Category Archives: Personligt

Det är du och jag Mette-Marit. Som firar tio år som gifta just denna dag. Det var den där sista riktigt varma dagen sommaren 2001. När vi kom tillbaka till vårt hotellrum i Stockholm, satte jag mig i en fåtölj, öppnande en flaska mineralvatten, pustade ut och satte på TV:n. Jag satt med handen på min mage där Anna låg och sprattlade i väntan på november. Och så strömmade tårarna till din Haakons tal till dig. Tidigare hade jag stått på Edsbacka krog och talat till min nyblivne make. Känslorna satt utanpå den dagen i kombination med all värme och alla hormoner. Jag läste några av de vackraste orden jag vet om kärlek av Göran Tunström. För de passar så fint för just oss.

Gratulerar, Mette-Marit. Det blir många fler år, eller hur?!

Jag tänkte såklart de där tankarna. Tänk om. Det är något riktigt allvarligt. Jag såg den där lilla luckan i ambulansen där det var textat nallar med dymo. Tänkte på barnen. Vad jag sa till mannen när han släppte av mig utanför vårdcentralen. Att jag innan hade träffat min bästa vän av en slump i väntrummet. Tänk om det var ett tecken. En dag på akuten mitt bland allt det sköra. Väggarna är flortunna där i samlingssalarna. Jag mäktade inte med något annat än att bara ligga och stirra på de randiga draperierna som de drog för. Men jag hörde alla möjliga historier. Stort och smått. Som livet är mest. På bår därnere insänkt i en röntgenapparat. Kliniskt. När de tog bort mina blodprovsrör på handen och i armvecket forsade blodet ut. Jag blev precis röd. Som av ett under klarade sig alla mina vänskapsarmband. Tog det som ett tecken med. För jag klarade mig ju denna gång. Det var bara en inflammation. En vanlig tisdag i början av augusti. Som blev sådan. Och man blir lite mer carpe diemig av att vara mitt i allt det där. Tack snälla för alla hälsningar! Er omtanke värmer mig.

 …kände mig ynkligare än de flesta när jag låg platt i en ambulanstransport med misstänkt propp i lunga efter besök på vårdcentralen. Efter en dag på akuten konstaterades kraftig bröstmuskelinflammation och en hel drös med starka värktabletter på det. Fy sjutton vilken dag. Så liten man känner sig i sådana situationer. Hoppas att er dag har varit bättre! 

Vi firar in sommaren med att låta en uppgraderad version av En mammas dag se ljuset. Ni kommer att känna igen er här, men förhoppningsvis har vi blivit lite snyggare och fått lite fler möjligheter att ge er ett bra innehåll i framtiden. Vi fyller på sajten efter hand, så att vi ska kunna erbjuda många trevliga klick hos oss framöver. För nu drar vi igång med våra dagböcker, samtidigt som bloggarna fortsätter som vanligt. Väl mött! Kram Helena och Weronica.

Dagboken finner du i marginalen under det lilla rosa hjärtat. Välkommen dit!

I dag firar finaste mamma och pappa fyrtio år som gifta.

???

Sorry bloggen, jag höll alldeles på att glömma bort din femårsdag. Men nu när jag såg, så Hipp, Hipp! Pukor och fanfarer för dig denna dag!

Och mitt allra ödmjukaste tack till er alla som följt med på resan. More to come – absolut!

…att jag hade ett riktigt maffigt inspirerande fredagssvep på gång eller något annat skoj. Men sorry. Bara saggig sjukstuga… Bacillkvoten borde väl ändå vara nådd kan tyckas och förhoppningsvis vänder det snart. Det måste det bara göra. Hoppas att ni stoppar magarna fulla med hjärtformade från våffeljärnet i dag och att ni har en riktigt fin fredag!

Där ligger vi. Och kör vår fredagsmyshymn så att det ekar i rummet. Täcket sparkas av. Utanför singlar snöflingorna ner. Barnen pratar i munnen på varandra. Om allt möjligt. Om vad de skall äta för chips i kväll. Om en fotlinda som kliar. Om vad en atombomb är. “För vet du vad mamma. När den där gympavikarien frågade vilka rörelser som vi brukar göra så räckte två killar i tvåan upp handen. Vi vet vad en atombomb är, sa de”. Oj, sa jag. En ganska konstig sak att säga på gympan kanske, sade jag sedan. Men nu tänker jag. Kanske inte så konstigt. Allt flyter in i vartannat ibland. Gränslöst. Tänker på att världen är så liten. Så skör. Och att vi alla inte är mer än några små prickar. Tänk vilken tur att tyngdlagen finns, mamma, annars skulle vi bara flyga fritt.  

Tänker på Japan. Och Sadako och hennes papperstranor. Som jag grät när jag läste den. Tänker att jag skall låna den. Eller har jag ett eget exemplar någonstans? Förmodligen i garaget i barndomshemmet då. I de där lådorna som jag har sagt att jag skall röja undan i sommar. Är barnen för små för boken? Eller är man kanske alltid redo för att på sitt sätt tänka på det stora. Bilder i morgontidningarna. Kan den där röken komma hit? Varför är det så många människor som väntar på bussarna?

Många bloggar är tysta i dag (gå in på Helenas blogg för information om Bloggers Day of Silence och nummer för att skänka pengar) som en manifestation och ett uttryck för sympati för Japan.

Jag skriver. Tror på ordet. Alltid.

Gränslös karta av Josef Frank för Svenskt Tenn, omslag till amerikansk cd av Sadako och de tusen papperstranorna samt poster Peace av Little Studio.