Category Archives: Vintertider

I havet av tulpaner, råkade jag höra ett samtal. Det var några som blev så besvikna över att de vita var slut. Så de gick därifrån, utan några med sig. Det var nästan att jag hade lust att gå efter dem. Ta dem tillbaka. Visa dem alla vackra i toner av orange, rosa och röd. Sådana där dubbla som doftar svagt. Jag blev så glad när jag fann dem där bland alla buntarna. För det är precis sådana som jag tycker allra bäst om. Jag tänker att det är nog bra att kunna tänka om ibland. Att omfamna något annat än det man först tänkte sig. Det är ofta berikande. På många plan.

Mitt i mörka vintern blommar mina orkidéer om som aldrig förr. Jag tycker som allra bäst om dem precis så här. Blomstänglarna och rötterna häver sig ut från krukorna och letar sig fram på egen hand. Jag binder inte upp dem när de blommar om, utan tycker om det mer vilda som blir. Och jag vet inte riktigt vad jag gör för att förtjäna denna blomsterprakt. När de har blommat över, lämnar jag dem helt i fred i ett norrfönster. Jag klipper ner stänglarna om de vissnar eller torkar, annars gör jag ingenting, förutom att ge en skvätt vatten ibland. Jag kan inte säga att alla plantor blommar om, men – peppar, peppar – många har gjort det den senaste tiden. I DN:s lördagskrönika dömde en florist ut den vita orkidéen som gåbort gåva för ett tag sedan – kan så vara att det inte är världens mest innovativa tanke – men det är en klassiker. En vacker sådan. Speciellt när den befrias och får växa som den behagar.

Jag sitter i skuggan av min helgbukett – vitt klassiskt denna gång med tulpaner, ranunkel och eucalyptus – efter promenaden där vi skymtade den bleka vintersolen. Jag tänker på närvaro. Bengt Ohlsson skriver om Frånvarons gemenskap i DN i dag. Om våra smarta telefoner och att “vi delar varandras sammanbitna tystnad”. Det är vackert, tankeväckande och tämligen förskräckande. Vi säger att vi borde städa. Kanske senare. Eller en annan dag. Jag hasar ut till köket i mina sockor och gör en kanna te. Vi pratar om Gotland. Jag tänker att jag skall bädda sängen med de ljusrosa lakanen. Ljuset, det är på väg.

Detta blev lite av en lyxig långhelg, då barnen har studiedag i dag. Vi var inne en sväng på staden för att äta lunch, men det var isande kallt, så stadsflanerande byttes ut mot brasa hemma istället. Vi har inte använt vår kamin så mycket denna milda vinter, men i dag kändes det som en ynnest att sätta sig vid värmen. Barnen tröttnar snabbt och tycker att det blir lite för varmt, men när jag väl fått fyr på de lite motsträviga vedträna, så sitter jag gärna länge – i t-shirt. Nu skall jag titta på premiären med dubbelavsnitt av Girls säsong tre innan matlagningsbestyren tar vid. Hoppas ni fått en fin start på veckan!

Troligtvis tillbringar jag som allra mest tid i sovrummet i januari. Jag brukar resignera för tröttheten och börja bygga kokong tidigt på kvällen efter middagsbestyren. I ett flor av tulpaner sitter jag sedan där och bidar min tid i nybäddat linne.

Den allra sista skälvande dagen på julen, öppnade jag till slut min bok. Och fastnade på en gång i “en sorts sagokänsla av fördömelse”. Tänker att det blir ett utmärkt sällskap på kvällarna framöver.

Man blir lite manisk med ljuset nu. Man vill kasta sig fram, fånga det tappra och konservera det skimriga blänkande till dagarna då molnen tar allt.

Så bär jag runt mina pärlhyacinter. De är så fina de små blå.

Bonjour januari. Var snäll mot oss.

Mina praktfulla julfavoriter – amaryllisen Nymph – blommar med sina sista stänglar i efterlängtade solglimtar denna Trettondag. Så man törstar efter det energigivande ljuset nu. Eftersom snön har lyst med sin frånvaro – inte minsta skymt av en endaste flinga här – har denna julledighet om något utmärkts av det grå. Det har varit så mörkt och det känns lite snopet att ha gått miste om den där eviga snöromantiken i dessa tider. Jag längtar efter vit vinter med knaster under skorna.

Så vad blev det av alla dessa dagar som låg framför en som ett pärlband där runt den 20:e december? Jo tack, det känns som om det gick väldans fort i vanlig ordning. En del av mig vill använda sagogryn för att ta mig tillbaka dit igen,  en annan del känner att det nog blir fint med vardag igen. Jag har inte läst en enda rad i en bok som jag sannerligen hoppades att jag skulle göra. Så kan det gå. När man fastnar i annat. Som långa samtal på kvällarna med tolvåriga dottern om livet. Som Californication-race på Netflix. Som en plötslig brinnande känsla av att vilja starta en butik tillsammans med ett gäng fina som i Fröken Frimans krig. Som alla mina modetidningar lästa från pärm till pärm för en gångs skull i min kärlek till säsongsskiften. Som att försöka övertyga mannen – som får utslag av granbarr – om att nästa år skall vi ha en riktig gran inne och inte en som getterna inte får käka. Som att efter att julskinkan är klar säga, oj så liten den blev – hur ska den räcka – men ändå finna en bit kvar i kylen tretton dagar senare. Som att som vanligt i Love Actually kvällen den 23:e sitta och hoppas på att det ändå till slut blir en happy ending för Karl och Sarah. Som att lära min son gamla hederliga uttryck som jag märker att jag svänger mig med – ett bra ordförråd är A och O. Nu förde du mig bakom ljuset! Som att dråsa runt i nattlinne länge. Som att nästintill glömma bort all sentimental julmusik och bara lyssna på Hellström. Som att snurra min rosensten runt fingrarna och sedan snurra upp den igen. Som att göra väldigt fåniga splitups i telefoncollage kring W nyår 2012 och W nyår 2013. Så mycket gladare jag såg ut i år faktiskt!  Så jag gjorde nog en del all den där tiden i alla fall.

Och stort tack för all respons på mina klassiker. Jag känner mig manad till stordåd framöver.

Fin Trettondag till er!