig fram jag med. Jag åt lunch på Voltaires nya restaurang på PUB. Himla trevligt ställe med god mat.

Sedan gick jag den obligatoriska rundan på R.O.O.M. Jag har aldrig riktigt lyckats smälta förlusten av den där unika stämningen som fanns när de var ute på Kungsholmen i den gamla fabrikslokalen. Den riktiga feelingen har inte riktigt infunnit sig i innerstaden tycker jag. Men nu fann jag ändå fina miljöer i klassisk R.O.O.M-stil som på den gamla goda tiden. 

En riktig högoddsare att jag sedan gick till Strandvägen 5. Utställningen med Svenskt Tenn möter finska antikviteter är riktigt lyckad, så ta en titt på den om ni har möjlighet. Jag brukar köpa något från min stående önskelista när jag är på besök i butiken. Denna gång fick det bli något som inte var alltför tungt och som lyser upp fint i höstmörket. Något te uppe i salongen blev det dock inte för mig, då det var hisnande tolv stycken före på väntelistan in. Jag fick dricka eftermiddagste på NK istället och det var inte fy skam det heller för all del.

På T-centralen mötte jag sedan @kia_live, @southlakeinsta (blogg här) och @linalaurin. Med gemensamma krafter och med Karins föredömliga karta fann vi sedan vår väg ut till det röda 20-talshuset som man sett på Instagram. Där fanns även @petranuhma (blogg här), @annasylvan (blogg här), @birgow (blogg här), @anneli_ua (blogg här), @annakarinmu (blogg här), @frksotsur (tumblr här) och @bigfootc (blogg här). För mig är det lätt att bli alldeles överväldigad av många nya ansikten och möten. Här var situationen ändå lite speciell, just att man på ett sätt kände varandra innan genom sociala media. Därför var det också extra roligt och en mäktig känsla att ha alla omkring sig. Jag är mer av en lyssnare i stora sällskap, så här fick jag sitta ner och ta till mig berättelser och samtal som böljade fram och tillbaka. Möten med människor är något som jag vill ha mer av och här fick jag många fina att spara på och plocka fram en grå dag. Det var himla, himla trevligt att ses i verkliga livet. Tack alla som var där och tack snälla Karin för att jag fick vara gäst i ert vackra hus för en dag. Ni ser hur fint min väska matchade Karins soffa där på bilden :).

På söndagen var det några av oss som åt lunch på Zetas. Zetas är nästan som allra finast i höstskrud. Strukturen kommer fram på ett alldeles speciellt sätt och alla sprakande löv gör sig så där extra bra mot formspråket med mycket rost. Om det var ett myllrande folkliv inne i city, så var det alldeles lugnt här ute. Höstsolen letade sig fram. Karin köpte en amaryllislök med sig hem. Som sagt. Vi går mot andra tider.

Det blev sannerligen en fin helg som jag kommer att minnas med glädje!

 I går kom nya Elle Interiör (nr 8/13) i brevlådan. Efter den klassiska snabbgenombläddringen för att titta på alltsammans på en gång, hamnade jag i Emma Persson Lagerbergs och Petra Bindels (som för övrigt har med en magisk serie med Lo Bjurulf i samma nummer) Nirvans värld. Nirvan Richter, grundare av klassiska Norrgavel, öppnar till sitt och hustrun Arpita Swichs hem. Denna gång fastnade jag framförallt för texten. Den träffade liksom rakt på i mitt mood just nu.

"För mig är det oerhört rogivande att sakerna inte tar för mycket uppmärksamhet. Många tror att om man jobbar med inredning så är man fullständigt upptagen av det hela tiden. Och på ett sätt ja, jag vill ha det bästa och jag vill att det ska bli skitsnyggt. Men jag lägger ingen energi på det när det väl är färdigt. Herregud, det finns ju viktigare saker i livet. Jag kan bli så trött på att man ska lägga sin livsenergi på att skapa nya scenografier hela tiden".

"I vår kultur är vi som besatta av ständig förändring. Det finns en omedvetenhet i vad det är vi gör i våra liv utifrån ett materiellt synsätt. Man har en idé om att livet ska bli så annorlunda om man ändrar färgen på väggarna. Jag är en del av det spelet också".

Det är krassa ord. Av en man som ägnat sig åt att bygga upp ett möbelföretag som spelar på det hållbara och oföränderliga. Jag sitter och nickar och tycker att det är himla klokt sagt. Det stämmer mycket med vad jag själv tycker. Samtidigt blir jag lite provocerad. Så där på ett bra sätt. Som sätter igång tanken. I funkispärlan från 1938 i Malmö där allt är renoverat varsamt och där allt är inrett med vackra kvalitétsmöbler, kanske det möjligen är lättare att komma till insikt. På något vis tror jag att det kommer med åren. Man finner sig själv och så också sin stil som man blir trygg i. Man resignerar lite och blir lite saktrött. För man har ju redan hunnit med en del. Eller är det en personlighetsfråga? En del av oss kanske sätter oss ner och känner oss klara, medan andra vill något annat?

Jag diskuterar mycket med min dotter just nu om hennes rum. Det är en flyttkarusell utan dess like därinne och nu verkar det som om sakerna kommer tillbaka på ungefär samma ställe som vi ställde dem från början. Stilen byts ut med jämna mellanrum. Och jag vill bejaka hennes förändring, samtidigt som jag håller i den där Richterska bromsen som säger "tänk efter nu. Det måste hålla framåt också". Men hon är ju i en helt annan livsfas än vad jag själv är i. Och i den måste den fria tanken och vägen framåt få vara lite mera öppen. Det är så lätt att vara klok och klappa på huvudet när man redan har skådat ljuset. Typ. 

Jag tycker om en ingång i artikeln. För även Richter måste ju rikta sig utåt till oss skönhetssökande esteter som gärna går in i hans butiker och botaniserar.

"Jag sökte i den materiella världen och trodde att om jag kunde uppnå den ultimata skönheten, så skulle jag ha lösningen på allt. Det var väldigt skönt att en dag släppa allt det där. Prylar är ju oväsentliga på det stora hela. Och samtidigt, varför inte göra det så fint man kan när man nu är här".

En på det hela taget mycket intressant och läsvärd artikel med vackra bilder som sätter igång många tankar. Rekommenderas!

Så var det dags. För mitt i all höstromantik som jag så gärna kör med, så kommer ju förkylningarna också. Jag har ägnat mig åt säsong två av Homeland i soffan. Nu längtar jag till säsong tre och kan läsa i kapp alla artiklar om seriestarten. Så klunkar jag te. Och smider planer för alla nyttiga juicer som jag skall åstadkomma i vår nya centrifug som vi köpte till nice price på Ica innan jag däckade in. Har ni några guldtips på vad ni gör för blandningar – dela gärna med er. Kopp Spode/Royal Design.

Att turista i sin egen stad är inte så dumt. Jag skall bli bättre på det framöver. På östergötlands museum visas nu utställningen Haute Couture från Paris med exklusivt mode som burits av Marianne Bernadotte. Det var sannerligen mycket trevligt att frossa i Balmain, Dior, Chanel, Yves Saint Laurent och Valentino till lunch.

Som en extra krydda kom huvudpersonen själv, Marianne Bernadotte, 89 år och still going strong, till museet och åt lunch på fina Hagdahls, när vi var där :). Utställningen håller på till den 29 september. Rekommenderas!

Jovisst. Tack, kära, kära augusti. Så mycket som du har gett mig. Jag brukar alltid säga att du är min favorit av månader på hela året och tänk så fint du visade det denna gång. Vet du, jag tror att jag för all tid kommer att minnas dig just detta år. Så himla, himla fin du har varit. Vilken ljuvlig värme. Vilken energi. Vilken nystart. Tack. Tack.

För er som var nyfikna på fynden från Svenskt Tenn. I påsen fanns bland annat denna ljuvliga väska med mönstret Aralia. Sannerligen ett gladpiller!

Vi var knappast ensamma på staden i dag. Skolstartstider och behov att uppdatera gympapåsarna. Det verkar vara fler barn än våra som växt under sommaren om man säger så. Så vi körde shoppingrace med dotter som var på, och son som var av. Men som blev lite gladare när han fick på sig en cool jacka på H&M som han gillade massor. Dottern handlade jacka på BikBok, där jag under alibi som mamma, men mest med känslan av en gammal tant, köpte mig höstens (by sisters Olsen) rutiga :). Om barnen får bestämma blir det sedan Chinamat och bowling och så blev det i dag. I min iver att bejaka sensommaren hade jag såklart klätt mig alldeles för varmt denna regniga, ganska kvava dag. Blir ni också så där? Att det är kul med det nya nu. Ullscarf – finfin från by Malene Birger –  och skinnjacka var väl inte riktigt nödvändigt måhända, men det kändes skoj att ha det på sig.

Nu kast i soffa – och heja på regnbågs-Emma, som denna dag målat rött. Tänk vad några naglar kan göra här i världen. 

Jo då, nu kickar jag igång igen. Barnen börjar skolan i dag och jag samlar ihop mig inför höstens projekt. Det har varit en lång sommar. Jag har mest ägnat mig åt att må bra så där i största allmänhet. Och försökt le så mycket som möjligt. Som ovan på Zetas trädgårdscafé. Jag har lyssnat massor på Håkan Hellström. Och nickat åt de kloka raderna. Man måste dö några gånger, innan man kan leva. Känner mig grymt laddad inför fortsättningen. Som en klok liten i min närhet sa när vi resonerade om de stora sakerna. "Ibland förlorar man sig lite. Och man vet inte riktigt vart man ska gå" "Jo, jag vet vad jag skall göra. Jag skall leva livet".

Jag fick syn på att Fabriken drar igång hösten i dag med ett återvinningsinlägg. Jag kör en favorit i repris från mars 2012 om min stil. En del har förändrats här hemma sedan dess såklart, men mina tankar är still going strong. Ni har med andra ord sett det förut, men det tål att fungera som ett slags avstamp inför vad som komma skall. Roligt att vara tillbaka på allvar kära läsare! Hoppas att ni har haft en fin sommar! 

Man tackar sitt bildarkiv stunder som dessa. För inte skulle väl jag ligga sjuk och huset vara upp och nervänt när det vankas roliga Fabriksutmaningar som Min stil . Men så blev det denna gång. Så för min del blir det nya ord och recyclade bilder. För jag kan inte låta bli att vara med såklart. Min stil. Himla roligt att tänka kring. Det är sällan den formuleras i ord. Klyschorna ligger hela tiden på lut. Men det hör möjligen till genren. Jag dristar mig ändå till att karakterisera min stil som klassisk med twist. Jag är svag för det hållbara och det tidlösa, men kryddar anrättningen med modetillägg som känns mycket nu. Jag tycker om en frodig mönsterflora, samtidigt som jag är fast förankrad i det lugna och det strama. Jag är en estet som tycker om de små tingen som ger liv till helheten. Jag vill föra fram de vackra tingen och omge mig med det som jag älskar och som ligger i säsong. Liksom Josef Frank tror jag att saker som man tycker om har en förmåga att smälta samman till en helhet. Jösses, har jag alltid varit så snusförnuftig och färdig med mitt uttryck? Nej, icke då. Jag har suktat efter och sparat till såväl lite billigare som lite dyrare konceptinredningar. Men fördelen med att bli äldre och säkrare är för mig att jag struntar i mycket. ängsligheten försvinner. Man blir trygg i sitt eget uttryck. Trist? Nej då. Man måste alltid ha den där dörren öppen för nya intryck, överraskningar och inte minst lust till att tänka annorlunda. Det är då det blir dynamiskt – och kanske – till sist då – personligt.

Säsonger betyder allt för mig. Dofter, smaker, blommor, kvistar. Allt får utrymme och gör att jag känner livet i mig. Med min stil vill jag visa att man med små medel kan förändra stämningen hemma. Den där washiväggen har vi ju sett till leda – jo kanske det. Men samtidigt är det ju så hemma. Vissa grejer är konstanta och förändras sällan. Så är det i min stil. Blommorna som står framför varierar, några nya vykort kommer upp, en ny teckning. Och så får det lov att vara även i en ombytlig bloggosfär tycker jag. Man kan inte hela tiden köpa nya prylar, men man kan med små medel se det gamla med lite nya ögon.

Om man omger sig med en bas som man genuint tycker om och har valt utifrån det kriteriet, så kan man vara säker på att det kommer igen med jämna mellanrum även när det gäller aktualitet. Våra ekmöbler var så långt ute på utelistan som de någonsin kunde vara ett tag, men so what? Där bland allt det svartvita förstod man ju att folk skulle bli sugna på trä igen och det blev de ju. A thing of beauty is a joy forever. Och dateras inte så himla lätt.

Svenskt Tenn. Min eviga följeslagare och ett ständigt inslag i min stil. älskar det mesta därifrån. Kanske just för att de förmår att alltid få sina klassiker att kännas aktuella. Och att ett litet ting därifrån kan få rummet att lyfta.

Essentiellt i min stil är stilleben. Jag föser ihop saker som jag tycker om på alla möjliga ställen. Här blandas klassikerna med det aktuella. Saker och ting plockas om och skiftar plats efter känsla och stämning. Här avspeglas ofta det som hjärtat bankar extra mycket för just nu. För det är kul med tillfälliga passioner – också. Men man behöver kanske inte sukta efter designad dyr marmor, när man kan finna en loppisvas för en tia. Som säger marmor minst lika mycket.

Klokheter i senaste Rescidence angående eko och shopping – "den bästa saken är den som man aldrig vill slänga". Sådan är min stil. Jag vill känna för det som finns omkring mig. Det spelar ingen roll om jag köper något billigt på IKEA eller om jag sparar i många månader för att kunna köpa något – utgångspunkten skall alltid vara att man skall vilja ha det. Alltid. Något annat vore konstigt. Sedan lägger jag undan ibland och tar fram igen efter ett tag, men de där felköpen försvinner alltmer i takt med att de grå hårstråna tilltar.

Min stil är för all del ganska dammig och ganska rörig emellanåt. Jag är ingen pedant, utan gillar lite bohemchict och ombonat med många saker framme, innan jag får spader på allt och vill rensa, rensa, rensa och plocka bort. Böcker. I mängd. På massor av ställen. Liksom tidskrifter. Min stil är högarnas stil. Ganska ofta.

Herrskjorta och färgglada slipsar mot blommig tapet.

Blåvitt porslin med vårens första krokus.

Mitt älskade arbetsrum med Morris pilblad.

Min gammelmormors chiffonjé som jag först inte tänkte ta in när vi flyttade, men som jag sedan saknade och som jag nu inte vill vara utan.

Köket. Basalt i sin utformning med tillägg som gör det till vårt.

Så är det det här med mina säsonger. Stilen är tämligen konstant, men den får sina tillägg i takt med årstidernas förändring. Jag är alldrig så pastellig och lantlig som när pelargonerna kommer på våren. Eller när syrénerna blommar. Jag är aldrig så stenig och betongig som när jag är på Gotland. Jag är aldrig så murrig och ombonad som jag blir på hösten. Då målar jag inte om ett rum, utan då köper jag mig en pumpa och blir därmed nöjd – typ 🙂

Denna mintiga vår återupptäcker jag en gammal kanna i ett skåp. Jag kan inse att jag inte alltid kommer att vara helkär i mintgrönt och därför är det nog klokt att inte göra några större investeringar, men några små detaljer här och där som blir mer flyktiga, det kan man gott unna sig.

Det där stora som består, där slår min klassiska ådra till. Då vill jag inte ha några överraskningar, utan där är min stil grundmurad.

Bidrag till Fabrikens torsdagstema.