Category Archives: Personligt

Jo, i dag är det min dag. Och jag kan med glädje säga att jag firar min fyrtioförsta födelsedag precis som jag hoppades, då jag skrev dessa rader den sista dagen på förra året.

I vanlig ordning blir det ingen nyårskrönika från mina tangenter. Jag väljer att se framåt istället. Med tillförsikt. 2012 blev ytterligare ett år med många tankar på det personliga planet i vågorna av den livskris som jag klassiskt nog har genomgått de senaste åren. Fyrtio år blev jag också. Men vete sjutton – firar förhoppningsvis fyrtioett lite gladare och lite lättare till sinnet.

Och vet ni. Det känns som värsta bästa presenten det. Den allra finaste gåvan från mig själv till mig själv. Fab – and 41 :)! Hipp, hipp!

Jo. Bara så. Faktiskt.

Jag känner mig pånyttfödd denna vår. Klyschigt? Det kan ni skriva upp! Det är jag och naturen som vaknar liksom :). I februari skrev jag detta. Dimman har lättat. Jag känner mig fri. Som om jag kan flyga. I alla fall ibland. Vet ni, det känns faktiskt lite som om allt är första gången. Med nya steg. Mot det som väntar. Full av tillförsikt. The best is yet to come. Fab and 40. Et cetera. Inte för att jag tror att jag alltid kommer att känna så här. Men för nu känns det nästan som det. Och det tänker jag njuta fullt ut av! 

Bidrag till Fabrikens torsdagstema. Vykort av Therese Sennerholt.

Jag konstaterade med dagens bild på Instagram att jag lade upp min tusende bild. 1000 stycken! Det är ju otroligt många när man ser siffran svart på vitt. Min första bild är från dagarna innan Midsommar förra året. Sedan blev det mitt sommarnöje, efter att ha tagit min första längre bloggpaus. Efter det har det rullat på. Det varierar hur aktiv jag är, men tydligen så pass att jag skrapat ihop tusen bilder :). weronicaf heter jag på Instagram om ni vill följa. Flödet kan man även läsa av här. Ses vi där kanske?!

11 april 2010: Jag har alltid sagt att jag tänker sådär kontinuerligt istället för att samla ihop till en livskris. Sedan kommer jag plötsligt till ett läge där det känns som jag står på randen till att falla rakt i en i alla fall. Kan man inte vara lite mer orginell? Going trettioåtta i sommar. Och för första gången känns tiden så påtagligt. Livet passerar. Man har satt upp sina ramar som man lever inom. är det detta som är allt? Ja, ni hör. Inte en enda tanke som är unik ;). Så vete sjutton vad man skall hitta på riktigt. Det känns dock som en konstruktiv mental berg- och dalbana, snarare än riktig gråskala. Det känns som om något nytt väntar. Vet inte vad. Ingen aning. Kanske inget speciellt mer än ett nytt tankesätt. Stort nog det i och för sig. Så detta är jag just nu. Mot trettioåtta. Lite tufsig i kanterna. Men ändå – på gång :).

Hösten 2011: Jag är ju ingen särskilt orginell snart fyrtioåring. Jag brukar säga att jag krisar koncentrerat, så någon samlad genomklappning kanske jag inte ser framför mig. Men det har liksom kommit smygandes i doser som har puffats ut som små moln under de senaste åren i mitt liv. Och det är precis som Joyce Carol Oates skriver: “Det är olyckligt, man skulle nästan kunna säga att det är orättvist, att de mest hjärtslitande avslöjandena är så banala, vanliga.” Man kan ju skaka på huvudet hur mycket man vill åt alla väggord med Carpe Diem, tills man helt plötsligt står där en dag med vetskapen om att det där med att fånga dagen, det är ju precis det som livet handlar om. Banalt och vanligt såklart, men knappast mindre sant för den som insikten verkligen drabbar. Jag har märkt att jag har blivit mer medveten om just det som Oates skriver mycket om i änkans bok. Livet är förenat med döden. Våra dagar på jorden är inte oändliga, utan det kryss vi sätter i almanackan för en dag till som gått, är just en dag av vår utmätta tid. Detta vet vi ju alla. Det är banalt. Men det är inte förrän tanken får fäste i en själv, som den får någon egentlig betydelse för ens liv.

 

Förra året fick min käre make mycket cred för det fina hjärtat som jag fick då. Och jodå, visst är han världens bäste. Men någon romantiker? Nja. Han svarar definitivt bäst mot riktade önskningar från min sida. Om jag klagar? Nix. Inte ett dugg. Jag önskar mig nästan uteslutande något från Strandvägen. Det brukar vara listor med stående inslag av typen "någon gång". Till denna hjärtliga dag har jag därför mina aningar om vad som ligger i det där paketet. Och jag kommer att bli alldeles väldigt glad. 

Happy Valentin till er alla!

Jag fick en utmaning av Så fint jag vill. Det är den där klassikern att berätta åtta saker om sig själv. Jag har säkerligen gjort den några gånger förut. Denna gång fastnade jag i memory lane på Spotify.

Detta kommer alltid vara min riktiga hjärtesorgslåt. Lite glädje, men mest lidande. Men jag var nog egentligen mest förälskad i själva idén, än något annat. Sådant lär man sig när man får lite distans. Men då. Bara fuktiga ögon.

Jag hade en riktig grungeperiod. Musikmässigt. Kläderna var aldrig min grej. Inte alls faktiskt. Några av de jag umgicks mest med då gick dock all in om man säger så. Och oj vad vi satt och lyssnade på dessa skivor.

Så åkte vi på Hultsfredsfestivalen. Och hade med oss förinspelade band med det bästa på i en gammal skraltig bärbar kasettradio. Kan fortfarande känna känslan. även om jag fick nog det andra året och åkte hem. Så experimentell var jag trots allt inte när det kom att handla om annat än musik.

Den här hade jag glömt bort. Men oj, som att kastas tillbaka och virvlas runt ett tag mitt i ett bultande konserthav.

För att inte tala om The Cure-perioden. Boys don´t cry är ju rena lättviktaren. Det var mycket depp på de där skivorna. En av mina bästa kompisar träffade en kille som var fantast. Och vi följde liksom med hon och jag. Min blivande man var inget fan alls. Men han åkte snällt med på konsert i Göteborg. Och blev magsjuk på vägen hem.

Jag gick på många konserter en period i livet. Det gör jag nästan aldrig längre. Henrik och jag var på Rix FM-festival i somras och såg på David Lindgren. Jag fick superont i öronen… Atomic Swing såg vi i en liten lokal på staden innan de fick sitt stora genombrott. Mina vänner hade sina praktiska grungekängor. Jag hade svarta mockapumps som blev alldeles förstörda efteråt.

Min lilla bebis Henrik på magen i en bärsele. Ensamma i vår stadslägenhet. Jag gick bara runt, runt med honom och lyssnade på denna gång på gång. Jag kände mig så in i den lycklig.

Vi hade en skiva i köket med gamla schlagerdängor som barnen och jag brukade dansa till. Den här fastnade av någon anledning. Samma sak där. Jag ser oss studsandes. Glada. Gastandes om Boomerangen. 

Så blev det denna gång. Vill du berätta åtta saker om dig själv? Go!

Jodå, man kan gott unna sig en riktigt maffig blombukett när man blivit utsedd till Veckans inredningsblogg hos Sköna Hem. Stort tack för äran och det fina omdömet!

Ordning och reda. Nästan så jag tänkte skolka från Fabriken i dag. Jag är en periodare när det gäller temat. Ibland får jag för mig att jag skall bli värsta proffset inom genren – tänk Granit gone overload med förvaring överallt – och ibland röjer jag runt och organiserar. När jag väl har gjort det tänker jag – pust så skönt – och nu skall det alltid vara så här. Om vi bara gör si och så, så kommer ordningen att bestå. Men vi kommer alltid tillbaka till ungefär samma läge. Det är nog bara att inse att jag är lite av högarnas moder. Och ibland trivs jag så. Mitt vårryck har inte kommit ännu. När allt det vintermysiga röjs bort till förmån för det tomma och släta. Så jag tar inte till någon falsk marknadsföring här med att visa upp ett välorganiserat hörn. Våra röror får ligga till sig lite till :).

Jag ägnar mig istället fullt ut åt att göra en mental upprustning. Jag har min Parisian Chic som en riktig egobok där jag bara kör mina grejer. Inga tandläkartider eller påminnelse om skolpackning, utan bara instuckna kort, en lapp från Byredo om parfymen jag skall köpa, en nedräkning till vår Kretaresa i sommar, anteckningar om hur jädra duktig jag är och vad jag har blivit glad av – typ. Sedan kompletterar jag med alla mina anteckningsböcker där allt möjligt tecknas ner. Användbart eller inte, vet jag inte. Men kanske lite ordning och reda i tankarna. Och jo – jag har börjat organisera mina Spotify-listor med themesongs för olika tillfällen. Ungefär så ligger till hos mig. För tillfället.

Bidrag till Fabrikens torsdagstema.