Category Archives: Se vardagen

I dag har Henrik namnsdag. Han har fått ett bidrag till en kontroll till Nintendo Wiispelet. Det är mycket Super Mario i den världen just nu. Och ett ständigt förhandlande om speltid. Bara en sista bana. Bara tills liven är slut. Det är inte utan man håller med Alfons Åbergs pappa ganska ofta. Jag blir galen på ungar som skall bara! Kom nu för sjutton gubbar!

Annars gick det snabbt att gå in i ett tämligen oinspirerande sjukläge här. Det är fortfarande bara en som drabbats och som vanligt lever hoppet att det så skall förbli. Men den där saggiga, urkiga känslan lägger sig ändå som en dimma över tillvaron. Jag säger som en riktig bloggare gör. Nu är det dags för te, scones och två nya tidskrifter framför brasan. Vardagslyx på hög nivå ;)!

Här betar vi av ovanligheterna på rad. Retrosmörgås, crêpes och nu färsk ananas. Det är möjligen vanligt numera att den taggiga frukten får följa med ner i varukorgen, men det har den inte gjort i våran förräns helt nyligen. Med devisen mer frukt, färre pajer gäller det att vidga sina fronter lite och att hämta inspiration på andra håll. Nämnda Bergenströms bok innehåller många fina desserter med frukt och bär. Min favorit just nu är färsk ananas med aningen smält vit choklad på toppen. Man kan mixa ihop vilka frukter och bär man vill, men vill man göra det plättlätt för sig så skär man bara upp en färsk ananas (ibland får man fuska med en burk persikor också, men det färska är ju klart godast) och smälter lite vit choklad i micron. I dag tittar jag extra mycket på den där ananasen och hoppas att den sprider lite extra friskhet till den allmänna urkighet som intagit huset. En av fyra är däckad hittills. Låt oss hoppas att det stannar därvid.

Från vackra Keats rakt ned i långpannan. Förra helgen var det retrosmörgås med kallskuret. Denna kväll blev det klassiska crêpes eller med andra ord alldeles vanliga överblivna pannkakor med lite skinkstuvning och gratinerade med ost i ugnen. På sommaren ingår det alltid som en ritual att äta på Crêperiet i Hablingbo på Gotland, men hemma var det väldigt länge sedan vi gjorde detsamma. Barnen var förstås, i vanlig ordning får man lov att säga, skeptiska och föredrog pannkakor naturell, men vi andra åt med god aptit. Ett bra sätt att hotta upp pannkaksresterna – när det nu väl blir några sådana. Det är förmodligen större sannolikhet att få basvaran till ugnsvarianten om man steker lite extra pannkakor när man väl är igång :).

Det blir mycket blommor nu, men det är lite av en sådan period. Man plockar om hemma och får ny inspiration. För mig handlar det mycket om säsonger. Nu känns det roligt att ta in växter inne. Sedan blickar man mera ut mot trädgården. Nu har min omtalade svärmorstunga kommit på plats. Det är barndomsnostalgi. När vi var små gick vi och fingrade på de där vassa bladen. Nu känns den helt rätt igen – i Mad Mens konstorsmiljö – och i mitt arbetsrum :).

I morse var det ganska skönt att köra det traditionella fredagsvrålet. Vi gör det som en ritual varje fredag, Anna, Henrik och jag. Nu är det slut på veckan. Det är dags för FREDAGSMYS! Sedan kickar vi av oss täcket.

I går köpte jag hem några pärlhyacinter. Sedan kom min mamma som värsta Ernst Kirchsteiger och fixade till en vårplantering i min kruka. Hon är duktig på sådant. Glad blev jag. Och fredagsfint på vårt bord blev det.

Ja, vad säger vi om detta? Onekligen har vår tvättstuga/groventré/panncentral fått sig ett lyft. Anna satte upp sin tavla med bästa grejerna som tidigare suttit i korridoren på skolan. Här behöver man inte klura på spikar och hängningar hit och dit. Det är bara att trycka dit med gummigutta. Chips och paket denna gång. Nästa tavla skall det stå mamma, pappa och Henrik på. Och ännu ett vilande projekt. Här är det meningen att det skall bli en arbetsskiva på tumlaren och tvättmaskinen samt ett skåp ovanför. Jodå. Någon gång. Blir det säkert så.

Vi har inte så mycket kvar av julen. Förutom känslan av att vilja sova igen, ljusstakarna som nog packas in i helgen samt en sista tapper amaryllisknopp känns det klart nu. Barnen har fastnat i en lagom makaber fritisversion av Staffan var en Stalledräng med navelsträng och hjärna – bland annat. Som sagt. Julen äro slut. För denna gång.

Och i går kväll. Jag har saknat en nära vän. Det har känts som om vi har gått om varandra lite mitt i livet. I går kändes det så där bubbligt pratigt precis som vanligt igen. För det känner jag mig rik och tacksam i dag.

I skolväskan låg den där och brände. Man kan tänka sig fnisset på bokbussen när lyckan var gjord. Lycka blandad med bubblande frågor och lite skräckblandad förtjusning. Att bli med föl. Från stoets brunst till fölets avvänjning. Tydligen har vi att göra med en klassiker. Under nästan två decennier har Att bli med föl varit till hjälp och råd för alla som vill betäcka sitt sto, följa henne genom dräktigheten, se henne föla och glädja sig åt det växande fölet. Boken ges nu ut i sin femte uppdaterade upplaga. Avsikten med denna bok är att hjälpa oerfarna stoägare genom att informera och förklara de problem som man kan möta när man vill avla på sitt sto. Jo, det blev liksom väldigt anatomiskt på en gång. En instruktiv bok med bilder på hela processen. Så att säga. Här pratar vi inga softade bilder på söta föl. Här är det dokumentära bilder och anatomiteckningar. Min policy när det gäller blommor och bin har alltid varit att ge barnen så mycket som de behöver. Pyttisar nöjer sig med lite. Större barn vill ha mer. Min åttaåring är tämligen bevandrad redan. Nu känns det som om hon vet det mesta. Så där kan man hamna en helt vanlig måndag i januari. Tack för det Att bli med föl – typ ;).

Från ägg till ägg då för att få ihop en övergång till vårt kylskåp. Mina föräldrar brukar köpa med sig ekologiska ägg från lokal gård. Lyckligare hönor och definitivt lyckliga smaklökar.

Jag har fått lite frågor om min fotoutmaning Se vardagen och vilka bilder jag väljer. Jag tänker så här. Se vardagen handlar om att berätta något om oss. Det kan vara en tanke. En stämning. En sak. Ett fotografi på barnen som borstar tänderna. Det viktiga är att göra något känner jag. Detta kan se olika ut från dag till dag. Här på sidan kommer jag nog att fokusera på det berättande,  istället för det rent familjedokumentära som hamnar i vårt arkiv här hemma. Det är väldigt roligt och inspirerande att följa alla era projekt. 12 dagar har gått – 353 kvar :).