Category Archives: Personligt

I dag firar finaste mamma och pappa fyrtio år som gifta.

???

Sorry bloggen, jag höll alldeles på att glömma bort din femårsdag. Men nu när jag såg, så Hipp, Hipp! Pukor och fanfarer för dig denna dag!

Och mitt allra ödmjukaste tack till er alla som följt med på resan. More to come – absolut!

…att jag hade ett riktigt maffigt inspirerande fredagssvep på gång eller något annat skoj. Men sorry. Bara saggig sjukstuga… Bacillkvoten borde väl ändå vara nådd kan tyckas och förhoppningsvis vänder det snart. Det måste det bara göra. Hoppas att ni stoppar magarna fulla med hjärtformade från våffeljärnet i dag och att ni har en riktigt fin fredag!

Där ligger vi. Och kör vår fredagsmyshymn så att det ekar i rummet. Täcket sparkas av. Utanför singlar snöflingorna ner. Barnen pratar i munnen på varandra. Om allt möjligt. Om vad de skall äta för chips i kväll. Om en fotlinda som kliar. Om vad en atombomb är. “För vet du vad mamma. När den där gympavikarien frågade vilka rörelser som vi brukar göra så räckte två killar i tvåan upp handen. Vi vet vad en atombomb är, sa de”. Oj, sa jag. En ganska konstig sak att säga på gympan kanske, sade jag sedan. Men nu tänker jag. Kanske inte så konstigt. Allt flyter in i vartannat ibland. Gränslöst. Tänker på att världen är så liten. Så skör. Och att vi alla inte är mer än några små prickar. Tänk vilken tur att tyngdlagen finns, mamma, annars skulle vi bara flyga fritt.  

Tänker på Japan. Och Sadako och hennes papperstranor. Som jag grät när jag läste den. Tänker att jag skall låna den. Eller har jag ett eget exemplar någonstans? Förmodligen i garaget i barndomshemmet då. I de där lådorna som jag har sagt att jag skall röja undan i sommar. Är barnen för små för boken? Eller är man kanske alltid redo för att på sitt sätt tänka på det stora. Bilder i morgontidningarna. Kan den där röken komma hit? Varför är det så många människor som väntar på bussarna?

Många bloggar är tysta i dag (gå in på Helenas blogg för information om Bloggers Day of Silence och nummer för att skänka pengar) som en manifestation och ett uttryck för sympati för Japan.

Jag skriver. Tror på ordet. Alltid.

Gränslös karta av Josef Frank för Svenskt Tenn, omslag till amerikansk cd av Sadako och de tusen papperstranorna samt poster Peace av Little Studio.

Hur jag vet att jag är riktigt skraltig II. Jag tittar på snuttefiltar till filmer såsom Twilight. Och så tar jag mig tid att scrolla igenom varenda bokrealisationspost på Adlibris och finner fler böcker som jag beställer. Presidentens hustru till exempel. Den har jag missat helt. Sedan reserverar jag trädgårdsklassiker från biblioteket. Det har mest varit Lasse Maja på lånekortet, men nu vill jag läsa Ulla Molin och Emma Lundberg. Och en Sherlock-mugg bara måste jag ha. Och så finns äntligen den där lilla Alla Hjärtans-presenten inne. Alive and kLicking i alla fall :). En fin fredag till er!

Hur jag vet att jag är riktigt skraltig. Jag dricker inte te. Det smakar helt enkelt inte alls. Och då är jag ändå vanedrickare som konsumerar tre koppar per dag annars. Men när täcket är på – intet. Så nu längtar jag efter att vilja ha den där stora koppen med rykande varmt i. Den första sippen Ceylon som väcker andarna på morgonen. Ah, så gott det skall bli!

Favorittryck från Caro-lines (finns även för kaffedrickare) och pressbild från Rörstrand med styling av Lotta Agaton/Fotografi Idha Lindhag. Man får väl lov att investera i några Mon Amie temuggar till våren.

Jo då, jag är fortfarande här. Dock i skraltigt och tröttigt skick. Något slags mastervirus med smärtor här och var. Nu käkar jag medicin och förhopningsvis finner jag snart min väg ut ur denna bubbla. Och då hoppas jag att även inspirationen kommer åter. Ta hand om er så länge! //W

Porslin var min första stora designpassion. Min mamma försökte under många år förgäves få mig att börja samla på en servis. Där jag kommer i från var serviser, framförallt kaffeservisen, viktiga. Orsaken var förmodligen att den var ett nav i livet på landet. Liten kopp med fat och assiett till småkakorna på kafferepen. Den finaste var Måsen. Jag var i tjugoårsålden och i projekt vuxenblivande. Jag hade börjat på universitetet, men i min mormors ögon blev jag nog stor först när jag började önska mig en servis med guldkant från Hackefors. Och jag blev förälskad. I min blivande man, men även i tanken på mig själv med en servis. Glasbruk och porslinsfabriker. Jag kunde inte få nog. Och i mitt försök att jämka mellan alla mina världar och finna min egen plats i livet minns jag mycket väl en födelsedag i juli. Smörkrämen i mina (bakade med blod, svett och tårar) havreflarn smälte i värmen. Min morfar drack ur en liten kaffekopp med fat. Vi öppnade balkongdörren ut mot sommarkvällen.

Tallrikarna med guld tar vi fram ur skåpen en annan dag. För i dag blir det vardag. Gyllene. För jag växte upp och gick vidare. För många år sedan tröttnade jag på att ha Ostindia i serveringsgången i staden och satte istället in det i köksskåpen. Nu äter vi på de tallrikarna varje dag. Mönstret är en favorit. Och när vi flyttade ut till huset blev jag smått förfärad över mitt förråd av saker som stadsskåpen slukat. Nu skulle jag vara tvungen att förvara allting på ett helt annat sätt. Så fram med guldbesticken också.

Besticken från Gense med en slinga av guld som jag så omsorgsfullt handdiskat så många gånger. För det skulle man. Annars kunde guldet försvinna. Som jag alltid lade ned i en speciell bestickförvaring efter användning. Nu åker de ett varv i diskmaskinen varje dag. Och vet ni vad? Det finns inte den minsta skråma på det gyllene.

Bidrag till Fabrikens Tisdagstema.