Category Archives: Tänker på

Måndagstanken: Som en stjärna

Det började på en stilla promenad bland stadens välgörenhetsbutiker. Som det så ofta gör för mig denna vår. Längst in på en hylla såg jag åtta stycken glasassietter som fångade mitt intresse. Femton kronor styck. Det var något bekant med dem. Tyngden. Den sirliga bården på kanten. Kvalitén. Det måste vara svenskt glas och förmodligen Gullaskruf tänkte jag. Jag köpte med mig de vackra faten. När jag kom hem googlade jag och till slut fann jag fram till Kjell Blombergs Tiara som mycket riktigt lanserades 1968 för Gullaskruf. Bland träffarna, dök det även upp en artikel från Form 1900. Under rubriken Värme dold i svalka presenterades formgivaren Kjell Blomberg. Ingressen fångade mig och sedan läste jag hela texten. Ord om en speciell man, men även om livet i stort. Och kanske om mig? Spår ett: Hjälp! Är jag en Blombergare? Spår två: Hurra för alla Blombergare!

Vi tar det från början. Julstjärnan låg i en frigolitkartong med gul klistertejp från Gullaskrufs glasbruk. Äntligen hade jag hittat ett helt exemplar av den där lustiga stjärnan som med sin plåtiga kropp påminde om en ventilöppning omgiven av ett gäng knubbiga småstjärnor i glas. På asken stod det: “Design Kjell Blomberg”. Det lät bekant, ändå diffust. Vem var det? Vad hade han gjort? “Kjell Blomberg, ingen aning”, sade handlaren som sålde julstjärnan. Kjell Blomberg var en av de där arbetsamma, sympatiskt lågmälda formgivarna som aldrig fick egen strålglans. Han arbetade, löste sina uppgifter, lärde ut sin kunskap och lämnade sakerna bakom sig vid sin död. Många har säkert Blomberg-saker hemma, men få bryr sig om vem som ligger bakom de där dessertskålarna i rött pressglas, tulpanlika pokaler i rökfärgat eller lila, kurviga mörka vaser och anonyma 1950-talsfat från Upsala-Ekeby.

2215måndagstanken

En inledning som heter duga det där. Den innehåller liksom allt. En hyllning till denna strävsamma formgivare, samtidigt som svärtan och det lite sorgliga skiner genom. Det är precis detta som fångar mig just nu. Blombergaren i mig och många andra. De där leveranssäkra duktiga som man alltid kan lita på i lång och trogen tjänst, men som inte gör mest väsen av sig och kanske inte skiner starkast där uppe. Blomberg blev aldrig en av glasrikets kändisar, även om en av hans serviser heter Stellaria med stjärndekor. I artikeln talas det om tradition, välbalanserat, bruksvara, hållfasthet – viktiga saker såklart, sådant som är basalt och som bygger upp och som jag kan känna igen mig i – men möjligen inte det som förlänar en stjärnstatus. Hans insats förblev sval, aningen opersonlig, men med en sällsam hållbarhet. Han gör inga större avtryck i någon av fabrikernas minnen, han är ett av namnen i utkanten, sorterat under “övriga konstnärer”. Det där lite sorgsna draget igen. Som får mig att tänka mycket kring intryck, bidrag, riktning, vägar framåt och att finna sin egen plats i livet och mer specifikt i bloggosfären.

Vad är då slutklämmen med denna måndagstanke? Ja ni, mitt i kanske. Men så får det lov att vara ibland. Allt är inte klappat och klart. Tanken går vidare. Vi alla är stjärnor på vårt eget sätt, även om en del möjligen har lite mer ljus på sig. Och i mitt skåp står nu Kjell Blombergs fat allra längst fram.

signature

Måndagstanken: Klackskor

Det har snurrat runt lite i huvudet sedan Valborgsmässoafton. Då jag gick på staden och bet i det där sura äpplet och köpte mig skor. För jag är ingen skomänniska alls. Men ibland måste man ju. Det finns säkerligen flera anledningar till att jag inte är så där speciellt förtjust i skor. Jag tycker om andra accessoarer, men det där med “must buy shoes” och hela fetisch-grejen i SATC gick mig liksom spårlöst förbi. Nummer ett. Mina fötter har alltid varit lite märkliga. Det är inte bara att gå in i en affär och köpa skor, för det mesta passar inte så bra. Nummer två. Jag är i grunden lite för praktisk för att tycka att det är helt okej med flådiga skor. Jag ser mest massor med hinder som regn, lera och annat i den genren. Nummer tre. Och det är här som skon klämmer (sic!) i tanken nu då. Jag är lång. Jag sa alltid att jag var 179,5 cm förut med samma logik som prissättning på 999:- istället för 1000:- Då kunde jag liksom räkna mig till 170-gänget, istället för att beträda 180-ligan. Nu har jag släppt den tanken och omfamnat mina 180. Det var ju på tiden kan man tycka.

Där gick jag och provade i skoaffären. Två praktiska svarta skinnskor. Ett par klassiska ballerinor. Ett par spetsiga loafers. Platta. Såklart. En försäljare kretsade lite kring mig och konverserade artigt. “Det är ju praktiskt att de där skorna saknar klack. För du är ju så lång, så du behöver inte det”. Jag hmmade lite. Och var för glad för att inte köpa de där skorna som jag äntligen funnit och som passade mina fötter. Men som sagt. Sedan började det gnaga lite. Och jag kände mig som en obstinat fyrtiotvååring som hade god lust att gå tillbaka med de där platta skorna och köpa ett par riktiga klackskor bara för att. För det kanske var precis det som jag behövde. Hur kunde hon veta det?

1915citat

Såklart en harmlös kommentar av någon som ville sälja skor, men ändå inte. När jag kom hem läste jag Jonna Bergs krönika i senaste Style By. “Ända sedan jag började gå i högklackat för 20 år sedan har det fascinerat min omgivning. Anledningen? Jag är 180 centimeter lång – utan klackar. Det faktum att jag, trots min ståtliga länge, ändå väljer att maxa den uppåt tio centimeter har lett till att frågor kring mitt användande av högklackat är bland de vanligaste jag fått under min karriär (du är ju så lång). Vilket, vid närmare eftertanke, är helt stört. Vilket i sin tur har lett till att jag betraktat mitt bärande av högklackade skor som en feministisk krigshandling – varför skall en kvinna inte få vara lång? Varför ska inte jag kunna ha de finaste skorna jag vet på mig, bara för att jag då skjuter upp och blir längre än många män (och därmed okvinnlig)? Det är ett faktum att alltför många ladies i min längdliga vantrivs med en feature som är helt omöjlig att göra något åt. Jag konstaterar sorgset att även detta, som så mycket annat, är en patriarkalisk syn på kvinnor som är förminskande – långa kvinnor ska inte behöva känna sig manade att kröka i ryggen för att samhället hellre ser kvinnor som nätta.” Bild.

Word känner jag. Word. Som jag skulle behövt läsa och ta in det när jag var yngre, istället för att gå och kröka min rygg i alla dessa år. Jag växte över en sommar. Men växtvärken kom även en jobbig tid där en del tyckte sig se som sin uppgift att tala om för mig hur märklig jag såg ut. Nu har jag rätat på mig, men många år av dålig hållning har fått mig att ha ont. Vete sjutton om det av den anledningen är speciellt praktiskt att lära sig att gå i högklackat nu, men i tanken gör jag det. I tanken bryr jag mig inte ett spår om jag skjuter upp från flocken och syns ännu mer. Nästa gång en skoexpedit säger till mig att jag inte behöver klackar, skall jag säga att jo, det gör jag visst. Hämta hit några kartonger, så skall jag visa dig hur tjusig jag blir i dem. Jag är minst etthundraåttio centimeter lång. Och äntligen är jag vän med det.

signature

Måndagstanken: For the love of vintage

Det har knappast undgått trogna läsare av bloggen att jag har fått en nyfunnen geist inför sakletandets ädla konst. Visst har jag sprungit en del i välgörenhetsbutiker och på loppisar tidigare. För många år sedan var det gamla trämöbler som lockade. Jag brukar säga att jag inte har någon DIY-ådra alls, men på den tiden målade jag, sydde lite hjälpligt och satte nytt tyg på stolar. Sedan kom en tid då jag gärna gick och letade efter vackra saker. Jag var mycket inne på lite slitet allmoge i bruksföremål att dekorera köket med. Jag minns bland annat litermått i trä och ett gammalt redskap för att sikta mjöl med som jag hemförde från Gotland en sommar. När vi bodde inne i staden låg Myrorna i markplan. I perioder gick jag trapporna ner och letade, men den där riktiga passionen fanns inte där. När vi flyttade ut till huset skänkte vi massor från förråden dit – så tanken om återvinning och att någon annan kan få glädje av det man köpt var levande. Det stack dock ordentligt i hjärtat när någon kom bärande på barnens spjälsäng en lördag när vi gick ut på staden, sentimental som jag är…

Men nu är jag sannerligen med i matchen igen. Som jag tycker att det är roligt att leta efter fina saker. Det känns som den enskilt största inspirationskällan som drabbat mig på mycket länge. Jag kan framförallt tacka Jenny i Helsingborg som vi besökte i höstas med Decor Life som katalysatorn för denna väg. Så här skrev jag då: “Titta efter någon färg, sa hon. Det är lätt att allt bara flyter ihop när man går in i rummet. Ha några fästpunkt för ögat. Gå närmare vid glashyllan, annars ser man inte det vackra. Se på den här kvalitén, sa hon sedan och lyfte på några svensktillverkade ugnsformar. Sådant får man inte med det nytillverkade. Ha med lite kunskap in och rusa inte efter sådant som alla andra är ute efter. Finn din egen stil även när det gäller vintage. Visst är det skoj med saker som är värda mycket och som man får för nästan ingenting, men det allra roligaste är alltid sådant som man tycker är vackert och som man vill leva med hemma”. I samklang med detta – mina bästa fem i genren for the love of vintage.

1615måndagstanken

1. Jag tror att en av anledningarna till att jag kom in på detta spår just nu i livet är att jag med tiden blivit mer förlåtande i stort. I takt med att de grå hårstråna blir fler, kommer känslan kring Flaws are beautiful. När jag tidigare avfärdade någon liten nagg på en vas eller en rispa på en bricka, kan jag nu tycka att det är precis det som gör att jag vill ha dem här hemma. Jag tycker om känslan av att föremålet har en historia och har varit med tidigare. På ett sätt är det enklare att ta till sig det äldre. Med nya saker tar det ett tag innan de känns som mina, men det jag köper i en välgörenhetsbutik är det bara att gå raka spåret hem och använda på en gång.

2. När jag var yngre drevs jag av en känsla att vilja skapa något eget. Jag kommer inte från en släkt där det finns massor av arvegods, så det har möjligen med det att göra, men jag kände så mycket att jag ville ha något som bara var mitt och som inte var belastat med en historia. Nu kan jag snarare känna tvärtom. Jag söker mig bakåt och undrar mycket över var de föremål som jag nu tar hem har varit med om tidigare. En stor del av detta intresse ligger i att skaffa sig kunskap om föremål. Jag har alltid varit intresserad av design. Nu blir det ännu roligare att läsa på, fortbilda sig och ha med sig nya ögon när man går på loppis.

3. Jag älskar den smältdegel av människor som finns i välgörenhetsaffärer och på loppis. Alla är där. Jag har aldrig känt mig hemma i de riktigt fina affärerna, där det förmodligen ingår i upplevelsen att känna sig utvald och speciell av personalen. Här finns alla människor. Visst är man där på olika villkor och med olika syften, men jag tycker om det totalt oförutsägbara i hela upplevelsen.

4. Jo, helt plötsligt trillade poletten för mig. Det finns så mycket där ute som har varit brukat tidigare – och det kan förenas med mina tankar kring kvalité, form, vackra ting, tidlöshet och handens verk. Heureka liksom. Till slut. Jag tror att det för mig handlade om att just finna min stil i detta. Jag är ingen retromänniska som vill hemmet i femtiotalsstil. Jag är ingen samlare – inte än så länge i alla fall – som letar efter speciella saker att komplettera med. Jag söker helt enkelt vackra saker och det som lockar är mycket just kvalitén som finns i äldre ting. Nu kan jag bli lätt blasé när jag besöker butiker och tänker på massproduktionen – oavsett om det gäller billiga saker eller dyra märkesting. I lördags hittade jag assietter från ett svensk glasbruk som tillverkats på sextiotalet. Priset? Tolv kronor.

5. Framförallt har jag mycket lättare att känna mig nöjd när jag intresserat mig för detta spår. Behållningen av vinsten går ofta till välgörande ändamål och man återanvänder saker som redan finns. En stor del av lockelsen ligger i att fara fram med sina hökögon på hyllorna. Ofta finns det inte något, men ibland stannar blicken till – och där står det något som man vill ha. Rushen är total – och en helt annan än när man går in i en vanlig affär och tar ner en sak från hyllan.

Old is the new new.

signature

Måndagstanken: Hem kära hem

Vad säger vi om lite glädje och lust inför inredning så här i påskveckan? Mitt bland alla tankar om opersonliga hem, köphets, kopiering, färgkoder och ytlighet i inredningsbranschen känner jag att det är dags att ta ett steg tillbaka och känna in glädjen inför att skapa ett hem. Missförstå mig rätt. Jag tycker att det är uppfriskande och berikande med diskussioner såväl i bloggosfären som med inredningsintresserade vänner. Allt som får en att reflektera är av godo. Men har vi tappat bort lite av det roliga? Har vi svårare att känna förtroende för vem vi är och vad vi vill med alla intryck som strömmar mot oss i dag? Är vi mer ängsliga än någonsin när det kommer till inredning? Jag känner starkt för ett återtagande av såväl glädjen som självförtroendet när det gäller hem kära hem.

1415måndagstanken

I helgens bläddrande av tidskrifter och urklipp fastnar jag på en klassiker som jag alltid återvänder till i frågan samt några ord av inredningsgurun Ilse Crawford som slår an en sträng och som betonar värdet i det som finns kring oss. “Jag har aldrig förstått varför vissa ser inredning som något ytligt – byggnader och rum kan ta fram det bästa i oss, stärka oss, påverka vårt välbefinnande, förklarar Ilse. “Jag ser mig själv som en revolutionär i det tysta. Mina inredningar sätter människan i centrum. Jag fascineras av vad som driver oss, förenar oss, vad som får oss att känna oss levande.” Sannerligen ord fyllda av såväl kraft som lust inför att skapa ett hem. Klassikern då? Josef Frank. Såklart. “Det spelar ingen roll om man blandar gammalt och nytt, färger och mönster. Saker som man tycker om kommer ändå att av sig själv smälta samman till en lugn enhet.”

Och så samtalen med barnen. Om hur mycket vi alla tycker om vårt hus när vi kommer hem från två veckors semester på Gotland. Om att de där hemmen som byggs i Sims eller som är i tidningen visserligen är så fina att titta på, men “vi har det så mycket mysigare hemma”. Och så tanken om den där speciella doften som möter en när man öppnar dörren. “Det luktar hemma”. Och det är väl – oavsett stil och pryttlar – det allra viktigaste i kråksången det.

signature

Måndagstanken: Nöjd är det nya svarta

Stort tack för all respons som jag fick på min Måndagstanke förra veckan. Tanken med en kategori där det skrivna ordet får ta mer plats tycks vara något som såväl ni som jag själv tycker känns intressant. Framförallt ledde det till något som jag saknat mycket – en dialog med er som läser här. Jag tänker mig en fortsättning och eftersom det är veckans första dag i dag, så inleder vi veckan med en måndagstanke.

1315måndagstanken2Det började som en # på Instagram hos några vänner som diskuterade programmet Husdrömmar som rullar på televisionen nu. Det fortsatte mer som en påminnelse om att det ibland faktiskt inte är så dumt att stanna upp och se vad man har, istället för att alltid sträva efter något annat. Jag har funderat mycket på den där taggen på sista tiden. Vad innebär den för mig personligen? Vad innebär den för mig som bloggare och som aktör på olika sociala media?

1315måndagstankenÄr jag nöjd? Jo, jag skulle faktiskt säga att när det gäller många saker så är jag det. Inte på det sättet att jag har slutat att sträva eller att jag har slagit mig till ro med tanken att som det är nu skall det vara för alltid, men på mitt fyrtioandra år känner jag mig tämligen tillfreds på många plan. Det hela har förmodligen en stor del av sin förklaring i just åldern också. Ibland sparar man saker i minnet som man nog inte tror skall komma och bita en i svansen senare och säga “vad var det jag sa”, men ofta hamnar man väl precis just där. När jag själv byggde upp ett hem och ville skapa mig en egen plattform i livet, kunde jag för mitt liv inte förstå hur man kunde stå och säga att “det finns inte en enda pinal jag behöver här”. Vadå liksom? Men nu är jag där själv och skriver en text om hur nöjd jag är med saker och ting. De där cirklarna – man kommer då inte undan. Eller är det även en fråga om personlighet? Har en del av oss enklare att känna oss tillfreds än andra?

1315måndagstanken1Hur tar man då med sig detta med #nöjdärdetnyasvarta till bloggosfären? Av tradition är vi här inriktade mycket på nyheter, förändringar och önskningar, snarare än att visa upp det statiska. Som läsare är man van vid att få sig detta till livs, än en lovsång till det gamla köksbordet som hängt med i tjugo år. Är vi en generation som har slutat att slita ut saker i hemmet, när vi istället kan få rotation på tingen på Blocket? Visst börjar det att hända saker här. Hållbarhet är trend. Klassiker hyllas. Men det är alltid en hårfin gräns mellan att vara inspirerande och att skapa en känsla av otillfredsställelse.

I en välvillig tolkning av bloggosfären vill jag tala om kreativitet och estetik. För egen del känns det för det mesta intressantare att få till någon liten twist på det som visats förut, än att bara visa igen. Det behöver inte handla om att ta in nya saker, men att visa att man med små medel kan se det gamla med nya ögon och att alltid hålla en dörr öppen för nya intryck. Jag vill tro att det är där någonstans som mitt bidrag finns. Inredning i samklang med säsonger, att plocka runt med tingen och att faktiskt visa att saker och ting ser ungefär likadana ut år efter år. För jag känner starkt för Nöjd är det nya svarta och lär återkomma till det på olika sätt framöver. Vad får ni för tankar i frågan?

signature

Måndagstanken: Min stil

1215onmymind

Vad är att vara trogen sin stil? Vad är den personliga inredningen? Jag har funderat en del på det, sedan jag fick en kommentar kring att vårt vardagsrum numera inte är lika personligt som de övriga rummen. Uppmaningen var att jag inte skulle släppa min stil. Sådant där tycker jag är himla intressant och tankeväckande. Vad är min stil och kanske framförallt – hur uppfattar ni som läser här min stil? Har bloggare olika stil-ID? Vad är då i så fall min?

Först – no hard feelings – alls. Såklart. Anledningen till att jag plockar upp tråden, är de tankar som det satte igång hos mig. För mig känns det som om jag aldrig har stått stadigare i min stil. Jag hyser inte minsta oro för att jag skall tappa bort mig på vägen :). Jag tänker mig att min stil uppfattas som klassisk, mycket mönster, färg och textil, ombonad, mycket saker i form av stilleben och att den i högsta grad är styrd av säsongerna. Är det möjligt att en mer neutral miljö som jag visade förra gången för vardagsrummet, krockar med vad man förväntar sig att få av mig? Är det ett avsteg från mitt stil-ID som jag visar här på bloggen? Nu tycker jag kanske inte att det var något stort steg – eller egentligen inget alls – för min del, men nog skulle jag bli förvånad om Trendenser bytte stil med Krickelin. Eller Ems Designblogg med Tant Johanna. För visst är det väl så att många bloggar har en tydlig stil – en bloggidentitet – som genomsyrar det som kommer från dem. Jag vill tro att jag är en av dem som dessutom är angelägen om att vårda den identiteten. För jag vill att det är den stilen – W-stilen – som särskiljer mig från andra och som gör det som jag levererar här till något eget i bloggosfären. Vad får ni för tankar i frågan?

1215onmymind1Och ja, jag är skrivsugen igen. Mitt bland alla bildtäta listor och svep känner jag att det har ett värde att sträcka ut sig i skrift mellan varven. Kanske blir det en stående Måndagstanke här hos mig. Är ni sugna på det?

signature