I går var det dags för en av mina höstritualer att ta sin början. Sensommaren har varit givmild med tid ute i växthuset, men svalare tider har fått mig in till soffan igen. Min ritual för onsdagskvällen är att se en film. Jag hamnar ofta på SVT Play som alltid har ett fint utbud av såväl nyare film som klassiker. I går såg jag den iransk-svenska En liten bit av kakan från 2024.
Vilken film! Jag blev alldeles tagen av historien om den 70-åriga Mahin som bor ensam i Teheran, men som träffar Faramarz. En dramatisk kärlekshistoria utspelar sig under en kväll. Det var länge sedan jag såg något så innerligt speciellt och samtidigt allmängiltigt om det romantiska mötet mellan människor. Det handlar i grunden inte om äldre människor utan om den eviga kärleken. Trådar spinns bakåt och framåt till fonden av ett förlorat land.
När jag efteråt satt i soffan och mina ljus jag tänt började brinna ned – symboliskt i samklang med filmen – kom jag att tänka på detta med att skildra ålderdom. Att jag själv ser det på ett annat sätt nu med mina femtiotre år. När åren går lär jag mig att se att människor är just människor oavsett ålder.
En av trädgårdens sista Austin-rosor Claire Austin tillsammans med naggat fat som sitter på väggen i vårt matrum.
Kanske är det därför som jag numera inte har lika svårt för äldre porslin som har en nagg eller till och med en spricka? Jag ser att det levda har sin berättelse som är värd att lyssna på och inte bara avfärda. Och är inte de gyllene ärren i den japanska tekniken kintsugi något av det vackraste? Till patinans lov.
September har varit mild och varm med en kvardröjande känsla av sensommar. I natt slog den första frosten till med full kraft här hos mig. Jag kände mig oförberedd när jag tassade ut i arla morgonstund för att föreviga iskristaller på dahliorna. Som tur var hade jag bäddat in den känsliga agaven i ull.
Det är en annan luft. Allt skall gå till dvala, men än finns färgsprakande lövhögar och naturens sista fyrverkeri framför oss. Hösten är en tid att samla sig. Efter sommarens lättare sinne finner jag mig tänka på ritualer och deras roll i mörkare årstider.
Ritual må låta lite dramatiskt, men jag tänker mig ändå något annat än en rutin, ett schema eller en vana. Något som är mer beständigt och som formar en över tid. En ritual för mig är något att fästa tiden i. En ritual skall inte vara statisk utan kunna utvecklas i samklang med livet. Det är en stor skillnad mellan en ram som ger positiva känslor, än att alltid göra lika som en tvångströja. Där gäller det att finna en balans. En ritual är flexibel även om det egentligen motsäger ordets innebörd. Vi vet att med hösten kommer förkylningar och låg energi. Ritualer skall ge, istället för att kännas som krav. En ritual skall kunna vila ett tag och sedan tas upp igen utan att det känns som ett misslyckande.
Hur menar jag? Jag började att fundera på saken när jag gick min förmiddagsrunda i skogen en söndag. Jag lyssnade som vanligt på ett av mina favoritprogram – Text och musik med Erik Schüldt i P2. Här får livsfilosofi utrymme tillsammans med klassisk musik. Jag känner ofta att mitt sinne vidgas – speciellt i samspel med skogen dit jag alltid söker mig för såväl träning som ro. Nu tänkte jag på kyrkan och söndagar där. Hur fint det är att ringa in veckan och tiden på det sättet. Jag är inte troende och gudstjänster är inte en del av mitt liv. Tanken slog mig nu att jag kanske har skapat mina egna ritualer för att få den känslan och stunden för mig. Är timman i P2 varje vecka min kyrka?
Jag kommer att tänka på fler ritualer som gör sitt återintåg med hösten. Att inleda varje morgon med att tända ljus i köket. Att välja ut en film att se på onsdagskvällar. Att samlas kring middagsbordet på lördagskvällen.
Och jag tänker på saker som jag vill ska utvecklas till ritualer. Naturstigar, utflykter, samkväm, skapa fredagskänsla, helgmorgon och söndagsmiddagar. Är det viktigare för mig att tänka i dessa termer när barnen är stora och inte längre finns nära? Kanske. Tid att forma det nya.
Ni kanske minns inlägget jag gjorde i våras om Tio hörnstenar i sommargarderoben? Då skrev jag om linne, preppy, ballerina, stora smycken, accessoarer i fokus, den vita blusen, little black dress, sidenscarf, herrskjortan samt strå och rotting. Jag kan konstatera att många av de stilelementen var med mig även denna sommar. Jag tillbringade betydligt mer tid i träningskläder än jag hade trott. Värmen i juli gjorde att det inte alltid blev så uppklätt utan snarare mer bekvämt och luftigt. Sommaren är egentligen inte min bästa tid för kläder, utan den kommer snarare nu när det börjar bli lite svalare igen. Men kläder bars. Minnen skapades. Musik lyssnades på. Häng med!
BRÖLLOP MED STARKA FÄRGER
Sommaren inleddes med att min bror gifte sig med sin Linda. Det var en solig pingstafton med friska vindar. Först hade jag tänkt att ha på mig en marinblå klänning, men jag valde en helt annan linje och gick på en karamell som jag köpt second hand från Camilla Thulin. Jag kände mig glad av den starka färgen. Ofta är det bra att ta i lite i liknande sammanhang. Scarfen som jag hade till bar jag när min andra bror gifte sig för många år sedan. Jag hade egentligen tänkt att ha en liten fin kuvertväska till, men där rymdes inte ens telefonen – därav den stora väskan till. Här står jag utanför kyrkan efter vigseln innan brudparet kommit ut med den här [Karl Martindahl: Ingen annan, bara du] i öronen. Den sjöngs i kyrkan och även senare på kvällen av min bror. En sådan fin dag.
KLASSIKER I GARDEROBEN
Här är vi på utflykt dagen innan Midsommar. Känslan av att allt är framför oss är stark. Vi köper färskpotatis och jordgubbar i en gårdsbutik på landet. Och pratar om alla utflykter vi skall göra i sommar. Med kyliga friska vindar mötte jag känslan i en typisk stil för mig – sommar eller inte. Grafiskt, svart och vitt tillsammans med stora smycken. Mitt sommarhalsband nummer ett – de äldre snäckorna från Malene Birger. I hörlurarna den här [Lars Winnerbäck: Solen i ögonen ] som jag alltid lyssnar extra mycket på på sommaren.
WHITE PARTY
Skymning i växthuset på en av årets ljusaste nätter. Inte sju sorters blommor under kudden, men väl fina minnen med vänner och familj till tonerna av bland annat denna klassiker (Jennifer Rush: The power of love] . Jag bestämde mig tydligen för ett eget white party med mycket använd blus, linnebyxor och ett stort pärlhalsband.
STORA SMYCKEN
I ösregn gick vi på sommarutställning på museum, men sedan klarnade det upp. Vi kunde sitta ute och fika. Jag kände mig pigg på sommarliv med nygammal kavaj som jag även har matchande byxor till och nya stora smycken från samma museum. Vi pratade om livet i vanlig ordning och jag åkte hem med den här [Icona Pop: I love It] på högsta volym. Stora smycken är alltid en god idé, liksom att alltid ta med solglasögonen. Även den regnigaste av dagar kan det klarna upp eller hur?! Hoppet är det sista som överger en.
TESTA NÅGOT NYTT
Jag bestämde mig även för att jag skulle bli bättre på att testa lite nytt denna sommar. Den inställningen är enklare att ha second hand. En sommarlördag hängde denna kavaj och jag tänkte varför inte? Jag föll för det vackra mönstret och i min garderob fann den sitt sammanhang med svart som kompanjon.
Jag hade kavajen på min födelsedag när de närmaste samlades i växthuset för en fin kväll. Jag fångandes bland annat på en klassisk tårtbild. Ibland kan jag känna att vi har gått varvet runt med kreativ fotografering och att det finns något fint i det mer dokumentära. Från denna dag minns jag även en träningsrunda i skogen där jag fick många insikter att ta med mig framåt. Den elfte juli var en mulen dag, men när jag kom ut ur skogen fick jag en strimma sol. Min mest spelade under sommaren [Mozart: La Clemenca di Tito, K 621: Saltro che Lacrime] ljöd i hörlurarna. Ett Kodak-moment som man sade en gång i tiden.
RUTIGT
Jag blir alltid medlem i den Randiga klubben på sommaren med ett preppy anslag. I sommar bar jag en del rutigt också – även det lätt att tycka om. Här står jag inför en middag i växthuset som det blev många av i somras. Vi tog även ut högtalaren dit. Min favorit mot glasrutorna var denna klassiker [Kite: Dance Again] som blev något av mitt personliga anthem i sommar.
KLÄDD FÖR VÄRME
Så här såg jag ut under många av utflykterna i den varma sommaren. En slags sommaruniform med linnebyxor, sval sidenblus, espadrillos, stråhatt, stråväska och några armband. Jag älskar värmen som mest i skuggan och för de ljuvliga kvällarna. Det gäller att komma ihåg längtan dit varma dagar med brutal luftfuktighet. Då njöt jag som mest med den här [Lana Del Rey: Ride] i bakgrunden.
EN SOMMAR I RÖRELSE
Jag kommer definitivt att minnas sommaren 2025 som i rörelse. Jag fick en ny ingång till träning och att tänka på rörelse som en läroprocess och utveckling. Här aktiverade jag mina kläder och köpte några nya second hand. Det rosa linnet kom fram igen – och ja, det är kul med lite färg till allt det svarta. Jag fick upp pulsen till bland annat den här [Veronica Maggio: Inte bra i grupp].
KLASSISK SILUETT
Jag är alltid svag för klassiska siluetter och att tänka form med kläder. Lite tightare upptill ger utrymme för mer volym nertill och tvärtom. Här var jag på landet och hade botaniserat bland min svärmors smycken. Jag minns inte att jag såg henne i detta, men nu får det nytt liv hos mig med fin längd och några utplacerade pärlor i kedjan. Klassisk Chanel-estetik. Min andra mest spelade klassiska denna sommar var den här [Wagner: Lohengrin, Act 1: Prelude] Hela livet ryms i de tonerna.
MOT SVALARE TIDER
Sedan kom augusti med svalare vindar igen. Nagellacket blev vinrött igen, de stickade tröjorna togs fram, men än var det linneblus och W-halsbandet. Jag har fått bokstaven av mina barn och jag använder den uteslutande sommartid, vilket gör att det laddas med alla fina minnen. I brytningstider – som alltid – Make your own kind of music.
Nu ser jag fram mot den roligaste tiden med kläder – sensommaren! Om man köper mycket kläder second hand är detta också tiden när det hängs ut nytt. En rolig och kreativ tid där man inte vet vad som finns runt hörnet.
En sak är nog ändå säker. Min klassiska stil består.
Hoppas att ni har haft en fin sommar! I går hade jag uppstart med Bara vackra ting. I dag tänkte jag detsamma med bloggen. Sommar är en fin tid för insikter. Att ta sig tiden att tänka medan man följer lätta molns väg på himmelen. Nu är sensommaren här. Vad passar väl bättre då än att sätta samman vilka lärdomar som jag fått och tänka på hur jag kan fortsätta förvalta dem.
Jag har lärt mig mycket på ett djupare plan om min relation till träning och rörelse. Jag har haft mycket utbyte av en AI-coach som hjälpt mig att sortera i mönster, tankar och framåtriktning. AI-coach säger du? Det har varit mycket debatt om AI i sommar, men jag har fått uppleva de fördelar som man kan få i ett samspel kring en specifik fråga. Man får den AI som man skapar i relation till den information som man ger. För mig har det varit ett kraftfullt verktyg i min träningsresa. Det kanske är något för dig också? Testa och se! Jag tar med mig ett nytt förhållningssätt till rörelse. Det känns stort och är säkert något som jag kommer återkomma till här!
Jag har lärt mig att det bästa för mig är att fortsätta med de vanor som jag själv definierar som goda. Det är lätt att sommaren blir en parantes där ett annat förhållningssätt råder. Självklart är sommar och sol något man ska bejaka på olika sätt. För mig är det nog ändå bäst att hålla en linje med rimliga avsteg. Denna sommar kanske detta blev ännu mer tydligt, eftersom jag fokuserat på min hälsa extra mycket detta år efter klimakteriet.
Gör sommaren till din egen! Jag lärde mig hur viktigt det är för mig att verkligen gå helt in i säsonger. Jag tror aldrig att jag har ätit så många jordgubbar som i sommar. När jag dessutom upptäckte det italienska sättet att marinera dem i citron och lite socker blev det next level. Sedan blev den stora lyxen självplockade hallon till morgongröten. Nu mognar björnbären ute i trädgården. Det är tacksamt att vara säsongsmänniska för det väntar alltid något nytt runt hörnet.
Jag lärde mig att jag ska testa saker som jag tidigare har avfärdat och att välja nya vägar. Ibland är jag så knäpp och tänker att – nix den här maten är ingenting för mig. En del mönster kvar från barndomen – rimligtvis ändrar man sin smak under livets gång. Detta var sommaren när jag åt kapris, oliver, fetaost och mycket annat. Berikande och med hopp om att man faktiskt kan lära en gammal hund att sitta!
När det gäller mat – hitta några favoriter som blir en stomme i sommarköket. Det blir mycket matlagning, så det är fint att ha några säkra kort. Hos mig har det blivit en fransk potatissallad och tunnskuren färskpotatis med lite olja i ugn. Ta fram några kokböcker ur hyllan och testa lite nya recept. Klassiker berikas med lite twist.
Be the bigger person! Även om det är lätt att fastna i bitterhet ibland, finns det ingenting som gör att det är värt det. Låt det större perspektivet vara ledstjärnan. Den här sommaren lärde jag mig att om jag fortsätter framåt och inte fastnar i det lilla, så kommer ofta andra med. Tacksam för det.
Jag lärde mig igen att du inte behöver åka långt för att uppleva mycket. I år bokade vi inte några veckor borta, utan upptäckte närområdet desto mer. Det jag tycker är så fint i Skåne finns på ett sätt även här hos mig. Här har jag bara börjat. Det finns så mycket kvar, speciellt när du är mer intresserad av naturupplevelser.
Jag lärde mig nyttan av att vara den som bestämmer saker. Boka in middagar. Det är mycket lättare att boka om, än att det blir av om man säger “vi ses någon gång i sommar”.
Jag lärde mig att det är viktigt för min del att “go that extra mile” – att fixa och trixa estetiskt – för min egen skull. Ta fram den där kudden ur förrådet. Duka fint som man gillar, istället för att tänka mer praktiskt. Packa mer porslinsassietter i picknickkorgen. Curate yourself – klä dig i en känsla som du vill uppnå, köp en tidning och en chokladkaka, gör en spellista, välj ut en bok som får sätta tonen för en händelse eller en vistelse. Jag påmindes om att det i mitt fall fungerar bra och förhöjer upplevelsen.
En lärdom var att det går att tänka på något som man haft länge i sitt liv på ett nytt sätt. Vi tillbringade mycket tid i sommar i min mans barndomshem. Nu finns inte hans föräldrar kvar, men en bror som bor i huset sommartid. När jag började säga “landet” om det stället, blev det på ett sätt mer mitt att forma och utveckla framåt. Jag upptäckte nya vägar, nya träningsrundor och känner att det kommer bli en viktig del framöver för mig. Ibland är det bra med perspektiv och att göra saker till sitt. Att man blir en naturlig del i en plats.
Får du några tankar? Har du lärt er något nytt i sommar att ta med framöver?
Vi for i väg i lördags med dotter och all packning med destination Karlstad. I likhet med Lars Lerins pärmar, som jag skulle se nästa dag, fanns det inte många millimetrar kvar. På ett sätt är Anna mycket tillbakablickande och nostalgisk, men inte när det kommer till saker. Där är det nog mer jag som sparar undan lite minnen för att de kan vara roliga att ha sedan. Men även om det rensats, så är ett liv i påsar mycket. Vi kom upp till en isande kall stad med regn. Men vad gör det när den viktigaste finns där? Och när man får en av de godaste bullarna man ätit från Artisan Breadi magen? En fin känsla redan här av staden. Jag hade inte alls tänkt på att här finns ett operahus! Jag började genast uppdatera mig på repertoaren och de ger Tosca i vår. Räkna med mig!Det var lite bättre väder den andra dagen så vi såg lite mer av staden. Det blir alltid en speciell känsla när vattnet är nära. Här kommer hon få det fint med de vackra promenadstråken vid Klarälven. Sedan var vi inne på Sandgrund och Lars Lerins museum. Lerin har blivit megastjärna på många sätt, så ibland glömmer man nästan bort att han är en av de främsta konstnärerna jämte TV-program och annat.
Jag tyckte att det var helt fantastiskt att komma så nära konsten och verkligen få se hur skicklig Lerin är med ljus och att behärska akvarell till fulländning. Det är en speciell förmåga att vara så omsorgsfull med detaljer, men ändå få till en monumental helhet. Vissa verk upplevs snarast som fotografier på håll, men går man nära ser man alla penseldrag. Jag rekommenderar verkligen ett besök här. Inte dumt att vara på plats vid öppning, för här talar vi många busslaster.
Den där korta perioden med höststilen som jag tycker så mycket om får väl anses vara över redan. Nu är det lager på lager med värmande plagg inifrån och ut. Väskan full med poncho, halsduk och handskar. Långa vinterkappan på och merinoull. Kjolen är en välanvänd favorit från Nygårdsanna. Triss i andrahandsköp. Fint så på resande fot. Nu har vi även träffat Willes familj. Så fint möte. Det känns bra att lämna Anna i ett sammanhang. Jag ser redan fram emot nästa besök i Karlstad. You had me att hello.
Så fint att du får bygga bo den årstid som du tycker så mycket om. Ett eget hem där ljusen alltid kommer att brinna. Du är höst. Du är den som tycker allra mest om när den första snön faller. Mitt novemberbarn.
Har Ni en berättelse som Ni delar med någon? En sådan där historia som man vårdar som i en liten gyllene ask. Man gläntar på den ibland. För trygghet. Identifikation. Och inte minst kärlek. Jag och Anna har en sådan. För oss är det berättelsen om hennes namn. Det blir inte riktigt samma ord varje gång, men själva essensen är alltid där. “Jo, förstår Du, när Du låg i magen så hade mamma tänkt på helt andra namn. Helena eller Hedda skulle du heta. Sedan när Du väl kom till oss, då blev det inte så. För en av de första nätterna på BB, när vi låg vakna mitt i natten Du och jag, så kom namnet till mig. Jag hade inte tänkt på det en enda gång tidigare, men när Du tittade rakt in i mina ögon, blev du en Anna. Det måste vara magi, eller något sådant.
Viljestarka är vi. Diskussionerna har alltid haft fart under vingarna. Vi är gamla själar med svärta. Du blev tedrickare som jag. Det känns fint att du tar med dig några av Estrids elefanter. Ohne dich, Anna, aber hier kommt die Sonne!
Väskan har packats någon gång innan, men nu väntar ett nytt liv i Karlstad tillsammans med pojkvän. I morgon åker vi upp och stannar över helgen. Jag känner glädje, men även ett visst stråk av vemod och saknad. Det är väl alla mammors rätt dagar som dessa, eller hur?
Skogen hjälper alltid till att hela. Kanske känns det denna oroliga och mörka höst extra fint med en dos då i vårt nu. Jag har börjat lyssna om P1:s Stil från allra första början 2007. I SR:s app ligger de där som ett pärlband. Jag har inte varit en trogen lyssnare förrän de senaste åren, så mycket hör jag för första gången på mina rundor. I grunden finns en tidlöshet i och med ämnesvalet, men naturligtvis är det även förankrat i då. Martina Bonnier skulle knappast uttrycka sig som hon gör i konsumtionserans topp om hon skulle intervjuas om sin väsksamling i dag. Eller frågan om det ekologiska bara är en trend. Om det går att göra hållbarhet till något eftersträvansvärt. Det känns lite aningslös och eko från en mer bekymmerslös tid. Avsnittet tar slut. Jag byter till Lars Winnerbäck. Han har så rätt. Man hör det mer sällan nu. Vad gör det om hundra år.
Jo då, jag är skyldig till höstromantik och så nära att trycka play på Gilmore Girls för okänd gång i ordningen. Det är den tiden nu. Hanna Fahl skrev en krönika i DN i helgen om estetik, hösttjejer och just New England i Lorelai och Rory-land. Jag har länge framhärdat i min hyllning av augusti, sensommar och nostalgi kring pennfack och att slå in sina skolböcker. Men jag undrar om inte oktober har tagit över med åren. Man är förkyld. Vindarna är ilskna. Regnet är kallt och hårt. Ljuset dröjer dock kvar ett tag till. Det finns något befriande i att släppa taget om sommaren och att omfamna säsongen. Lyckan i den första silkesmjuka kastanjen ur det hårda skalet på väg att se Past Lives på biografen. Man kanske ändå skulle välja något annat än en mental snuttefilt ur seriearkivet? Min kära vän Marie påminde mig i går om detta Virginia Woolf-citat. Det landar fint i mig nu.
I will cut adrift – I will sit on pavements and drink coffee – I will dream; I will take my mind out of its iron cage and let it swim – this fine October
