Det har knappast undgått trogna läsare av bloggen att jag har fått en nyfunnen geist inför sakletandets ädla konst. Visst har jag sprungit en del i välgörenhetsbutiker och på loppisar tidigare. För många år sedan var det gamla trämöbler som lockade. Jag brukar säga att jag inte har någon DIY-ådra alls, men på den tiden målade jag, sydde lite hjälpligt och satte nytt tyg på stolar. Sedan kom en tid då jag gärna gick och letade efter vackra saker. Jag var mycket inne på lite slitet allmoge i bruksföremål att dekorera köket med. Jag minns bland annat litermått i trä och ett gammalt redskap för att sikta mjöl med som jag hemförde från Gotland en sommar. När vi bodde inne i staden låg Myrorna i markplan. I perioder gick jag trapporna ner och letade, men den där riktiga passionen fanns inte där. När vi flyttade ut till huset skänkte vi massor från förråden dit – så tanken om återvinning och att någon annan kan få glädje av det man köpt var levande. Det stack dock ordentligt i hjärtat när någon kom bärande på barnens spjälsäng en lördag när vi gick ut på staden, sentimental som jag är…
Men nu är jag sannerligen med i matchen igen. Som jag tycker att det är roligt att leta efter fina saker. Det känns som den enskilt största inspirationskällan som drabbat mig på mycket länge. Jag kan framförallt tacka Jenny i Helsingborg som vi besökte i höstas med Decor Life som katalysatorn för denna väg. Så här skrev jag då: “Titta efter någon färg, sa hon. Det är lätt att allt bara flyter ihop när man går in i rummet. Ha några fästpunkt för ögat. Gå närmare vid glashyllan, annars ser man inte det vackra. Se på den här kvalitén, sa hon sedan och lyfte på några svensktillverkade ugnsformar. Sådant får man inte med det nytillverkade. Ha med lite kunskap in och rusa inte efter sådant som alla andra är ute efter. Finn din egen stil även när det gäller vintage. Visst är det skoj med saker som är värda mycket och som man får för nästan ingenting, men det allra roligaste är alltid sådant som man tycker är vackert och som man vill leva med hemma”. I samklang med detta – mina bästa fem i genren for the love of vintage.
1. Jag tror att en av anledningarna till att jag kom in på detta spår just nu i livet är att jag med tiden blivit mer förlåtande i stort. I takt med att de grå hårstråna blir fler, kommer känslan kring Flaws are beautiful. När jag tidigare avfärdade någon liten nagg på en vas eller en rispa på en bricka, kan jag nu tycka att det är precis det som gör att jag vill ha dem här hemma. Jag tycker om känslan av att föremålet har en historia och har varit med tidigare. På ett sätt är det enklare att ta till sig det äldre. Med nya saker tar det ett tag innan de känns som mina, men det jag köper i en välgörenhetsbutik är det bara att gå raka spåret hem och använda på en gång.
2. När jag var yngre drevs jag av en känsla att vilja skapa något eget. Jag kommer inte från en släkt där det finns massor av arvegods, så det har möjligen med det att göra, men jag kände så mycket att jag ville ha något som bara var mitt och som inte var belastat med en historia. Nu kan jag snarare känna tvärtom. Jag söker mig bakåt och undrar mycket över var de föremål som jag nu tar hem har varit med om tidigare. En stor del av detta intresse ligger i att skaffa sig kunskap om föremål. Jag har alltid varit intresserad av design. Nu blir det ännu roligare att läsa på, fortbilda sig och ha med sig nya ögon när man går på loppis.
3. Jag älskar den smältdegel av människor som finns i välgörenhetsaffärer och på loppis. Alla är där. Jag har aldrig känt mig hemma i de riktigt fina affärerna, där det förmodligen ingår i upplevelsen att känna sig utvald och speciell av personalen. Här finns alla människor. Visst är man där på olika villkor och med olika syften, men jag tycker om det totalt oförutsägbara i hela upplevelsen.
4. Jo, helt plötsligt trillade poletten för mig. Det finns så mycket där ute som har varit brukat tidigare – och det kan förenas med mina tankar kring kvalité, form, vackra ting, tidlöshet och handens verk. Heureka liksom. Till slut. Jag tror att det för mig handlade om att just finna min stil i detta. Jag är ingen retromänniska som vill hemmet i femtiotalsstil. Jag är ingen samlare – inte än så länge i alla fall – som letar efter speciella saker att komplettera med. Jag söker helt enkelt vackra saker och det som lockar är mycket just kvalitén som finns i äldre ting. Nu kan jag bli lätt blasé när jag besöker butiker och tänker på massproduktionen – oavsett om det gäller billiga saker eller dyra märkesting. I lördags hittade jag assietter från ett svensk glasbruk som tillverkats på sextiotalet. Priset? Tolv kronor.
5. Framförallt har jag mycket lättare att känna mig nöjd när jag intresserat mig för detta spår. Behållningen av vinsten går ofta till välgörande ändamål och man återanvänder saker som redan finns. En stor del av lockelsen ligger i att fara fram med sina hökögon på hyllorna. Ofta finns det inte något, men ibland stannar blicken till – och där står det något som man vill ha. Rushen är total – och en helt annan än när man går in i en vanlig affär och tar ner en sak från hyllan.
Old is the new new.
Något sådant där kanske. Den där kappan som jag fann till halva priset och så lite siden på det. Ja tack.
