Det där med att cirkeln är sluten. Igen. I januari gapar fönsterbrädorna tomma efter julens växter. När Blomsterlandet hade halva priset på allt grönt i helgen passade jag på att köpa hem lite klorofyll. Den senaste tiden har det blivit en del glaserade krukor på loppisturerna. Tillsammans med fina vattenkannan gör de sig redo för nytt grönt.
Med hopp om en fin start på veckan!
Denna Trettondag har vi julgransrystning. Vi tackar granen för lång och trogen tjänst. Nu känns det fint att få in den ljusa känslan igen. Aldrig känner jag så mycket för pasteller som just precis nu. Det är den stora fördelen med att vara säsongsmänniska. Man plockar runt lite med pinalerna, köper några vårlökar, föser fram en färg här och där och så känns hemmet uppdaterat. Alla säsonger har sin charm – och än blommar de pampiga amaryllisarna.
Med tanke på gårdagens blomsterkavalkad verkar cirkeln vara sluten. Jag är tillbaka på ruta ett i januari med ranunklarna. De vita skönheterna lyser upp på soffbordet tillsammans med små tazetter. Dagens loppistur gav noll i utdelning, men tidigare i veckan fick jag med mig den glaserade vasen från Gustavsberg och den lilla miniatyrkannan från Reijmyre. Som sagt – sakletarådran är återuppväckt i mig – och jag känner mig inspirerad, glädjefylld och berikad av det. Hoppas att ni har en fin lördag!
I går var vi på makens föräldramarker för det traditionsenliga inhämtandet av mossa, ris och granar. Jag njuter maximalt av denna tid innan advent – en av mina säsongsfavoriter under hela året. Jag tycker mig ha läst många reservationer på bloggar och instagram om att det känns alldeles för tidigt att köpa hem dessa blommor och sätta upp dem. Jag tycker precis tvärtom. Det är väl på tiden att vi återerövrar lite mer tid att glänsa för dessa ljuvligheter. Den där tanken om att ha en amaryllis som skall slå ut lagom till jul – nej den är ingenting för mig. Jag kan i så fall bli mer konservativ när det gäller tulpanens säsong som numera startar i oktober. Där hyser jag, än så länge, motstånd och vill ha mina första som jultulpaner eller vita till nyår. Själv tog jag in en liten minigran i går. Nu skall man inte gå ut och ta upp dessa hur som helst – de skall ju växa upp till nya granar – men om man frågar snällt finns det hopp om att få ta där de växer tätt och ändå behöver gallras ut. I Carina Seth Anderssons karaff ståtar den i vårt matrum – med bud om kommande tider. Som sagt. Adventsförväntan. Det är fina saker det.
Nu så. Är den igång på riktigt allvar. Min kära, kära adventsförväntan. När Alla Helgona-helgen är över, så ger jag mig hän. Det brukar vara så och det blev precis så även i år. Denna gång sammanföll detta skifte i säsonger med att Tina och jag gjorde vår första inspirationsresa för Decor Life till Skåne. Vi har haft fantastiska dagar med det bästa av sällskap och ni kommer att få se mycket mer av det framöver. Jag stannar till i de där blomsterstånden på torget i Helsingör från i går. Svällande amaryllisknopppar i de ljuvligaste av nyanser. Jag blev alldeles till mig. Och med sorg i hjärtat fick jag lämna dem där, för att ta med sig dem hem på tåget bland all övrig packning föll bort. Sniff.
Och så den här julrosen. Som en svävande liten tyllkjol. Alldeles, alldeles underbar. Nu mina vänner, nu är den igång. En av de allra finaste tiderna på hela långa året.
I havet av tulpaner, råkade jag höra ett samtal. Det var några som blev så besvikna över att de vita var slut. Så de gick därifrån, utan några med sig. Det var nästan att jag hade lust att gå efter dem. Ta dem tillbaka. Visa dem alla vackra i toner av orange, rosa och röd. Sådana där dubbla som doftar svagt. Jag blev så glad när jag fann dem där bland alla buntarna. För det är precis sådana som jag tycker allra bäst om. Jag tänker att det är nog bra att kunna tänka om ibland. Att omfamna något annat än det man först tänkte sig. Det är ofta berikande. På många plan.
Mitt i mörka vintern blommar mina orkidéer om som aldrig förr. Jag tycker som allra bäst om dem precis så här. Blomstänglarna och rötterna häver sig ut från krukorna och letar sig fram på egen hand. Jag binder inte upp dem när de blommar om, utan tycker om det mer vilda som blir. Och jag vet inte riktigt vad jag gör för att förtjäna denna blomsterprakt. När de har blommat över, lämnar jag dem helt i fred i ett norrfönster. Jag klipper ner stänglarna om de vissnar eller torkar, annars gör jag ingenting, förutom att ge en skvätt vatten ibland. Jag kan inte säga att alla plantor blommar om, men – peppar, peppar – många har gjort det den senaste tiden. I DN:s lördagskrönika dömde en florist ut den vita orkidéen som gåbort gåva för ett tag sedan – kan så vara att det inte är världens mest innovativa tanke – men det är en klassiker. En vacker sådan. Speciellt när den befrias och får växa som den behagar.
Jag sitter i skuggan av min helgbukett – vitt klassiskt denna gång med tulpaner, ranunkel och eucalyptus – efter promenaden där vi skymtade den bleka vintersolen. Jag tänker på närvaro. Bengt Ohlsson skriver om Frånvarons gemenskap i DN i dag. Om våra smarta telefoner och att “vi delar varandras sammanbitna tystnad”. Det är vackert, tankeväckande och tämligen förskräckande. Vi säger att vi borde städa. Kanske senare. Eller en annan dag. Jag hasar ut till köket i mina sockor och gör en kanna te. Vi pratar om Gotland. Jag tänker att jag skall bädda sängen med de ljusrosa lakanen. Ljuset, det är på väg.
