Att få hem en liten dos av Strandvägen gick alldeles utmärkt. Tingen kommer i en anonym brun kartong, men inuti har man lyckats förmedla Tennet-känslan med fin inslagning, vackra medföljande papper och en påse från butiken. Så skall det se ut. Webshoppingen får med beröm godkänt av mig som säkerligen kommer att klicka igen.
Denna gång blev det en pyttevas av Maria Håård samt Franks Europa (se nedan) till frukostgröten.
Sedan Svenskt Tenn öppnade sin webshop har jag låtsatshandlat några gånger för att se den där hisnande prissättningen för att få hem varorna. Frakten har dock sjunkit några gånger när jag har tittat. Nu hamnade ett underlägg och en annan liten sak på rimliga femtio kronor. Nu inväntar jag bara leveransen. Halva nöjet är ju att gå runt i butiken och botanisera i det speciella universumet som finns där, men skoj att testa webbshoppingen. Jag må återkomma i ärendet.
Jodå, det gick ju ganska så snabbt att gå från det där behagliga carpe diem, lukta på blommorna – semesterflowet till att sitta här förkyld i ösregnet och reta ihjäl sig på att man inte omedelbart behärskar den nya datorn och dess bildbehandlingsprogram. Jag får inte ens igång redigeringsverktygen. Grr… Jag tror nästan alltid att jag har utvecklat ett nytt mer laidback förhållningssätt till tekniken när jag har varit ifrån den ett tag. Vem behöver sitta och göra alla dessa uppdateringar när man kan läsa en god bok istället? Men sedan hamnar jag ganska så snart i samma lika igen, till synes fjättrad i min egen cyberfälla som för all del även är en möjlighet :).
Nix, dags att göra något annat en stund. Jag håller som bäst på att avsluta Maken i klassikerserien. Jag gillar den.
Mad, mad woman – nix Mad Men såklart vars fjärde säsong är igång. Hoppas att den kommer hit inom inte alltför avlägsen framtid.
UPDATE: Helt plötsligt hoppar programmet igång. Bildnörden är därmed nöjd och friden är tillbaka för tillfället :)!
I detta nu blir jag med en ny fin dator. Enkel materiell lycka, men även en fas av tillvänjning till något nytt. Det hela skall firas med en vit kladdkaka med nyplockade svarta vinbär från trädgården. Oj, vad den vinbärsbusken har växt till sig snabbt. Och dignar av stora svarta bär gör den med. De röda buskarna bredvid är lite mindre och de få bären plockas snabbare av små händer. Men de svarta får jag behålla.
Tjusig höstkampanj från favoriten Mulberry.
Ljuva augusti. Som alltid har varit min pärla bland månader. Sensommaren med ena foten in i kommande oskrivna blad. Förhoppningarna. Viljan att tänka nytt efter allt det vilsamma som samlats i kropp och själ under stilla dagar. En riktning framåt. Ett uppvaknande. Det är augusti för mig.
Detta var sommaren då jag började se med det gröna ögat. Jag förevisar klängväxter för familjen. Titta här. En pipranka. Det vore väl något för vårt plank. Jag blir mer sinnlig och upptäckter dofter, strukturer och formationer. En ny upplevelse. Se där. Stjärnflocka, chokladblomma och rosen Iceberg. Samtidigt blir jag mer medveten om det förgängliga. Att leva med det gröna är också att finna mening med det vissna. Sönderfallet. Att den tidigblommande lavendeln Hidcote mest var bruna torkade stänglar när bortavistelsen var slut.
Upptäckten om att allt har sin tjusning och att känslan inne följer med även ut. En annan färgskala träder fram. Längtan efter gult, orange och rött. Klassiska krysantemum på trappan. Varför sådde jag inga ringblommor när det är precis sådana jag vill se nu? Men glädje över de rangliga solrosorna som lyser i regnet. Och odlarens klassiska reflektion över att det där lilla fröet kan bli allt detta. Fler solrosor nästa år. Och dillkronorna som doftar ljuvligt. För inte kom jag ihåg att klippa lite dill till infrysning innan vi åkte. Nu har vi kräftdill. I överflöd. Kryddorna är fortfarande tacksamma. Citronmelissen har brett ut sig något våldsamt. Nästa år vill jag ha mynta. Salvia. Och sallad. Och ringblommor. Nästa år skall vi inte sätta Annas blommor så förtvivlat tätt. Inte morötterna heller för den delen. Vi skall ha några fler pallkragar. Och måla dem svarta. För i förgängelsen ser man redan framåt. Mot nya tider.
Fotografier: Weronica – En mammas dag.