Category Archives: Personligt

Jo då, jag är fortfarande här. Dock i skraltigt och tröttigt skick. Något slags mastervirus med smärtor här och var. Nu käkar jag medicin och förhopningsvis finner jag snart min väg ut ur denna bubbla. Och då hoppas jag att även inspirationen kommer åter. Ta hand om er så länge! //W

Porslin var min första stora designpassion. Min mamma försökte under många år förgäves få mig att börja samla på en servis. Där jag kommer i från var serviser, framförallt kaffeservisen, viktiga. Orsaken var förmodligen att den var ett nav i livet på landet. Liten kopp med fat och assiett till småkakorna på kafferepen. Den finaste var Måsen. Jag var i tjugoårsålden och i projekt vuxenblivande. Jag hade börjat på universitetet, men i min mormors ögon blev jag nog stor först när jag började önska mig en servis med guldkant från Hackefors. Och jag blev förälskad. I min blivande man, men även i tanken på mig själv med en servis. Glasbruk och porslinsfabriker. Jag kunde inte få nog. Och i mitt försök att jämka mellan alla mina världar och finna min egen plats i livet minns jag mycket väl en födelsedag i juli. Smörkrämen i mina (bakade med blod, svett och tårar) havreflarn smälte i värmen. Min morfar drack ur en liten kaffekopp med fat. Vi öppnade balkongdörren ut mot sommarkvällen.

Tallrikarna med guld tar vi fram ur skåpen en annan dag. För i dag blir det vardag. Gyllene. För jag växte upp och gick vidare. För många år sedan tröttnade jag på att ha Ostindia i serveringsgången i staden och satte istället in det i köksskåpen. Nu äter vi på de tallrikarna varje dag. Mönstret är en favorit. Och när vi flyttade ut till huset blev jag smått förfärad över mitt förråd av saker som stadsskåpen slukat. Nu skulle jag vara tvungen att förvara allting på ett helt annat sätt. Så fram med guldbesticken också.

Besticken från Gense med en slinga av guld som jag så omsorgsfullt handdiskat så många gånger. För det skulle man. Annars kunde guldet försvinna. Som jag alltid lade ned i en speciell bestickförvaring efter användning. Nu åker de ett varv i diskmaskinen varje dag. Och vet ni vad? Det finns inte den minsta skråma på det gyllene.

Bidrag till Fabrikens Tisdagstema.

Hjärta till Er! Ni gav mig den bästa av egokickar mitt i februari med alla era fina hälsningar. Tusen tack! Vinnaren av paketet med vykort från Therese Sennerholt är Frida som även meddelats via mejl.

Dagen till ära bjuder jag på en av mina hjärtelåtar. Man kan ju kanske önska att man hade något mer classy att ta fram i ett sammanhang som detta, men däri ligger en stor del av charmen (kolla bara in videon) :). En fin dag!

Fin ny väska från Alphabet Bags som kör 15 % till och med i dag.

? Valnötsbröd

Tänk att de där små söta händerna plockade upp just mitt namn i en sådan charmant dragning! Nu får jag ladda för att spara till något stort. Här kör vi retrosmörgåsar i kväll. Vi fick ett ryck när vi handlade och köpte kallskuret. Varje gång säger vi oj, så gott, men sedan glömmer vi bort. Det var nog ett år sedan vi åt sådana. Smaskens! En fin kväll!

Fotografi: Sofia/Mokkasin.

Ibland stannar livet till lite. Långt inne i hjärteroten. Sådär så att man ligger vaken länge på natten och pratar om andra saker än de där triviala vardagliga bestyren. Man fattar varandras händer i mörkret. Förhoppningar. Farhågor. Styrka. Svaghet. Vår familj. Vi. Berörd. Med många tankar om hur allting snurrar.

I går fick jag reda på att min barndomsväns dotter fått diagnosen autism. Vi stod varandra så nära en gång i tiden. Vi var varandras livselexir. Framförallt brevledes. Vi klamrade oss fast vid varandra i svåra tider. Och det var en sådan tur att vi hade varandra. Nu finns vi mer i utkanten. Våra cirklar möts ibland och då tar vi vid där vi slutade senast. Men med ens kan man kastas rakt innanför huden igen. För det vi var. För det vi är. Och för det vi alltid kommer att vara. Så nära. Så kändes det i går.

Hon har börjat blogga här. Kanske någon av er som vill läsa? För tänk vilken tur hon har min vän som fick den allra ljuvligaste flickan i världen. Och tänk vilken tur den lilla flickan har som fick just min vän som mamma ?

Elisabet älskar att teckna. Gärna med många färger. Hon ritar myror, katter, tigrar och flickor, och kommenterar det hon gör för sig själv. Bilderna är så fina (de som hon ritar på väggen också, även om jag egentligen inte tycker att hon skall rita just där…) och detaljrika, med morrhår och öron och ögon och känselspröt. Och alla figurer är glada.

Måndagen efter: Det blåser kalla vindar. Låt oss samla oss till något annat. En rörelse framåt. Tillsammans.

Orden i min illustration kommer från magneter/Rockett St George.

Jodå, det gick ju ganska så snabbt att gå från det där behagliga carpe diem, lukta på blommorna – semesterflowet till att sitta här förkyld i ösregnet och reta ihjäl sig på att man inte omedelbart behärskar den nya datorn och dess bildbehandlingsprogram. Jag får inte ens igång redigeringsverktygen. Grr… Jag tror nästan alltid att jag har utvecklat ett nytt mer laidback förhållningssätt till tekniken när jag har varit ifrån den ett tag. Vem behöver sitta och göra alla dessa uppdateringar när man kan läsa en god bok istället? Men sedan hamnar jag ganska så snart i samma lika igen, till synes fjättrad i min egen cyberfälla som för all del även är en möjlighet :).

Nix, dags att göra något annat en stund. Jag håller som bäst på att avsluta Maken i klassikerserien. Jag gillar den.

Mad, mad woman – nix Mad Men såklart vars fjärde säsong är igång. Hoppas att den kommer hit inom inte alltför avlägsen framtid.

UPDATE: Helt plötsligt hoppar programmet igång. Bildnörden är därmed nöjd och friden är tillbaka för tillfället :)!