Category Archives: Höststämning

En söndagsbild, som egentligen är en fredagsbild, som redan synts på Instagram. Ja, det blir min ambitionsnivå denna dag då höstlovet avslutas. Livet i kokong med en hög med tidningar, böcker och vackra saker – inte helt fel en grå och regnig dag i november. Och sedan den där lite oväntade rubriken i senaste Sköna Hem. Som träffar mig. äntligen november! Inte ett utrop som man hör så där väldigt ofta direkt. Jag använde det i och för sig för tolv år sedan, då jag var höggravid med vår dotter som föddes den 21:e i samma månad. Och jag har tänkt på det där äntligen hela helgen. Hur november, som alltid beskrivs som den gråaste och tristaste månaden på året, kan få lite välförtjänad kärlek istället. Så äntligen november! Det blir en fin månad, det blir det.

Bidrag till Fabrikens söndagsbild.

Jamen, säg den som inte villigt kastar sig ut i en fabriksutmaning när alternativet är att storstäda huset?! Det är så himla mycket skojigare att leka med veckans tema moodboards än att fara fram med dammvippan, det är en sak som är säker. Nåväl, städa hinner jag väl också denna dag. Jag gjorde ett moodboard förra veckan – det kan man se här. För att ni inte fullständigt skall få julchock nu med amaryllislökar och annat i detta mood, så tog jag sikte jag på sovrumsbyrån och några små vita pumpor fick vara med på ett hörn. Och jo, tacksam över att man kan photoshoppa bort de värsta dammhögarna.

Jag hamnade återigen i det där lite bleka med ett sting av pastell och metallblänk. Triss i nytillskott denna höst – galge från åhléns, savannnväska från Svenskt Tenn och bokmärke från by Mile. 

Som sagt, efter höstens färgsprakande fyrverkeri går jag alltid in i ett lugnare mood där neutralerna kommer fram igen. Orange, som jag älskar under en period, får vila lite till förmån för andra uttryck. Men jag lovar att det puttrar under ytan också. Maximalt vackert kort från Rifle Paper som tar för sig i det bleka. Mitt mood har ofta en accent, ett utropstecken och något som gnisslar lite. Jag gillar det.

Bidrag till Fabrikens torsdagstema. 

Staden var fylld med pumpor, även om jag mest sneglar åt julrosor och amaryllis – och jag tänker hyacint i denna som jag köpte i dag. De oranga vindarna stormar fram några dagar till, sedan inleder jag traditionsenligt min adventsförväntan med mer vilsamma nyanser efter all höstlig färgprakt. I dag var barnen ute på andra äventyr, så jag hamnade allena på staden. Jag ville äta butternutsoppa och då kunde jag inte ens locka med mig min make. Jag har aldrig kommit till skott hemma med soppan – Helena tycks ha mer koll där – men på Babettes fick jag mitt lystmäte med en himla god soppa med sting av kanel och pumpafrön. Mumma och en alldeles lagom orange touch för min del :). Fin onsdag till er!

Linnelakanen från H&M Home är stora favoriter här hemma. Jag tycker mycket om kvalitén och mjukheten kommer med lätt torktumling. Vi har dem i flera färger och nu med en rabattkod (0560) som ger 25 %, passade jag på att införskaffa de mörkgrå också. Snyggt att mixa och matcha med olika nyanser som på bilden. Med några stjärnor som ligger och väntar på adventstider, kan man antaga att det blir shades of grey framöver i samklang med all mönstermix i sovrummet. Fint det.

Jag hoppas att ni inte blåste bort i går. Den avtagande stormen nådde oss vid midnatt och jag låg vaken och lyssnade på piskande vindar utanför. Hu. Man har respekt för naturens krafter.

Barnen har höstlov. Efter en runda på staden kurar vi in oss här hemma med regnet strilande utanför. Det sägs vara storm på gång, men innan den nått till våra östgötska breddgrader har förhoppningsvis det värsta klingat av. Vi kör kokong i vårt vardagsrum, men jag skulle lika gärna kunna kura upp mig i Tant Johannas vackra rum i senaste Plaza. Well done, Johanna!

Ett klassiskt köpincitament senare. Jag har haft mina ögon länge, länge på Mikaela Willers vackra barockljusstakar, utan att för den sakens skull kunna bestämma mig för färg. Via Instagram och butiken Esq:s flöde fann jag ett rabatterat pris på just den gröna och så var den saken i hamn. 

Så nu tänder jag upp alla ljus och siktar in mig på Joyce Carol Oates senaste som vi hämtade upp på biblioteket i dag. Lite gotisk skräckromantik får väl anes som särdeles passande denna vecka. Fin start till er med!

Om  jag frossar i ljus just nu? Jo, det kan tänkas det.

Bidrag till Fabrikens söndagsbild. Besöket på R.O.O.M förra helgen påminde mig om brudslöjans skrira skönhet. Jag köpte mycket sådant som solitär tidigare, men nu var det ett tag sedan. Denna helg blev tre knippen bukett hos oss. Och en sådan där var det i påsen från Svenskt Tenn. Himla fin.

Jodå. De står kvar där. I skuggan av Eucalyptusen. Ellen Key och hunden Wild.

Jag skrev så här förra året vid denna tid. 

Jag märker att jag söker i marginalerna. Efter det ofärdiga och det skavda. Det där som skorrar och som bekymrar mig lite. Som inte riktigt passar in. Det oväntade i en mönsterblandning. Kontrasterna. Det där som vid första anblicken inte alls går, som blir alldeles för mycket, men som på något sätt ändå finner fram. Sådant där som jag trodde aldrig om, men som ändå fyller ut sprickorna. Jag märker att jag tycker om det vissna. Det bedagade. Det lite blekta. Jag har blivit mer förlåtande. Ett lite böjt och blekt vykort stod där i stället på Ellen Keys Strand vid foten av Omberg. Ellen och hunden Wild 1911. Innan hade jag gått på guidad tur genom huset och dröjt vid detaljer som etsat sig fast. Den intima stämningen i Keys allra mest privata rum. Vingslagen av att titta på hennes skrivbordsalmanacka där hon skrivit ner tider att passa. Den sista noteringen dagarna innan hon dog. Alla dessa människor. Alla dessa historier. Jag tror att jag börjar få tillräcklig distans till mig själv, för att intressera mig fullt ut för andra. Jag dras till det sinnliga denna höst. Det taktila. Det man kan känna med handen. Dofter. Rosknopp. Te som dragit lite för länge. En dammig gammal bok. Mina sovande barn. Det dunkla, det gömda, det fördolda, det glömda. Det lockar mig nu. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, men jag vet att där jag har varit, där har jag varit tillräckligt länge.

Jag tänker att det händer mycket på ett år, men ändå inte. Jag tänker att det är dags nu. För denna late bloomer som jag nu en gång för alla är. Att slå ut sina kronblad. Och att fortsätta växa.