I havet av tulpaner, råkade jag höra ett samtal. Det var några som blev så besvikna över att de vita var slut. Så de gick därifrån, utan några med sig. Det var nästan att jag hade lust att gå efter dem. Ta dem tillbaka. Visa dem alla vackra i toner av orange, rosa och röd. Sådana där dubbla som doftar svagt. Jag blev så glad när jag fann dem där bland alla buntarna. För det är precis sådana som jag tycker allra bäst om. Jag tänker att det är nog bra att kunna tänka om ibland. Att omfamna något annat än det man först tänkte sig. Det är ofta berikande. På många plan.

Mitt i mörka vintern blommar mina orkidéer om som aldrig förr. Jag tycker som allra bäst om dem precis så här. Blomstänglarna och rötterna häver sig ut från krukorna och letar sig fram på egen hand. Jag binder inte upp dem när de blommar om, utan tycker om det mer vilda som blir. Och jag vet inte riktigt vad jag gör för att förtjäna denna blomsterprakt. När de har blommat över, lämnar jag dem helt i fred i ett norrfönster. Jag klipper ner stänglarna om de vissnar eller torkar, annars gör jag ingenting, förutom att ge en skvätt vatten ibland. Jag kan inte säga att alla plantor blommar om, men – peppar, peppar – många har gjort det den senaste tiden. I DN:s lördagskrönika dömde en florist ut den vita orkidéen som gåbort gåva för ett tag sedan – kan så vara att det inte är världens mest innovativa tanke – men det är en klassiker. En vacker sådan. Speciellt när den befrias och får växa som den behagar.

Jag sitter i skuggan av min helgbukett – vitt klassiskt denna gång med tulpaner, ranunkel och eucalyptus – efter promenaden där vi skymtade den bleka vintersolen. Jag tänker på närvaro. Bengt Ohlsson skriver om Frånvarons gemenskap i DN i dag. Om våra smarta telefoner och att “vi delar varandras sammanbitna tystnad”. Det är vackert, tankeväckande och tämligen förskräckande. Vi säger att vi borde städa. Kanske senare. Eller en annan dag. Jag hasar ut till köket i mina sockor och gör en kanna te. Vi pratar om Gotland. Jag tänker att jag skall bädda sängen med de ljusrosa lakanen. Ljuset, det är på väg.

Detta blev lite av en lyxig långhelg, då barnen har studiedag i dag. Vi var inne en sväng på staden för att äta lunch, men det var isande kallt, så stadsflanerande byttes ut mot brasa hemma istället. Vi har inte använt vår kamin så mycket denna milda vinter, men i dag kändes det som en ynnest att sätta sig vid värmen. Barnen tröttnar snabbt och tycker att det blir lite för varmt, men när jag väl fått fyr på de lite motsträviga vedträna, så sitter jag gärna länge – i t-shirt. Nu skall jag titta på premiären med dubbelavsnitt av Girls säsong tre innan matlagningsbestyren tar vid. Hoppas ni fått en fin start på veckan!

Troligtvis tillbringar jag som allra mest tid i sovrummet i januari. Jag brukar resignera för tröttheten och börja bygga kokong tidigt på kvällen efter middagsbestyren. I ett flor av tulpaner sitter jag sedan där och bidar min tid i nybäddat linne.

Den allra sista skälvande dagen på julen, öppnade jag till slut min bok. Och fastnade på en gång i “en sorts sagokänsla av fördömelse”. Tänker att det blir ett utmärkt sällskap på kvällarna framöver.

Man blir lite manisk med ljuset nu. Man vill kasta sig fram, fånga det tappra och konservera det skimriga blänkande till dagarna då molnen tar allt.

Så bär jag runt mina pärlhyacinter. De är så fina de små blå.

Bonjour januari. Var snäll mot oss.