Category Archives: Personligt

Så fint att du får bygga bo den årstid som du tycker så mycket om. Ett eget hem där ljusen alltid kommer att brinna. Du är höst. Du är den som tycker allra mest om när den första snön faller. Mitt novemberbarn.

Har Ni en berättelse som Ni delar med någon? En sådan där historia som man vårdar som i en liten gyllene ask. Man gläntar på den ibland. För trygghet. Identifikation. Och inte minst kärlek. Jag och Anna har en sådan. För oss är det berättelsen om hennes namn. Det blir inte riktigt samma ord varje gång, men själva essensen är alltid där. “Jo, förstår Du, när Du låg i magen så hade mamma tänkt på helt andra namn. Helena eller Hedda skulle du heta. Sedan när Du väl kom till oss, då blev det inte så. För en av de första nätterna på BB, när vi låg vakna mitt i natten Du och jag, så kom namnet till mig. Jag hade inte tänkt på det en enda gång tidigare, men när Du tittade rakt in i mina ögon, blev du en Anna. Det måste vara magi, eller något sådant.

Viljestarka är vi. Diskussionerna har alltid haft fart under vingarna. Vi är gamla själar med svärta. Du blev tedrickare som jag. Det känns fint att du tar med dig några av Estrids elefanter. Ohne dich, Anna, aber hier kommt die Sonne!

Väskan har packats någon gång innan, men nu väntar ett nytt liv i Karlstad tillsammans med pojkvän. I morgon åker vi upp och stannar över helgen. Jag känner glädje, men även ett visst stråk av vemod och saknad. Det är väl alla mammors rätt dagar som dessa, eller hur?

Trevlig helg!

Skogen hjälper alltid till att hela. Kanske känns det denna oroliga och mörka höst extra fint med en dos då i vårt nu. Jag har börjat lyssna om P1:s Stil från allra första början 2007. I SR:s app ligger de där som ett pärlband. Jag har inte varit en trogen lyssnare förrän de senaste åren, så mycket hör jag för första gången på mina rundor. I grunden finns en tidlöshet i och med ämnesvalet, men naturligtvis är det även förankrat i då. Martina Bonnier skulle knappast uttrycka sig som hon gör i konsumtionserans topp om hon skulle intervjuas om sin väsksamling i dag. Eller frågan om det ekologiska bara är en trend. Om det går att göra hållbarhet till något eftersträvansvärt. Det känns lite aningslös och eko från en mer bekymmerslös tid. Avsnittet tar slut. Jag byter till Lars Winnerbäck. Han har så rätt. Man hör det mer sällan nu. Vad gör det om hundra år.

Jag ser hundra fåglar lyfta söderut

Jag ser parken skifta färg nu från vårt fönster

Jag ser sämre nu, men längre än förut

Jag ser att perspektivet är förskjutet

Fred och frihet säger Tack för i går

Ibland känns det som vi närmar oss slutet

Ingen säger Vad gör det om hundra år

LARS WINNNERBÄCK

Jo då, jag är skyldig till höstromantik och så nära att trycka play på Gilmore Girls för okänd gång i ordningen. Det är den tiden nu. Hanna Fahl skrev en krönika i DN i helgen om estetik, hösttjejer och just New England i Lorelai och Rory-land. Jag har länge framhärdat i min hyllning av augusti, sensommar och nostalgi kring pennfack och att slå in sina skolböcker. Men jag undrar om inte oktober har tagit över med åren. Man är förkyld. Vindarna är ilskna. Regnet är kallt och hårt. Ljuset dröjer dock kvar ett tag till. Det finns något befriande i att släppa taget om sommaren och att omfamna säsongen. Lyckan i den första silkesmjuka kastanjen ur det hårda skalet på väg att se Past Lives på biografen. Man kanske ändå skulle välja något annat än en mental snuttefilt ur seriearkivet? Min kära vän Marie påminde mig i går om detta Virginia Woolf-citat. Det landar fint i mig nu.

I will cut adrift – I will sit on pavements and drink coffee – I will dream; I will take my mind out of its iron cage and let it swim – this fine October

Virginia Woolf 1927

Tur att det blev höst ändå, så att det klassiska stråket av vemod och melankoli fick fritt spelrum, innan något nytt kan ta vid. Jag har i takt med att löven börjat falla, drabbats av flera insikter. En kom i dag och föranledde att jag nu sitter här och skriver. Jag vill göra mer av det som jag tycker är roligt och som jag är bra på. Min styrka ligger inte i att skapa rörligt material och korta klipp. Min styrka finns snarare i det skrivna ordet. I fördjupningarna och i kunskapen. Det har blivit alldeles för lite av det och det fattas mig. Jag har försökt att få utrymme med det i rutorna på Instagram, men det börjar kännas otillräckligt. Som om den platsen inte finns där längre på samma sätt. Med det sagt är jag inte alls beredd att lämna det forumet. Det här handlar inte om det. Men det behövs något mer för mig. Ni kanske är fler som tänker detsamma? Den här sidan finns för mig. Här behövs också nya ramar på sikt. Men varför inte följa ett av mina egna råd och käpphästar. Tänk tre månader framåt. Då har du gjort en sak ungefär nittio gånger om du börjar i dag. Så let´s go. Och så better done than perfect. Det måste jag hamra in ordentligt så att jag inte stupar på mina egna ambitioner. Inte helt lätt, men nu var det tanken om de där nittio dagarna, eller hur?

En annan insikt är att jag vill utveckla min kära butik Bara vackra ting. Jag är så glad att jag har fått förtroende av så många för min handplockade vintage. I grunden trivs jag med att nå många och skicka paket över landet, men jag vill även utveckla konceptet. I lördags morse fick jag en ingivelse om att det är möjligt att bygga en mindre butik hemma i mitt Morrisrum. Min dotter är på väg att flytta, vilket kommer att frigöra ett rum för lager, paketstation och dator. Så himla roligt och välbehövligt att tänka i ett butikskoncept! Med det kom inspirationen och flygande tankar. En av mina främsta förmågor är att visualisera. Det har detta projekt verkligen behov av i nuläget. Allt tar sin början någonstans – exempelvis genom den där svarta porten vid rosorna.

Tänk att du gav mig namnet Weronica, pappa. Med dubbel-W och C. Din förstfödda skulle ha det finaste det stod klart, även om du i de flesta andra sammanhang alltid har hållit en tämligen låg profil. Mamma var nitton år när jag föddes och du var tjugotvå. Det har alltid varit ni. Sammansvetsade som få och självklara i er kärlek till varandra. Varv på varv på mopeden runt huset, det var mitt äventyr har det alltid hetat, kiknande av skratt och en gång till med basker på huvudet. Kalasen uppdukade i trädgården med farfar och farmor som alltid kom sent. Det har du aldrig kunnat med. I tid skall man vara. I god tid. Ingen skall någonsin behöva vänta på dig. Inte ens en snöstorm hindrar. Vilda tvillingbröder som alltid slogs och så jag som den lugna storasystern, det var dina barn det. Bilsemestrar genom landet, varmt i bilen och “korv med pommes frites” skulle det vara när vi stannade till. Vi köpte krokodiler till dig i present i många år efter att du blivit bekymrad över att dina söner inte kunde hålla fingrarna i styr i en hyrd stuga, utan pillade loss en liten sticker. Det skulle de inte ha gjort. Den skulle ju sitta där. Sådant har alltid varit viktigt. Ingen skall kunna komma och säga att du har gjort något fel. Du försökte få mig att titta upp från mina böcker och gå ut, alltid förvissad om att frisk luft löser de allra flesta saker. Du har alltid varit på de svagas sida, alltid stolt och stått för ditt och de dina när det har blåst kallt och allt inte har varit rättvist. Mina barn är övertygade om att morfar kan fixa allt. Du har alltid tyckt att det är mycket som du inte kan, men det praktiska handlaget har du alltid haft. Du är aldrig rädd för att ge dig in i allehanda projekt och är en mästare på att se lösningar och vad som går att göra. Du har gett av din tid och din omsorg till dina barnbarn och er relation är så fin att se. I dag firar du din sjuttionde födelsedag. Tack för allt du gett mig i form av sunt förnuft, att se människor, att vilja göra sitt bästa, att ha tålamod och att alltid sätta familjen först. Grattis pappa från din flicka.

♡