Category Archives: Må bra

I måndags var det allas vår svenska Hollywoodfru Maria ” The Tassel” Montazami som ställde sig på vågen. Till kvällsmat blev det en räka, även om maken Cameron lagat en ack så god anrättning. I gårdagens Desperate Housewifes var det den unga snygga smala med modelldrömmar som bad om bara sallad istället för att frestas av de hemlagade italienska rätterna. Hon åt inte kolhydrater. Och I Cougar Town står Courtney Cox och klämmer bekymrat på sin kropp. Jag hoppar till lite i soffan. På ett sätt är det harmlöst distanserat, amerikanskt tillspetsat,  men ändå inte på något vis. För allt detta skall ju min lilla flicka växa upp i.

För man får passa sig tycker jag. Och ta sitt ansvar. Hur man pratar och förhåller sig till mat och ideal. Jag tycker inte att det är en speciellt god idé att som mamma sitta och käka en räka medan resten av familjen äter mat. Det är inte alls fel att göra livsstilsförändringar. Inte ett dugg. Men man kan ju göra det på olika sätt. Och framförallt köra ett sunt och vettigt race, istället för att hålla sig till ytterligheter.

I SVD pågår just nu en serie – Nya hjärnvägar – om hur vi i mycket är styrda av hjärnan vad vi äter. Tanken är att det är möjligt att skapa nya hjärnspår när det gäller belöning och på så vis kunna få till ett sunt liv. Jag följer serien med stort intresse. Kika in och läs ni med om ni inte har gjort det redan. Jag tror kanske inte att det finns en förklaringsmodell som fungerar.  Att man med kognitiva tankar nu har knäckt den eviga dragkampen. Däremot finner jag i artikelserien mycket vettigt, mycket inspirerande och mycket tänkvärt oavsett om man försöker att minska i vikt eller ej.

Trendiga träningskläder från Röhnisch.

Och så måste jag snart köpa nya träningskläder. Mina håller på att falla ihop. För egen del har jag konstaterat att det är ett dåligt overkande incitament att köpa sig en ny utrustning för att motivera sig att komma igång med träning. Jag har gjort det några gånger. Sedan har de där dyra kläderna legat där som en påminnelse om misslyckanden och saker som inte blev av… Nu är jag ju faktiskt igång dock – i alla fall på lite halvfart med alla trista infektioner. Linnas träningsskola – fortfarande still going strong inspirationsmässigt – förespråkar tight. Tight upptill – ja. Tighta brallor – nej det har jag nästan aldrig använt. Funktionsbyxor har jag, men dessa tighta ålskinn på benen. Hmm – får ta mig en funderare där! Desstom är åttiotalet tillbaka på bred front när det gäller träningskläder. Jag är – inte redo alls. Det får lov att bli lite mer basic för mig.

Nu väntar jag bara på den där riktiga energin. Men den står väl där och väntar bakom hörnet, eller hur ?!

Jag har tänkt på det sedan Cecilia kommenterade den tolfte februari. Krya på dig! Är det inte typiskt att sådant händer så fort man försöker att komma igång? Innan nästa runda i spåret; lyssna på E-types “Back in the loop” och klappa dig själv på axeln för att du är just det – tillbaka igen! Sagt och gjort. Högsta volym och sedan ut. Jag traskade runt i slasket i helgen i gummistövlar, men i dag var det den vanliga rundan. Det var inget vidare bett i benen alls. Det var ganska halt. Men solen sken. Och framförallt – jag gjorde det. Det dröjer nog ett tag innan den där ultimata rundan infinner sig igen, men det får det lov att göra. Det bästa med powerwalk är ju att det är så enkelt att anpassa. Det går att dra på ordentligt och det går att närmast lufsa fram när kroppen fortfarande processar annat.

Jag följer ju som bekant denna träningsskola med stort intresse. Nu handlar det om idéer och bilder. Och jag är lätt att få med på noterna där, med min egen tolkning av begreppen. Jag har alltid tänkt i bilder och sparat på små stunder där jag har känt livet i mig. Det är väl på något sätt dit man vill. Jag tänker mycket kring sådana bilder och mig själv. När friden inuti infinner sig och man är alldeles tillfreds. Eller när man hittar en ny riktning och får kraft framåt. Jag fick en sådan kick i går. Bara så där. Inga ultimata förutsättningar alls egentligen, men värmande sol, en sträckt ryggrad och ett leende.

Den bästa versionen av mig själv.

Det är min idé just nu. Jag kanske är solstingigt trött och söndertjatad och fullproppad i öronen om hur äcklig all fisk är när jag sitter på den där uteserveringen på Bakfickan i Visby i sommar, men kanske inte. Kanske sitter jag där och ler. Åt mig själv. Åt min familj. Åt livet i största allmänhet. Så får det lov att bli.

Eget fotografi från Gotland.

Jag letade upp det där scarfinlägget i bloggen i en pågående självrannsakan av träning och tidgare försök. Se så fint det låter. Och begrunda sedan hur oändligt misslyckat resultatet blev. Ingen scarf och inget flöde i träningen. Augusti 2007 skrev jag det där. Det är mer än två och ett halvt år sedan.

Och här är jag farligt nära att gå in i fällan igen. Titta på strecken där uppe och kryssen som tycks riktigt tryckas in med bläcket. Den 1 april är det skärtorsdagen. Och då slutar strecken. För det är ju så med målsättningar. De har en början och ett slut. Men denna gång var jag klok nog att sluta som synes på kryssen. Detta har ju misslyckats varendaste gång, så varför fortsätta? Är man så fäst i tanken på detta med mål? I det jag har skrivit hittills har jag försökt att tänka på ett nytt sätt. Att ha andra strategier och idéer om hur jag skall få till ett flöde. Jag hänvisar igen till Linna Johanssons träningsskola där det avhandlas målsättningar just nu. Hon är klok den kvinnan. Och jag blir väldigt peppad av att läsa det hon skriver. Och i den andan rannsakar jag mig själv med ett mål i alla fall. Att inte göra om misstagen en gång till. Aldrig mer utlova scarfs! Aldrig mer kryss! Förstått, W?! Bra :)!

Just nu har min arma lekamen nog med att processa en intensiv penicillinkur. I går kväll somnade jag 20.15. Aptiten är inget vidare, men Kulturelles morotssoppa fungerar fint. Jag är överhuvudtaget mycket inne på soppor just nu. Perfekt lunchmat. Barnen rynkar oftast på näsan, men med lite pannkakor till så går det. Därför kikar jag extra på Soppa Torsk hos allra finaste Le Parfait. Ett nytt nummer är ute nu. Inspirerande ögongodis på hög nivå. (Av Liselott Forslin. Fotografi Ulrika Ekblom.)

Solen värmer. Jag bläddrar i nya Harpers Bazaar och kikar på alla vårannonser. En vacker favorit från Chanel.

Och vårens finaste. Juergen Teller har fotograferat hela klanen Missoni i deras italienska residens. Sexton sidor av reklammagi.

Sol! Energi! Kraft! Snart är det mars.

Tack för tankar och pepp på mitt inlägg i går. Jag vill bara förtydliga att vad jag menade var egentligen inte oron över att missa träning nu när jag är sjuk och inte att sätta igång att powerwalka med infektionen kvar i kroppen. Nej, det är själva frustrationen att bryta när jag väl har kommit igång. Och oron för hur jag skall komma igång igen som är i fokus. Det är där som min utmaning ligger.

Och just det funderar jag massor på just nu. Varför är det så lätt att börja, fortsätta, men sedan bara bryta tvärt av när det kommer ett hinder på vägen? Det måste ju helt enkelt vara något fel i tankekedjan där. Brist på motivation? En skenbar kontroll, som drabbas av det okontrollerbara och då faller samman? En disciplin som bara fungerar tills det kommer en motgång, för då orkar man inte längre? Brist på rutiner och strategier som förhindrar att man slutar med det man har påbörjat?

Jag vill bort från trist kontroll och disciplin. Duktighet. Blä. Det fungerar ändå bara en kort tid i mitt fall. Jag vill in i bra rutiner och lustfyllda strategier för att göra det som får mig att må bra.

Och rutiner poppar ju inte bara upp sådär helt av sig själva. De tar ett tag att sätta sig. Och där får man lov att vara både snäll mot sig själv( snällheten från i går igen) och ha lite tålamod med allt. Ett konkret exempel i må bra andan, är min tanke från i höstas att finna en bra frukost som funkar. Jag började äta gröt då igen. Inte var det speciellt smarrigt den första tiden – det tog ett tag – men nu sitter rutinen där. Gröt, ägg, knäcke med skinka. Jag mår riktigt bra av att äta det. Varför då falla in i massa annan utfyllnad när livet under perioder ser annorlunda ut? Det är klart att mycket faller när det är sjukstuga med barnen eller sig själv. Men varför har jag tidigare tagit bort sådant som laddat mig med bra energi och ersatt det med grejer som uppenbarligen inte gör det? Live and learn. Rutiner. Det fungerar lika bra med min vanliga frukost när jag är sjuk.

För det där blir ju någonslags självuppfyllande profetia. Ack, ack, nu har det fungerat så fint med powerwalksen, men sedan blev jag sjuk och ack, ack, sedan kom jag inte igång igen. Hallå! Varför inte? Det måste ju gå att vända detta. I dag tänker jag mycket på rutiner och strategier. Att hitta flödet i livet. Att inte disciplinera och kontrollera sig själv. Att hitta ett balanserat läge där man kan befinna sig för det mesta. Och att finna vägar för att det skall bli så också.

Kort från Keep Calm Gallery.

Ja, läget är ju zero just nu när det gäller mina träningsrundor eftersom jag mest ligger i soffan. Jag vill inget hellre än att komma igång igen, men det är ju totalt kört för tillfället. Det lär väl också så förbli ett litet tag framöver. Jag funderar en hel del på det som har stoppat mig förut. För jag har ju gjort så här många gånger innan. Tränat mycket. Blivit sjuk. Och inte kommit upp ur den där soffan igen.

I dag blir jag väldigt inspirerad av Linna Johanssons ord om snällhet i träningen. En seriös träningsrutin består inte bara av enskilda rundor i spåret. En seriös träningsrutin flyttar in. Ja jag vill likna det vid att låta en vän flytta in hos dej. Så klokt. Jag kan resonera så om annat i livet. Men jag har inte varit speciellt framgångsrik när det gäller träning hittills. Jag har lyckats under perioder av mitt liv, men det är ingenting som har varat. Jag har haft en tendens att isolera de där rundorna till något specifikt. Till kryss på ett papper. Till något som skall avverkas. Duktiga jag som gör allt detta. Men sedan har det varit stopp. Jag har inte lyckats med att se träningen som en vän att hålla i handen när det gäller att få till livet. En vän som alltid finns där.

Snäll är ordet för dagen alltså. Jag kommer att bli frisk igen. Då skall jag inte bära en stor mental skylt som säger misslyckande. Då skall jag bara snöra på mig skorna och gå ut. Inget dramatiskt. Bara göra det. 

Och med det drar jag filten över mig igen. Snäll som jag är :).

Favoritplädar från Yllet.

Ja, vad säger vi om detta ödets ironi? Jag traskar på i mina entusiastiska måbra-inlägg och vad händer? Jag blir sänkt naturligtvis. Det är en sjuk eländig fredag med förkylning och feber som bara kom pang bom på. Jag har ju slagit på trumman för att min största utmaning är just avbrott när jag försöker komma igång. Nu kom det. Redan. Det vankas således utmaningar och pepptalk framöver i denna kategori.

Filmen Valentine´s Day, en slags amerikansk version av klassiska Love Actually, har Sverigepremiär lagom till Alla hjärtans.

Det lär bli mycket OS framöver. Jag har en bakgrund som avancerad sportnörd som följde bob-tävlingar med största intresse, men tiderna och tiden som står till förfogande förändras. Nu kollar jag väldigt lite, men en och annan tävling lär det bli.

Lördagens film på TV4 är Becoming Jane om den unga Jane Austen och framförallt James McAvoy i kråsskjorta.

Så nu är det bara några saker som återstår. En kopp te, en filt och Edward Cullen . Jag tillönskar er alla en riktigt fin helg!

I dag ser spåret i skogen ut så här. Det är så hänförande vackert ute. Dagens energi kommer av knastret från skorna och solen i ögat.

Dagens inspiration: Alla era svar på mitt inlägg Vägen är målet. Tack! Och så fann jag min väg till Linnas träningsskola. Jag återkommer till den när jag har läst mer noggrannt. Japp, i dag är det en bra dag.

Helenas Gröna Rum påminde mig om att Vampire Diaries börjar på TV 6 i kväll 20.00. Jag måste naturligtvis kolla in även de vampyrerna :).

En av mina bästa “pepp-tränings”-låtar just nu. När jag går har jag inte musik i öronen, men före och efter lyssnar jag på hög volym för att känna kicken. Nu när det är förkylt här med liten kille hemma från skolan, lyssnar jag ändå. För att förhoppningsvis snart känna energin igen.

Jag funderar mycket på livsstilsförändringar just nu. Hur man finner sin väg fram till kontinuitet och vardag. Att det hela inte blir extraordinärt och en tillfällig parantes i livet. Hur man kommer vidare efter bumpar på roaden som sjukdomar. Jag har misslyckas varendaste gång förut. Nu känner jag för att lyckas. Man borde lära sig något efter varje rush som just blivit en rush och inte något som varat.

För det är väl just så som Karin diktat och som används i all oändlighet. Slitna fraser, men fortfarande essentiella.

” Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen som är mödan värd”.

För jag har gjort det förut. Massor med gånger. Kryssat i almanackor. Satt upp staplar med datum under några månader som skall strykas när träningsrundan är avklarad. Det har aldrig fungerat för mig. Jag kryssar flitigt i början. Sedan händer det något på vägen. Och när jag inte kan kryssa, så blir det inget kul. Allt faller. Och jag fortsätter inte. I denna anda har jag lovat mig själv lyxiga sidenscarfs efter x antal rundor. Men här sitter jag. Utan scarf :). Tänk nytt såleds.

Man är ju så klok när man klurar innan. Och sätter upp saker runt det hela för att det skall fungera. En gammal sanning är ju att det är bara att göra och inte tänka. Frågan är inte om man skall träna, utan när. Förhoppningen är ju i vanlig ordning att man blir beroende och bara fortsätter av gammal vana – även efter exempelvis en energislukande magsjuka. Man bara måste för att man mår bra av det. Där har jag varit några gånger när jag tränade mycket på Friskis & Svettis. Målet är välbefinnandet, inte att bocka av tio rundor. Dit vill jag komma igen. Dit skall jag komma!

Jag har sagt det några somrar. När jag har varit på gång med powerwalks i den där förförande stämningen som kommer med försommaren. Då kan jag packa med skorna till Gotland och gå promenader där. Tänk att gå bland raukarna. Har jag gjort detta? Icke då! Jag har däremot ätit många bullar från Sylvis Döttrar på Ekevikens strand ;). Det ena utesluter sannerligen inte det andra. Många bullar skall det bli, men i sommar skall jag banne mig köra på den där Fårövägen. Det får bli min målsättning tills vi kommer dit. Inget siden, utan snabba fötter där på den till synes oändliga vägen.

Måttband från Deskstore, reklambild från Casall och egen bild från Fårö.