Category Archives: Tänker på

Tänker på: Jaget i bloggen

Jag surfade runt lite i helgen och uppdaterade mig i bloggflödet. Jag hamnade bland annat hos Sara på Little Mix Fix It och hennes post Vart tog mitt oborstade inre vägen?  Sara hade läst denna artikel How to write a killer About me page for your blog. I relation till den reflekterar Sara över hur hon själv framstår på sin blogg. Så intressant och så tankeväckande. Enligt artikeln gör jag kardinalfelet nummer ett i min egen presentation. Jag tar fasta på “random facts” om mig själv presenterade på ett lite charmigt sätt. Mina blodapelsiner, lördagsförmiddagar och innergårdar skall möjligen krydda en introduktion, inte utgöra den. Nu vet jag inte om den där artikeln om en proffsig presentationssida är grunden i allt, men jag fick mig en rejäl tankeställare och började tänka mycket på jaget i bloggen i samklang med utvecklingsplaner framöver. Lite så här då om jag följer i spåren.

Jag tänker mig att vi på sikt får någon slags relation, du och jag. Att du återvänder hit för att du känner att här finner du något läsvärt, något du kanske inte har sett förut och något utvalt. Du får förströelse till en kopp te med iPaden i soffan eller kanske en snabb uppdatering med telefonen på tunnelbanan. Du vet att en av mina grundtankar med det jag presenterar är att det skall vara en W-vinkel på allt och du tycker att det ligger ett värde i att ta del av det. Du uppskattar att du inte bara får en kanal till de senaste pressutskicken och sådant som man ser på många andra ställen, utan du upplever att det jag skriver om är något som jag känner mycket för. Du känner att det jag visar genomsyras av passion för gestaltning i olika former, vare sig det gäller blomsteruppsättningar, skapande av stilleben, skrivandet av en bokrecension eller ett tjusigt modecollage. Du känner mig som en estet, som en väktare av det vackra i världen och som någon som ofta väljer att se de detaljer som skänker glädje även om det finns svärta och smärta bakom. Du som har läst länge har varit med mig i småbarnsår, livskris och detox. Du respekterar mig och vet mina gränser, även om jag kan tänka mig att du saknar att få lite mer av vem jag är och var jag är numera.

Jag tror att du uppskattar att jag har ett brett anslag och skriver om det mesta som inspirerar mig, även om det är fokus på inredning och säsonger. Du tycker om att få tips och att bli guidad när det gäller vitt skilda ämnen som polotröjor, glasbrukens framtid, tv-serier och nyttiga recept. Du känner mig som en som förespråkar kvalité, hållbarhet, klassisk stil och som är säsongsmänniska ut i fingerspetsarna. Du suckar säkert ibland åt att jag har stenkoll på Svenskt Tenn:s sortiment och mina referenser till Håkan Hellström, liksom du nog det senaste året blivit lite förvånad över att jag spenderar så mycket tid på loppisar. Men det är samtidigt det fina med dig och mig. Jag tror att du tillåter mig att utvecklas, för kärnan i vad som är W finns alltid där.

Jag tror att du som typisk läsare är i gruppen 35-50 år. Du är kvinna med lite mer tid till dina egna intressen. Jag tror att du vill bli guidad och inspirerad när det gäller livsstil, att du gärna vill ha konkreta köptips ibland, men att du är smart nog att fatta dina egna beslut. Jag tror att du hämtar din inspiration från många ställen och att det du uppskattar med bloggar är den personliga avsändaren. Jag tror inte att du vänder dig till mig för att lägga ett karbonpapper på hur jag inreder och köpa exakt en sådan lampa som jag har, utan jag tror att du mer är intresserad av det kreativa i processen, säsongsinredning och att man kan förvandla med små medel. Jag tror att du skulle bli himla förvånad om jag började snickra, men att jag sätter upp en storblommig tapet är du med på. Jag tror att du tycker om att läsa det jag skriver, att mina texter är av vikt och att du inte bara tittar på mina bilder. Jag tror också att du finns där utanför den där åldersboxen. Att du tilltalas av det jag presenterar, även om vi inte är i samma fas i livet. Jag tror att du tycker att det finns en stringens och en tydlighet i det jag kommunicerar här.

Jag tror att jag kan erbjuda dig en varierad sida, där en av lockelserna ligger i att du inte riktigt vet vad nästa bloggpost skall handla om. Jag tror att du uppskattar det oväntade, samtidigt som du tycker om att vissa inslag är återkommande som exempelvis Fredagssvepet. Jag tror att du efter att ha läst inne hos mig lämnar med en känsla av att vara uppdaterad, inspirerad och ibland ha fått något nytt att reflektera över. Du har inte riktigt tiden att själv hålla koll på allt, utan uppskattar att få en ingång av mig. Ibland sätter du på en sång på Spotify som jag har länkat till, ibland klickar du in dig till en kudde, kanske plockar du upp en kastanj på vägen hem och lägger fram den på bordet och tycker att hösten är lite härlig ändå. Ibland hinner du inte läsa mina långa inlägg när jag far fram i tankebanan, andra gånger stannar du längre. Jag vill alltid att du skall känna att det är jag som är avsändaren, att allt filtreras och är utvalt av mig personligen.

Känner du igen dig – eller är jag helt ute och cyklar?! Nu har jag skapat ett gyllene tillfälle för lite feedback och önskningar framåt. Ta gärna chansen. Jag skulle tycka att det vore så roligt att få höra.

Hoppas att just du får en fin inledning på veckan!

signature

Tänker på: Kreativ inredning

Ulrika som bloggar på Seventeendoors hos  Lovely Life skrev en krönika i går “Om att gilla samma typ av saker”. Jag läser alltid krönikorna med intresse och glädjer mig i vanlig ordning åt mer diskussioner och tankar i genren. Jag tog mig an det där om likriktning innan jag somnade i går och sedan har jag inte riktigt kunna släppa det. Det där gnagande kring att det är dags att gå vidare. “I´m moving on” hela vägen liksom. För jag känner att den här typen av diskussioner om flockdjur, vem som är först med något, blogghem som lite av ett showcase för det senaste, är lite av en återvändsgränd där vi lätt fastnar och står och stampar. Jag är själv en lika god kålsupare och har ägnat mig åt diskussioner i linje med detta här på bloggen och i andra sammanhang. Jag har gärna markerat att jag minsann haft saker långt innan de blev trendiga och fanns hos många. Det är inte heller så “att ingen vill veta var du köpt din tröja” utan kommentatorsfält på Instagram fylls ofta med “var kommer mattan från? var hittar jag den där ljusstaken? var har du köpt det underlägget”. I vårt konsumtionssamhälle är vi vana att tänka i produkter. Det är tacksamt och det är onekligen intressant att reflektera kring hur trender sprider sig och vad det är som just i detta nu får många människor att fatta liknande köpbeslut. Jag förstår också att många i säljbranschen är intresserade av dessa fenomen, för att kunna rikta marknadsföring och liknande. Men jag tycker ändå att det är dags att lyfta blicken en aning här.

4015tänkerpåJag vill ju så gärna tro att vi har kommit lite vidare. Att vi är på väg framåt från den lite strandade diskussionen om “det personliga hemmet” och vad det är. Att det faktiskt inte primärt handlar om vilka prylar man har, utan hur man sedan skapar ett sammanhang till dem. Det är det jag är intresserad av – det kreativa projektet i inredning. Det är egentligen ointressant om man köper en likadan lampa – stilen och den estetiska blicken går ändå inte att bara lägga ett karbonpapper på känner jag.

För egen del vill jag utveckla de tankar som jag förde med mig in i projektet Decor Life som jag hade med Tina på Peppar & Vanilj förra hösten. Projektet vilar på obestämd framtid, men tankarna förs vidare i andra sammanhang. Jag känner att min käpphäst kring Inredning som berättelse är något att gå vidare med. När jag surfade runt för att finna en bild till denna text hamnade jag på orden från den amerikanska inredaren Charlotte Moss. “An empty room is at story waiting to happen, and you are the author”. Det är lite detta jag är ute efter. Den kreativa processen. Livet i inredningen. Det egna ögat på gestaltningen. Här vill jag vidare. Det känns som om vi har diskuterat färdigt vem som härmar vem, vem som egentligen kan hävda att den har ett personligt hem eller vem som var först på bollen med en speciell lampa. Låt oss gå vidare till roligare saker. Det handlar inte bara om prylar, utan om något större – vår egen berättelse.

signature

Reijmyre glasbruk

3415reijmyre2I fredags kom nyheten att anrika Reijmyre Glasbruk är försatt i konkurs. Nu verkar det som att det finns en ny köpare i kulisserna som vill driva vidare. Det är väl bara att hoppas på att Reijmyre därmed får leva kvar. I vilket fall som helst är det sorgligt att de gamla klassiska bruksmiljöerna oftast nämns i termer av kris. Även om det talas mycket om att småskaligheten är på väg tillbaka, känns det inte alltid som vi är beredda för att betala priset för det. Bild: Antikvärlden 2/2010.

3415reijmyre1I somras var jag på besök i Rejmyre. Jag blev imponerad över det fina glasmuséet som drivs av Rejmyre Hembygdsförening. Vi fick en mycket kunnig ciceron som talade varmt om såväl glasets historia som framtid. I montrarna – speciellt Monica Bratts (1913-1961) –  glänste det av rubinrött, smaragdgrönt och koboltblått. Det var lätt att stå där och svepa fram med blicken över allt det vackra. Jag är mycket förtjust i Bratts former som är klassiskt enkla, men samtidigt stringenta och med det lilla extra som talar till en. Jag har några mindre föremål som jag funnit på loppis och som glädjer mig mycket.

3415reijmyreÄven om Reijmyre säljer någon av Monica Bratts kannor och även H55-kannor, så tycker jag att man kunde bli bättre på att förvalta arvet. Jag tror inte att jag är ensam om att tycka att mycket av t ex Björn Trägårdhs och Monica Bratts modeller är tidlöst vackra och något som mycket väl skulle kunna säljas även i dag. Reijmyre levererar till Svenskt Tenn – bland annat den välkända Hortuskrukan och man gör även mycket till restauranger. Annars när man tittar på sortimentet känns det kanske som om Reimyre skulle tjäna på att dels som sagt gräva i sina egna arkiv, dels ta till sig formgivare som förmår att nyttja kompetensen hos bruket till former som känns samtida. Ljuslyktan Bubbles känns som ett steg i rätt riktning. Glädjande nog har Skrufs Glasbruk visat på att det finns en framtid för hantverket och glaset med sina produkter av Carina Seth Andersson. Den stora vasen Pallo har onekligen blivit något som många vill ha i sina hem.

Jag vill tro att det finns en framtid för det svensktillverkade. Ett stilla hejarop kan väl vara i sin ordning, eller hur?!

signature

Inspirationen

Processed with VSCOcam with f2 presetJag har tänkt mycket på den i sommar. Den där kära inspirationen. Så härligt naturlig när den finns med en, så saknad när man inte känner den. Det är enkelt att säga – och många säger det – att bildflödet som kommer mot oss i tidskrifter, på bloggar och i olika sociala media är likriktat och att det är “samma” överallt. Jag känner starkt för att inte ens säga det, utan att i så fall försöka visa något annat. Det är det där hederliga You must be the change you wish to see in the world igen. Jag tänker inte samla mig till några stora tankar i detta nu. De kanske kommer framöver – vem vet. För nu nöjer jag mig med att säga att mycket av den inspiration som jag konsumerat i sommar kommer från äldre tidskrifter. Jag har bläddrat i gamla urklipp. En och annan gång har jag sagt förbaskat om att jag slängde alla mina gamla Sköna hem och Elle Interiör från 1995 och framåt när vi flyttade. Jag har botaniserat på loppis bland högarna med tidningar. På bilden syns antikhandlarvåning från Antik & Auktion 2006, omslag Sköna Hem 1994, favoriten Ingegerd Råman som binder buketter i Antik & Auktion 2004 och Reijmyreglas från Antikvärlden 2010. Det är även lite befriande med en tid i de äldre magasinen innan styling och bildbehandling var så gängse och minutiöst utfört som det är numera. Tidlös inspiration. Det brinner jag för i vanlig ordning.

signature

Vad vi behöver bli bättre på

2415reijmyre2
Jag har tidigare skrivit om hur jag tycker att mitt nyväckta intresse för äldre föremål har berikat min inspiration och min inredning i stort. När jag hämtade ut en bok om Reijmyre glasbruk på biblioteket slogs jag av ytterligare några aspekter – vetgirigheten, viljan att lära och att förankra saker. Generellt tycker jag att detta spår är en bristvara i bloggosfären och något som vi skulle kunna bli bättre på. I våras skrev jag om lyktan Bubbles som Reijmyre lanserade. Den har – roligt nog eftersom det rör sig om svenskproducerat glas – synts i en del sammanhang. Inte alltför sällan refereras den som en “look-a-like” till och som inspirerats av en av våra mest bekanta moderna klassiker – vasen Dagg av Carina Seth Andersson för Svenskt Tenn. Förvisso, säger jag, men även aningen historielöst då Reijmyre har haft många bubblor i sitt register under lång tid. Som gammal historiker är det lite här som skon klämmer för mig. Här tycker jag att vi kan bli mycket bättre på att medvetandegöra oss om olika sammanhang och att värdesätta kunskap och var våra saker kommer från.

2415reijmyre1En sak kan bara vara en sak. Så är det såklart. Vi ser på våra föremål på olika sätt. Men visst är det roligt med en dimension till? Mitt loppisspår har som sagt triggat igång detta hos mig ytterligare. En gammal pinal där på hyllan. Blicken dras dit. Man vänder och vrider på den. Överväger om den skall få följa med hem. Kanske börjar googla redan där i butiken. För att få veta mer. Jag har sett det röda Reijmyreglaset i många olika sammanhang, men det var först förra veckan som jag föll så där handlöst. En vas. Fyrtio kronor. Handblåst med det vackraste av ljus om man ställer den i ett fönster. Nu vet jag. Monica Bratt – modell B-245 för Reijmyre. Jag har lyssnat på radioreportage, tittat i referensverk och läst om glasbrukets historia. I sommar måste jag åka dit.

2415reijmyreDet är lite detta jag menar. Jag tycker om när inredning får ytterligare en dimension. När en sak inte bara är ytterligare en sak i konsumtionshjulet, utan blir bärare av något mera. När jag köpte Höganäsmuggar till maken för ett tag sedan, gjorde det ont i hjärtat att se kartongerna med “Made in Taiwan”. Höganäs liksom. Allt mer flyttar ut för att det går inte att konkurrera prismässigt längre med inhemsk produktion. Reijmyre finns kvar och några glasbruk till. Jag tror att det finns ett värde i att tänka på att den där hippa ljuslyktan kommer inte bara från en speciell webbutik, utan den är faktiskt gjord på ett svenskt glasbruk som funnits länge och som förhoppningsvis får finnas kvar länge till.

Om vi skapar ett sammanhang till våra saker, tror jag att vi får ett mer hållbart perspektiv där allt inte behöver snurra så fort. Låt oss skaffa kunskap. Låt oss bli bättre på att inte bara prata prylar utan även form, ursprung och tanke. Låt oss ladda tingen med värden som även går utanför det rent estetiska. Låt oss bli lite bättre på historien.

Bilder: Bubbles/Reijmyre och två bilder på glas av Monica Bratt/Antikvärlden via Pinterest.

signature

Måndagstanken: Som en stjärna

Det började på en stilla promenad bland stadens välgörenhetsbutiker. Som det så ofta gör för mig denna vår. Längst in på en hylla såg jag åtta stycken glasassietter som fångade mitt intresse. Femton kronor styck. Det var något bekant med dem. Tyngden. Den sirliga bården på kanten. Kvalitén. Det måste vara svenskt glas och förmodligen Gullaskruf tänkte jag. Jag köpte med mig de vackra faten. När jag kom hem googlade jag och till slut fann jag fram till Kjell Blombergs Tiara som mycket riktigt lanserades 1968 för Gullaskruf. Bland träffarna, dök det även upp en artikel från Form 1900. Under rubriken Värme dold i svalka presenterades formgivaren Kjell Blomberg. Ingressen fångade mig och sedan läste jag hela texten. Ord om en speciell man, men även om livet i stort. Och kanske om mig? Spår ett: Hjälp! Är jag en Blombergare? Spår två: Hurra för alla Blombergare!

Vi tar det från början. Julstjärnan låg i en frigolitkartong med gul klistertejp från Gullaskrufs glasbruk. Äntligen hade jag hittat ett helt exemplar av den där lustiga stjärnan som med sin plåtiga kropp påminde om en ventilöppning omgiven av ett gäng knubbiga småstjärnor i glas. På asken stod det: “Design Kjell Blomberg”. Det lät bekant, ändå diffust. Vem var det? Vad hade han gjort? “Kjell Blomberg, ingen aning”, sade handlaren som sålde julstjärnan. Kjell Blomberg var en av de där arbetsamma, sympatiskt lågmälda formgivarna som aldrig fick egen strålglans. Han arbetade, löste sina uppgifter, lärde ut sin kunskap och lämnade sakerna bakom sig vid sin död. Många har säkert Blomberg-saker hemma, men få bryr sig om vem som ligger bakom de där dessertskålarna i rött pressglas, tulpanlika pokaler i rökfärgat eller lila, kurviga mörka vaser och anonyma 1950-talsfat från Upsala-Ekeby.

2215måndagstanken

En inledning som heter duga det där. Den innehåller liksom allt. En hyllning till denna strävsamma formgivare, samtidigt som svärtan och det lite sorgliga skiner genom. Det är precis detta som fångar mig just nu. Blombergaren i mig och många andra. De där leveranssäkra duktiga som man alltid kan lita på i lång och trogen tjänst, men som inte gör mest väsen av sig och kanske inte skiner starkast där uppe. Blomberg blev aldrig en av glasrikets kändisar, även om en av hans serviser heter Stellaria med stjärndekor. I artikeln talas det om tradition, välbalanserat, bruksvara, hållfasthet – viktiga saker såklart, sådant som är basalt och som bygger upp och som jag kan känna igen mig i – men möjligen inte det som förlänar en stjärnstatus. Hans insats förblev sval, aningen opersonlig, men med en sällsam hållbarhet. Han gör inga större avtryck i någon av fabrikernas minnen, han är ett av namnen i utkanten, sorterat under “övriga konstnärer”. Det där lite sorgsna draget igen. Som får mig att tänka mycket kring intryck, bidrag, riktning, vägar framåt och att finna sin egen plats i livet och mer specifikt i bloggosfären.

Vad är då slutklämmen med denna måndagstanke? Ja ni, mitt i kanske. Men så får det lov att vara ibland. Allt är inte klappat och klart. Tanken går vidare. Vi alla är stjärnor på vårt eget sätt, även om en del möjligen har lite mer ljus på sig. Och i mitt skåp står nu Kjell Blombergs fat allra längst fram.

signature

Måndagstanken: Klackskor

Det har snurrat runt lite i huvudet sedan Valborgsmässoafton. Då jag gick på staden och bet i det där sura äpplet och köpte mig skor. För jag är ingen skomänniska alls. Men ibland måste man ju. Det finns säkerligen flera anledningar till att jag inte är så där speciellt förtjust i skor. Jag tycker om andra accessoarer, men det där med “must buy shoes” och hela fetisch-grejen i SATC gick mig liksom spårlöst förbi. Nummer ett. Mina fötter har alltid varit lite märkliga. Det är inte bara att gå in i en affär och köpa skor, för det mesta passar inte så bra. Nummer två. Jag är i grunden lite för praktisk för att tycka att det är helt okej med flådiga skor. Jag ser mest massor med hinder som regn, lera och annat i den genren. Nummer tre. Och det är här som skon klämmer (sic!) i tanken nu då. Jag är lång. Jag sa alltid att jag var 179,5 cm förut med samma logik som prissättning på 999:- istället för 1000:- Då kunde jag liksom räkna mig till 170-gänget, istället för att beträda 180-ligan. Nu har jag släppt den tanken och omfamnat mina 180. Det var ju på tiden kan man tycka.

Där gick jag och provade i skoaffären. Två praktiska svarta skinnskor. Ett par klassiska ballerinor. Ett par spetsiga loafers. Platta. Såklart. En försäljare kretsade lite kring mig och konverserade artigt. “Det är ju praktiskt att de där skorna saknar klack. För du är ju så lång, så du behöver inte det”. Jag hmmade lite. Och var för glad för att inte köpa de där skorna som jag äntligen funnit och som passade mina fötter. Men som sagt. Sedan började det gnaga lite. Och jag kände mig som en obstinat fyrtiotvååring som hade god lust att gå tillbaka med de där platta skorna och köpa ett par riktiga klackskor bara för att. För det kanske var precis det som jag behövde. Hur kunde hon veta det?

1915citat

Såklart en harmlös kommentar av någon som ville sälja skor, men ändå inte. När jag kom hem läste jag Jonna Bergs krönika i senaste Style By. “Ända sedan jag började gå i högklackat för 20 år sedan har det fascinerat min omgivning. Anledningen? Jag är 180 centimeter lång – utan klackar. Det faktum att jag, trots min ståtliga länge, ändå väljer att maxa den uppåt tio centimeter har lett till att frågor kring mitt användande av högklackat är bland de vanligaste jag fått under min karriär (du är ju så lång). Vilket, vid närmare eftertanke, är helt stört. Vilket i sin tur har lett till att jag betraktat mitt bärande av högklackade skor som en feministisk krigshandling – varför skall en kvinna inte få vara lång? Varför ska inte jag kunna ha de finaste skorna jag vet på mig, bara för att jag då skjuter upp och blir längre än många män (och därmed okvinnlig)? Det är ett faktum att alltför många ladies i min längdliga vantrivs med en feature som är helt omöjlig att göra något åt. Jag konstaterar sorgset att även detta, som så mycket annat, är en patriarkalisk syn på kvinnor som är förminskande – långa kvinnor ska inte behöva känna sig manade att kröka i ryggen för att samhället hellre ser kvinnor som nätta.” Bild.

Word känner jag. Word. Som jag skulle behövt läsa och ta in det när jag var yngre, istället för att gå och kröka min rygg i alla dessa år. Jag växte över en sommar. Men växtvärken kom även en jobbig tid där en del tyckte sig se som sin uppgift att tala om för mig hur märklig jag såg ut. Nu har jag rätat på mig, men många år av dålig hållning har fått mig att ha ont. Vete sjutton om det av den anledningen är speciellt praktiskt att lära sig att gå i högklackat nu, men i tanken gör jag det. I tanken bryr jag mig inte ett spår om jag skjuter upp från flocken och syns ännu mer. Nästa gång en skoexpedit säger till mig att jag inte behöver klackar, skall jag säga att jo, det gör jag visst. Hämta hit några kartonger, så skall jag visa dig hur tjusig jag blir i dem. Jag är minst etthundraåttio centimeter lång. Och äntligen är jag vän med det.

signature

Måndagstanken: For the love of vintage

Det har knappast undgått trogna läsare av bloggen att jag har fått en nyfunnen geist inför sakletandets ädla konst. Visst har jag sprungit en del i välgörenhetsbutiker och på loppisar tidigare. För många år sedan var det gamla trämöbler som lockade. Jag brukar säga att jag inte har någon DIY-ådra alls, men på den tiden målade jag, sydde lite hjälpligt och satte nytt tyg på stolar. Sedan kom en tid då jag gärna gick och letade efter vackra saker. Jag var mycket inne på lite slitet allmoge i bruksföremål att dekorera köket med. Jag minns bland annat litermått i trä och ett gammalt redskap för att sikta mjöl med som jag hemförde från Gotland en sommar. När vi bodde inne i staden låg Myrorna i markplan. I perioder gick jag trapporna ner och letade, men den där riktiga passionen fanns inte där. När vi flyttade ut till huset skänkte vi massor från förråden dit – så tanken om återvinning och att någon annan kan få glädje av det man köpt var levande. Det stack dock ordentligt i hjärtat när någon kom bärande på barnens spjälsäng en lördag när vi gick ut på staden, sentimental som jag är…

Men nu är jag sannerligen med i matchen igen. Som jag tycker att det är roligt att leta efter fina saker. Det känns som den enskilt största inspirationskällan som drabbat mig på mycket länge. Jag kan framförallt tacka Jenny i Helsingborg som vi besökte i höstas med Decor Life som katalysatorn för denna väg. Så här skrev jag då: “Titta efter någon färg, sa hon. Det är lätt att allt bara flyter ihop när man går in i rummet. Ha några fästpunkt för ögat. Gå närmare vid glashyllan, annars ser man inte det vackra. Se på den här kvalitén, sa hon sedan och lyfte på några svensktillverkade ugnsformar. Sådant får man inte med det nytillverkade. Ha med lite kunskap in och rusa inte efter sådant som alla andra är ute efter. Finn din egen stil även när det gäller vintage. Visst är det skoj med saker som är värda mycket och som man får för nästan ingenting, men det allra roligaste är alltid sådant som man tycker är vackert och som man vill leva med hemma”. I samklang med detta – mina bästa fem i genren for the love of vintage.

1615måndagstanken

1. Jag tror att en av anledningarna till att jag kom in på detta spår just nu i livet är att jag med tiden blivit mer förlåtande i stort. I takt med att de grå hårstråna blir fler, kommer känslan kring Flaws are beautiful. När jag tidigare avfärdade någon liten nagg på en vas eller en rispa på en bricka, kan jag nu tycka att det är precis det som gör att jag vill ha dem här hemma. Jag tycker om känslan av att föremålet har en historia och har varit med tidigare. På ett sätt är det enklare att ta till sig det äldre. Med nya saker tar det ett tag innan de känns som mina, men det jag köper i en välgörenhetsbutik är det bara att gå raka spåret hem och använda på en gång.

2. När jag var yngre drevs jag av en känsla att vilja skapa något eget. Jag kommer inte från en släkt där det finns massor av arvegods, så det har möjligen med det att göra, men jag kände så mycket att jag ville ha något som bara var mitt och som inte var belastat med en historia. Nu kan jag snarare känna tvärtom. Jag söker mig bakåt och undrar mycket över var de föremål som jag nu tar hem har varit med om tidigare. En stor del av detta intresse ligger i att skaffa sig kunskap om föremål. Jag har alltid varit intresserad av design. Nu blir det ännu roligare att läsa på, fortbilda sig och ha med sig nya ögon när man går på loppis.

3. Jag älskar den smältdegel av människor som finns i välgörenhetsaffärer och på loppis. Alla är där. Jag har aldrig känt mig hemma i de riktigt fina affärerna, där det förmodligen ingår i upplevelsen att känna sig utvald och speciell av personalen. Här finns alla människor. Visst är man där på olika villkor och med olika syften, men jag tycker om det totalt oförutsägbara i hela upplevelsen.

4. Jo, helt plötsligt trillade poletten för mig. Det finns så mycket där ute som har varit brukat tidigare – och det kan förenas med mina tankar kring kvalité, form, vackra ting, tidlöshet och handens verk. Heureka liksom. Till slut. Jag tror att det för mig handlade om att just finna min stil i detta. Jag är ingen retromänniska som vill hemmet i femtiotalsstil. Jag är ingen samlare – inte än så länge i alla fall – som letar efter speciella saker att komplettera med. Jag söker helt enkelt vackra saker och det som lockar är mycket just kvalitén som finns i äldre ting. Nu kan jag bli lätt blasé när jag besöker butiker och tänker på massproduktionen – oavsett om det gäller billiga saker eller dyra märkesting. I lördags hittade jag assietter från ett svensk glasbruk som tillverkats på sextiotalet. Priset? Tolv kronor.

5. Framförallt har jag mycket lättare att känna mig nöjd när jag intresserat mig för detta spår. Behållningen av vinsten går ofta till välgörande ändamål och man återanvänder saker som redan finns. En stor del av lockelsen ligger i att fara fram med sina hökögon på hyllorna. Ofta finns det inte något, men ibland stannar blicken till – och där står det något som man vill ha. Rushen är total – och en helt annan än när man går in i en vanlig affär och tar ner en sak från hyllan.

Old is the new new.

signature