Denna Trettondag har vi julgransrystning. Vi tackar granen för lång och trogen tjänst. Nu känns det fint att få in den ljusa känslan igen. Aldrig känner jag så mycket för pasteller som just precis nu. Det är den stora fördelen med att vara säsongsmänniska. Man plockar runt lite med pinalerna, köper några vårlökar, föser fram en färg här och där och så känns hemmet uppdaterat. Alla säsonger har sin charm – och än blommar de pampiga amaryllisarna.

I går var vi på makens föräldramarker för det traditionsenliga inhämtandet av mossa, ris och granar. Jag njuter maximalt av denna tid innan advent – en av mina säsongsfavoriter under hela året. Jag tycker mig ha läst många reservationer på bloggar och instagram om att det känns alldeles för tidigt att köpa hem dessa blommor och sätta upp dem. Jag tycker precis tvärtom. Det är väl på tiden att vi återerövrar lite mer tid att glänsa för dessa ljuvligheter. Den där tanken om att ha en amaryllis som skall slå ut lagom till jul – nej den är ingenting för mig. Jag kan i så fall bli mer konservativ när det gäller tulpanens säsong som numera startar i oktober. Där hyser jag, än så länge, motstånd och vill ha mina första som jultulpaner eller vita till nyår. Själv tog jag in en liten minigran i går. Nu skall man inte gå ut och ta upp dessa hur som helst – de skall ju växa upp till nya granar – men om man frågar snällt finns det hopp om att få ta där de växer tätt och ändå behöver gallras ut. I Carina Seth Anderssons karaff ståtar den i vårt matrum – med bud om kommande tider. Som sagt. Adventsförväntan. Det är fina saker det.