Vad säger ni? Skall vi fira tillsammans digitalt denna Valborgsmässoafton? Här i mitt landskap gick man ut med en skarpare ton i restriktionerna denna dag som annars brukar spira med hopp och förväntan. Sköna maj välkommen även denna gång. Naturen skänker vissheten om att vi har allt framför oss, men svärtan finns som ett högst påtagligt stråk. Vi får göra det bästa och försöka se fram mot sommaren som väntar.
Jag börjar med att gå ut i trädgården och göra en bukett till vårt bord. Julrosen blommar så fint nu, tillsammans med kungsängsliljor, narcisser, hyacinter och så tar jag kvistar från Svartvinbärsbusken. Jag sätter allt i flera olika vaser som jag lånar från Bara vackra tings-butikshyllor. Vet ni förresten att jag stod och tryckte näsan mot en lokal för några dagar sedan? Det fanns redan en verksamhet där, men oj vad det satte igång tankar och visioner om vad jag skulle vilja göra framöver med butiken.
Ska vi prata lite innan vi sätter oss ner? Vi kan väl bubbla om våra drömmar en stund tillsammans med pärlande dryck i Simon Gates gultonade glas. Salut för våren och för oss! Stockholms Auktionsverk
Då sätter vi oss till bords. Jag bjuder på Ramslökssoppa till förrätt. Jag hittade ett så gott recept från kökschefen på Lilla Bjers på Gotland förra året. Hoppas att ni tycker om det lika mycket som jag.
Vi hjälps åt att duka ut finheterna till huvudrätten och börjar med mitt nya sparrisfat från 1894 och Rörstrand. Klart att de gröna delikatesserna skall serveras med stil! Stockholms Auktionsverk
Vi äter på den stora fiskservisen från franska Sarreguemines. Här är det klassisk lax med rikligt med citroner på, smörstekt färskpotatis och kall sås. Hoppas att det skall smaka! Stockholms Auktionsverk
Ni var snälla som sjöng med när jag stämde upp i Hellströms Valborg. Det är något med att vagga tillsammans till de tonerna – ett stråk av vemod, men ändå med glädje. Ni var även snälla när ni berömde min klänning i Josef Franks Primavera. Ska man stå och frysa vid elden så skall man göra det med stil. Stockholms Auktionsverk
För nu går vi väl mot elden när mörkret börjar sänka sig? Visst är vi redo för vårtalen. Karin Boye. Knopparna som brister. Vintern rasat ut. Alltid med ett mått av det sentimentala. Men ändå så tryggt och fint på sitt sätt. Bukowskis
Har vi resignerat inför de isande vindarna eller kör vi med förnekelse och omfamning av “det är ju ändå vår”? Jag påminner er om en av mina Lindgren-favoriter Madicken på väg till elden. Och ena sandalen på vift. Bukowskis
Jo, visst blev det traditionsenligt riktigt kyligt trots de stigande flammorna mot skyn. Vi går in igen och dukar upp te i Arthur Percys Grand. Gult så här på Valborgsmässoafton. Stockholms Auktionsverk
Sedan slår vi oss ner på verandan i klassiska Skrindan-fåtöljerna av Kerstin Hörlin-Holmquist klädda i Gocken Jobs Rabarber och äter årets första rabarberpaj. Så pratar vi om nästa Valborgsmässoafton. För visst kommer det många fler. Tack för att ni kom!
Ett loppisfynd får mig att åter fördjupa mig i textilierna från IKEA:s 1700-talskollektion. Jag har googlat loss tidigare, då jag alltid köper dessa tyger om jag finner dem till ett bra pris. Det är fin kvalitet och tidlösa mönster – vad gillar man inte med det? 1700-talskollektionen lanserades på IKEA på 1990-talet som ett led i vurmen för århundradet som då pågick. Möbeljätten samarbetade med Lars Sjöberg och Riksantikvarieämbetet som var de som tog fram många av möblerna modellerade efter äldre förebilder. Produkterna blev inte så långlivade på IKEA där de ansågs för dyra för att saluföra och tillverkningen togs över av andra aktörer. Jag kan inte riktigt säga att jag var med på tåget då. Jag skulle gärna befinna mig på samma utförsäljning nu som jag stod på då och endast köpte två lampetter till ett slumppris. De har jag letat efter överallt efter att vi flyttade, men de är spårlöst borta. Förmodligen kom de med i allt det som skänktes till Myrorna då och gjorde nog någon annan glad.
I matrummet sitter sedan tidigare två längder av tyget Ulrika från The Berch Collection i IKEA-kollektionen. Man tog fram två mönster ur samlingen som finns på Nordiska museet. Ulrika är en återgivning av ett original från 1734 och uppkallat efter drottning Ulrika Eleonora. Det finns även i en röd färgställning som jag har lite tyg av och trycktes i bomull. I The Berch Collection ingår även Fredrika i linneblandning.
Fredrika finns i grönt, rött och svart. Jag har den gröna färgställningen i en längd som jag framförallt har använt som bakgrund till bilder. Frågan är om detta tyg inte är min favorit i kollektionen. Just den svarta varianten blir grafisk mitt i allt sirligt – mycket vackert. Stockholms Auktionsverk
Ekebyholm i blått och vitt är taget från en himmelssäng i kattuntyg på just Ekebyholm i Uppland. Förebilden är Orientens växtlighet med stora slingrande lianer och frodig flora. Mönstret har även tryckts och sålts av Ljungbergs. Det här är också lätt att tycka om – framförallt när sommaren nalkas.
IKEA-katalogen 1997 med utvalda delar av 1700-talskollektionen, bland annat tygerna Ekebyholm och Fredrika. Faksimil ur IKEA:s katalog
Som synes ovan är mitt senaste loppis-inköp till samlingen två meter av den klassiska rutan Medevi. På 1700-talet användes det ofta som överdrag till stoppade möbler. Det var detta tyg som klädde många av möblerna i kollektionen, exempelvis Gripsholmsstolen ovan. På 90-talet var det även mycket populärt att sätta upp klassiska rullgardiner med snöre, läderband och glasringar. Det kanske vore en idé till kök och matrum. För nu känner jag in tyget som har ett fint fall och kvalitet. Och IKEA:s 1700-tals tyger fortsätter att vara något som mina ögon letar efter på loppis.
Ett tillskott till detaljerna här hemma – den ena halvan av Sommelier-paret från italienska Aldo Colombo. Svårt att inte bli förtjust i formen som förutom att öppna flaskor fungerar som ett dekorativt blickfång på bordet. Kanske därför just öppnare har varit en klassisk gåva att ge bort?
Det var åtminstone en del i succén med de mässingsankor som salufördes i presentbutiker. Den här ankan tillskrivs inte sällan Josef Frank och Firma Svenskt Tenn, vilket naturligtvis är helt uppåt väggarna. Det hindrar inte att man dagligen ser det i objektsbeskrivningar… Däremot sålde Svenskt Tenn kapsylöppnare märkta Ducky och där originalankan torde vara den här från Kirby Paris. Även om Frank är oskyldig och inte alla ankor har sålts på Strandvägen är det en trevlig inredningsdetalj som även finns hemma hos mig. Stockholms Auktionsverk.
Dagens anka från Strandvägen är kanske denna pärlemorskimrande firre. Firman har alltid köpt in saker från andra leverantörer, som ankor på sjuttiotalet som inte kommer från de egna arkiven. Svenskt Tenn
Stilrena öppnare från Georg Jensen av Harald Nielsen och Sigvard Bernadotte. Bukowskis
En mer modern klassiker från Georg Jensen är öppnaren som designades 1987 av Jørgen Møller med barnbarn. Elefanten har senare gett upphov till flera andra produkter i den runda mjuka formen. Georg Jensen
Triss i fina kapsylöppnare från danska firman avslutas med denna stiliga i silver modell Dronning. Bingo om man lyckas hala upp den från en loppisback. Stockholms Auktionsverk
Då är det betydligt större chans – eller risk – att träffa på en sådan här fågel i hyllorna. De små fåglarna i vitmetall var på var mans bord på åttio-och nittiotalet och måste ha producerats i enorma upplagor med tanke på förekomsten på andrahandsmarknaden. Jodå, jag har själv haft några stycken. Nu börjar de komma tillbaka igen, tillsammans med sälarna och delfinerna. Bukowskis
Visst är det en dekorativ detalj för det dukade bordet? Ett samlarområde som inte tar alltför stor plats och fina att använda. Bukowskis
Det är tämligen låga odds att jag faller som en fura för Svenskt Tenns nylansering av Josef Franks tapet Aurora. Tapeterna trycks på Ulricehamns tapetfabrik – läs om det här. Fina färgtoner och evig grönska på väggen. Här hemma har vi två Frank-tapeter. Blå Eldblomma i matrummet och ett äldre tryck av Krysantemer i sovrummet. Det är bara att hålla med mästaren själv när han skriver: ”En enfärgad yta verkar orolig, en mönstrad lugnande, ty betraktaren påverkas ofrivilligt av det långsamma förhållningssättet som ligger bakom. Ornamentets rikedom kan man inte så snabbt utgrunda, den enfärgade ytan, däremot, är man genast på det klara med och därmed är den inte längre av intresse.” Å andra sidan har vi rum med vita väggar också. Var sak har sin charm. Men den här alltså. Så fin.
Denna sista måndag i april går jag i spåren av ett stilleben som skapades i helgen med utgångspunkt från en lampfot i marmor från loppis. Tanken med kategorin “I spåren av” är att gå djupare in i en bild med mer text och att utveckla tankar bakom och kring det visuella som ryms i Instagrams mindre rutor.
Lampfoten då som jag köpte i lördags när jag var på en inköpsrunda till butiken. Så länge som jag mest skickar saker och inte har något eget showroom att tillgå, behöver jag inte ha så stor huggsexa med mig själv om var de större sakerna skall hamna. Den här pjäsen väger nog närmare tio kilo vilket gör att den får stanna hemma hos mig för nu. En rolig del i sakleteriet är att gå och känna in rummen med nytillskott. Här fick jag ta hjälp av min son och lampfoten står nu uppe i min Bara vackra ting-hörna på övervåningen. Ursprung på lampfoten är för mig okänt. Det är en mörkare marmor som finns i t ex Kolmårdsmarmorn härifrån landskapet. Jag dras till det skulpturala och för min inredning en mer kantig form som signalerar minimalism. Marmor är ett klassiskt material som precis haft ett enormt uppsving. Nu börjar det synas på loppishyllorna där saker letar sig ut när det blir en mättnad hos vissa som går vidare. När det gäller ett ändligt naturmaterial uppstår i det dubbla känslor om vad vi tar av för att tillgodose en trend…
Lampfoten fick en Le Klint-skärm. Sedan plockade jag bland tingen för att få fram en känsla av mer stilrent och blankt som jag ville ha här. Jag förespråkar alltid stilleben av den enkla anledningen att det är ett lätt sätt att få förnyelse och att säsongsförankra. Så vad blev det för beståndsdelar i denna hörna?
Vintage-snäckor kommer jag alltid tillbaka till. Med inspiration från havet och från husguden Estrid Ericson [Pressbild: Svenskt Tenn/Bruno Ehrs]. Jag har tidigare skrivit om “Vintage ur vår tids perspektiv” med utgångspunkt från snäckor.
“I morse läste jag Sofia Woods senaste inlägg som handlar om faran – utifrån WWF:s kunskap – i att snäckor är något som många vill ha i sitt hem. Jag har gått och tänkt på det sedan hela dagen. Många med mig är sedan länge förtjusta i snäckor som dekoration, inte minst med inspiration från Estrid Ericsons universum på Svenskt Tenn. Frågan aktualiserar tankar kring hur vi förhåller oss till äldre föremål och våra nutida värderingar. Jag har tidigare visat snäckan på bilden som sitter på en tennsockel och fick även då kritik för att det var en utrotningshotad art som var fel att visa. Kommer min snäcksamling – som uteslutande består av vintageköpta snäckor – att betraktas som en sorglig påminnelse om en naivitet kring att ta in naturen utan att tänka på vidare konsekvenser med ekosystem? Det väcker tankar, det gör det.
Jag kommer också att tänka på en diskussion som Frida på Trendenser hade för några år sedan kring att mörka träslag började komma som trend, vilket problematiserades utifrån ett miljöperspektiv. Här argumenterades det även för att man skall undvika äldre möbler, eftersom de kan skapa en efterfrågan på nyproducerat om man nu vill ha den stilen. Som den loppisräv som jag är, har jag lite svårt att säga att man inte skall ta tillvara på det som redan finns. Senast i går köpte jag en teak-spegel. Tänker man varvet runt är det sannolikt att man hanterade exotiska träslag på ett helt annat sätt på säg 1950-talet än i dag. Jag vidhåller nog ändå att det är bättre att använda det som redan finns, än att tänka nyproducerat. När man handlar vintage är äldre tiders värderingar och sätt att hantera saker alltid närvarande. Frågan är hur mycket vi skall lägga av vår tid på det redan producerade? Det är inte heller hugget i sten vad som anses comme il faut. Pälsar är väl ett konkret exempel i modet… Vi har väl även tagit bort det fina från exempelvis elfenben och riktiga djurhudar som skjutits på den Afrikanska savannen – även om det är antikviteter vi talar om. Jag tycker att frågan är intressant och högst relevant om man rör sig mycket bland äldre ting.”
Med vetskap om problematiken och hur det väcker tankar från olika synvinklar behåller jag som synes mina snäckor framme.
Fler snäckor inne hos @vonplatenmodernform som visade detta skåp med finheter i helgen. Bara vackra ting där.
Och mer av både Jenny von Platen och Havet som en inspirationskälla bland antikviteter i senaste Antik & Auktion som är ett fullmatat kvalitetsnummer.
Helgens kvistar med fikon från mataffären, fick bidra med grönska till stillebenet i gapet på denna vas från Gustafsberg. Jag köpte den precis efter jul i en antikaffär som en hommage från en samlare till en annan. Efter att ha konverserat på Instagram med en loppisvän, visade det sig att många av de saker som salufördes på ett ställe som vi båda brukar besöka kom från ett dödsbo i Stockholm. Det ledde in på ett Instagram-konto med vackra saker på rad. Med denna vetskap köpte jag fisken i Parian som en fanbärare för det sköna och som en hyllning till den som tyckt så mycket om sina saker. För tingens historia, kärleken till vackra ting och det som förs vidare i förgängligheten.En likadan vas hos Gomér & Andersson.
Från samma ställe köpte jag de vackra ljusstakarna av Nils Fougstedt som jag tog in i det nya stillebenet. Det var ett mer klassiskt loppisfynd där de stod alldeles svarta. För så är det med vintage. Man får ha näsa för vad som kan gömma sig under det som syns vid första anblicken.
Så lyfte jag in den ärvda silverbägaren från svärföräldrarna. Jag har aldrig sett den använd i makens barndomshem, utan den förvarades i en tygpåse i ett skåp. För så är det med silver. Omgärdat med så mycket pyssel för att glänsa. Säkerligen därför jag tycker så mycket om tenn som är underhållsfritt på ett annat sätt. Men samtidigt förtjust i att saker skall få synas och inte bara vara i en påse i ett skåp. Så putsduken fram och glansen likaså. Likadan bägare hos Stockholms Auktionsverk.
Jo – judge the book by the cover. Speciellt om det gäller klassiker som kan läsas hur många gånger som helst. Ett fint omslag gör att man plockar fram dem igen och att de får glänsa även som dekoration.
Så satte jag till en kudde i den grå färgställningen av Josef Franks Celotocaulis. Många förknippar Frank med de färgrika kretongerna. Jag älskar dem med, men ibland känner man för det mer vilsamma.
Så kan det gå. När man går på loppis och köper sig en lampfot i marmor. Just det är en av de saker som jag uppskattar mest sedan jag köper det mesta second hand. Det oförutsägbara som gör mig mer kreativ i mitt uttryck. Lusten till mindre förändringar som kan få utlopp i det redan brukade. För kärleken till de vackra tingen den består.
Så kom den då så där på allvar. Våren. Det blev en hel del växthusliv i helgen. Fokus låg på projektet att ge alla de gamla övervintrade dahliorna lite omsorg. Fyra stora jättar får helt enkelt ligga kvar i förrådet tills det är dags för utplantering, men de övriga lite mer hanterliga har fått jord i plastpåsar och sopsäckar. Dahlialivet blev aningen enklare när jag gick över till det istället för att sätta alla i krukor. Terapeutiskt med rejält med jord under naglarna igen bland några kryddväxter och pelargonsticklingar. Växthuset är aldrig så grusigt och jordigt som just precis nu, men det är i sin ordning innan den stora städningen då det mer går över till att vara rekreationsrum.
Jodå, det blev mycket häng även inomhus i det ommöblerade vardagsrummet som badade i sol. Känslan jag vill ha här är luftig veranda. Stilleben fortsätter att vara en viktig del i min inredning. Det är helt enkelt ett så fint sätt att säsongsförankra och att förändra med små medel. På spegelbrickan favoriter i tenn, ett uppdrivet ekollon och en nyköpt snäcka i kristall från loppis.
Lars Nilssons kollektion för Svenskt Tenn kom våren 2018 och är fortfarande en av mina favoriter. Jag tittar alltid lite extra på bilderna denna säsong och ser fram emot ett Tradera-inköp härifrån som bör komma denna vecka.
De stora auktionshusens visningar – här från Stockholms Auktionsverks Lilla kvaliten – bjuder ofta på bildmaterial där saker kombineras på ett inspirerande sätt. För mig handlar det inte om de specifika objekten, utan snarare om färg och materialmöten som laddas in i den mentala minnesbanken inför loppisrundor. Det är alltid fint att bryta klassisk antikt med mer grafiskt modernt.
I helgens skörd från taggen #jagminnsallaminaloppisfynd på Instagram – favoriten @emmathun som berättar om träskålen och vägen till loppis. Häng på ni med! Roligt att Maria Soxbo uppmärksammar taggen i sitt hållbara svep. Precis om Maria tror jag på storytelling och att förankra sina saker.
Själv valde jag att lyfta fram detta lilla bord som andas fina minnen från Skåne.
REKLAM FÖR EGEN VERKSAMHET
Jodå, jag hoppas på Skåne även denna sommar. Panama-hatten hänger redo här. I butiken firar jag in veckan med att packa upp bland annat denna väska. Perfekt till en dag på Österlen om jag får säga det själv. Och det får jag.
Så sitter jag här framför skärmen – en fredag – med viss skräckblandad förtjusning. Fredagssvepen är lite av en helig institution för många av er som tar del av mitt innehåll. De är alltid saknade och efterfrågade när jag inte skriver här. Det är så rackarns fint och hedrande att få vara en del i känslan av helg! Det har jag alltid varit glad över. Jag har gjort ett försök under åren att stöpa om kategorin lite. Då skapade jag& Weekends med orden:
Tanken med & Weekends är att sätta veckoslutet i fokus. Det kan innehålla allsköns som hör slutet på veckan till – stort som smått. Ibland blir det ett svep över sådant som är aktuellt, ibland blir det en skön bild med helgstämning. Det kommer att variera framöver med den gemensamma nämnaren – Weekend. För min del blir det en möjlighet att klä mitt klassiska fredagssvep i lite nya uppfräschade kläder och även tillfälle att fria helg med er läsare på andra sätt. Hoppas att ni skall gilla!
Jag tror att det höll i tre veckor eller något i den stilen. Nu sitter jag här igen med liknande funderingar. Vad som kommer ur det återstår att se. Kanske är det dags att stretcha tanken lite eller så känns det fint att luta sig åt en klassiker. Troligen blir det lite både och. Och det kanske inte är så dumt. Vi tar det från här, så får vi se helt enkelt.
Den här bilden tog jag för nästan precis ett år sedan. I år är jag mycket långt bort från detta. Den kalla våren och en känsla för inredning inne har gjort att jag ligger steget efter i det gröna. Nu ryktas det om en värmepuff, så då kanske det går att skaka liv i känslan för växthus och uteliv. I helgen tänker jag i alla fall ägna mig åt att ge lite jord och kärlek till de övervintrade dahliorna, sätta fram Grythyttan-gruppen framför växthuset och kanske ta den första utefikan för i år? Vi säger väl det. Kom igen nu våren.
Något av det som jag längtar mest efter är att klä mig lite tjusigare, gå på museum och dricka gott te. Varför inte Zorn på Nationalmuseum och te på Svenskt Tenns tesalong? “En svensk superstjärna – Zorn” har debatterats på kultursidorna från olika håll. Känner mig så sugen på kultur och att tankarna får flyga efter intryck från en utställning! I Alhambras park/Utställningsaffisch Nationalmuseum
Elsa Billgrens bok blir sällskap i fåtöljen till testunderna i helgen. Jag ser fram emot att bläddra och läsa!
Ni som vet ni vet. Klassisk reklamkampanj. Och nu är det faktiskt snart väder för trenchcoat!
Jag har knappt återhämtat mig efter den tredje säsongen av Shtisel på Netflix. Det är faktiskt så att jag överväger att börja om från början och se allt i sträck igen. Grundtanken har alltid lockat mig – en miljö med speciella premisser. Det må vara maffian, vampyrer eller som här ortodoxa judar som lever i religionen. Det är den givna ramen som sätter gränser, men där det mesta ändå är som vanligt mitt i det absurda, okända och betvingande. Man är människa med allt vad det innebär ändå i stort och smått. Lyckliga ni som har detta framför er. Det är ett speciellt tempo och ett ovant språk för öronen. Det är inget man sitter och skakar en chipspåse till och ser med ena ögat. Det är innerligt, berörande, roligt och frustrerande i samma andetag. Mina varmaste rekommendationer.
Snön har smält bort – kan det ha varit den sista gången för i år när trädgården är täckt med vitt? De kalla nätterna är kvar, men snart skall luktärterna ut i friska luften. Vitsipporna är här. Jag får precis samma vårrus i kroppen varendaste år när de första vita möter en på promenaden. De är finast där de växer, men den lilla flickan i mig kan inte låta bli att plocka med några stycken hem.
I går lyssnade jag som vanligt på Billgren & Woods Podd som handlade om inspiration. Det var många intressanta trådar i vanlig ordning. Var finner man inspiration? Kan inspiration vara av ondo? Kan man frigöra sig från inspiration? Inspiration, lust och kreativitet? Tankeväckande på många sätt. Jag rekommenderar lyssning. I samma anda skriver Sofia Wood på sin blogg om brittiskan Laura Jacksons insikt om att hon behöver det ljusa och det lugna istället för alla färger och mönster i sitt hem. Förändringen härleds delvis till pandemin och all tid som spenderats i hemmet. Läs även kommentatorsfältet till inlägget hos Sofia för intressanta inspel. När jag läste Laura Jacksons krönika i Elle Decoration, blev den ännu ett tecken i en tendens som nu sveper fram i spåren av uppvärderingen av det snygga 90-talet, det eleganta och det ljusa. Och vi tycks aldrig ta lärdom av att vi är en del av en pendel som svänger fram och tillbaka. Pandemi eller ej, vi blir ofta historielösa och tror att vi bottnar i saker, för att sedan ändra riktning. Det kan man värdera på olika sätt och uttala sig om opersonliga stillösa människor som följer en ström. Man kan också välja att fokusera på stilhistoria och inse att om man levt tillräckligt länge i en överlastad textiltät sen 1800-talsinredning, så står den ljusa jugenden där och knackar på som beställning. För mörker vill ofta ha ljus och tvärtom. Om man vill vara i någon slags process med sina uttryck kanske det inte blir en så stor överraskning att ett rum som går ton i ton med allt platsbyggt och inmålat till slut börjar kännas som en grotta man vill bryta sig ut från? Eller att det vita och fräscha var dömt i sin yttersta form eftersom det saknade kontraster och mönster som gjorde det mer ombonat? Pendeln som sagt. Jag kommer oftast tillbaka till ett hem med årsringar. Uttryck som samexisterar. Saker som läggs till men där basen består. Gammalt och nytt. Allt går i cirklar och förr eller senare vill man säkerligen fösa fram sådant som fått vila lite i ett skåp. Ungefär så från den väl insuttna Howardfåtöljen från – hör och häpna – nittiotalet.
REKLAM FÖR EGEN VERKSAMHET
Jag kommer alltid tycka att det är roligt med såväl inspiration som tendenser. Sedan är det förmodligen olika med hur stora penseldrag man låter tankarna spela ut i. En bärande tanke med mitt företag Bara vackra ting är att visa att man kan uttrycka sig med det redan brukade. Ett bra sätt är att tänka som man kanske är mer van att göra med kläder – man provar ett plagg för att se om det är något för en. Det är egentligen detsamma med inredning. Det är roligt och kreativt att ta in någon mindre detalj för att se om det är ett spår att gå vidare med. Eller så visar det sig att det var ett tillfälligt intryck som inte kom att stanna. Genom mitt urval slår jag alltid högst på trumman för det klassiska som framförallt förändras genom säsongstillägg. Jag vill också visa på tendenser som det mer stilrena vita porslinet som vi ser mer nu efter allt det brittiskt mönstrade, allt det trärena och organiska som kommer med full kraft och detaljer som sätter tonen. Bara vackra ting helt enkelt.