Imke Janoschek är en av mina favoritskribenter. I veckan publicerades texten “Spåren suddas ut – om konsten att döstäda”på Residences sida. Så fint och vemodigt om hur man förhåller sig till en helt annan rensning, än den vi annars gärna ägnar oss åt i januari. “Döstädandet efter nära och kära är inget för veklingar. En trygg punkt ska demonteras, fördelas och det mesta ska köras till tippen.” Jag läser orden igen, samtidigt som den tyngre Bismarcklänken runt min handled slår mot tangentbordet när fingrarna sträcker sig efter siffrorna högre upp. Armbandet kommer från min svärmors smyckesskrin. För vi är just där. I det som kommer efter att någon lämnat. Än så länge är det de små tingen. Och de med stort symbolvärde.
Smyckesskrinet var just ett sådant. Alla historier om de gamla släktingarna, deras hattar och juveler. Jag tyckte nog att jag hade hört tillräckligt om dem i yngre dagar, medan jag med åren lyssnade mer och uppmuntrade till dokumentation. Nu sitter jag med små handskrivna lappar som skall försöka leda vägen till vad och vem, men de är inte alldeles lätta att tyda. Så självklart för den som skrev, så svårt för oss andra som slingrar in oss i halskedjor och broschnålar. Respekt inför, men även viljan att ta fram i ljuset. Inte bara spara för de sällsynta tillfällena, utan använda en stor ring mitt i bleka januari. Det är kanske då den glänser som mest.
I morse läste jag Sofia Woods senaste inlägg som handlar om faran – utifrån WWF:s kunskap – i att snäckor är något som många vill ha i sitt hem. Jag har gått och tänkt på det sedan hela dagen. Många med mig är sedan länge förtjusta i snäckor som dekoration, inte minst med inspiration från Estrid Ericsons universum på Svenskt Tenn. Frågan aktualiserar tankar kring hur vi förhåller oss till äldre föremål och våra nutida värderingar. Jag har tidigare visat snäckan på bilden som sitter på en tennsockel och fick även då kritik för att det var en utrotningshotad art som var fel att visa. Kommer min snäcksamling – som uteslutande består av vintageköpta snäckor – att betraktas som en sorglig påminnelse om en naivitet kring att ta in naturen utan att tänka på vidare konsekvenser med ekosystem? Det väcker tankar, det gör det.
Jag kommer också att tänka på en diskussion som Frida på Trendenser hade för några år sedan kring att mörka träslag började komma som trend, vilket problematiserades utifrån ett miljöperspektiv. Här argumenterades det även för att man skall undvika äldre möbler, eftersom de kan skapa en efterfrågan på nyproducerat om man nu vill ha den stilen. Som den loppisräv som jag är, har jag lite svårt att säga att man inte skall ta tillvara på det som redan finns. Senast i går köpte jag en teak-spegel. Tänker man varvet runt är det sannolikt att man hanterade exotiska träslag på ett helt annat sätt på säg 1950-talet än i dag. Jag vidhåller nog ändå att det är bättre att använda det som redan finns, än att tänka nyproducerat. När man handlar vintage är äldre tiders värderingar och sätt att hantera saker alltid närvarande. Frågan är hur mycket vi skall lägga av vår tid på det redan producerade? Det är inte heller hugget i sten vad som anses comme il faut. Pälsar är väl ett konkret exempel i modet… Vi har väl även tagit bort det fina från exempelvis elfenben och riktiga djurhudar som skjutits på den Afrikanska savannen – även om det är antikviteter vi talar om. Jag tycker att frågan är intressant och högst relevant om man rör sig mycket bland äldre ting. Får du några tankar?
Den stora tankeomställningen med att välja andra hand i första hand, har för mig över åren handlat om hur jag svarar på behov som uppstår. Mitt vintagespår började i att finna högkvalitativa dekorativa föremål till mitt hem, men nu handlar det lika mycket om insikten att det mesta finns att tillgå den vägen. Det gäller att se över sina konsumtionsmönster och att ställa om för att behovsuppfylla på sikt. Vissa saker är det lätt att gå ut i en secondhandaffär och köpa direkt. Annat måste man planera lite mer för och tänka sig att man förr eller senare kommer att finna, så där kommer tids- och tålamodsaspekten in. För mig blir det en helt annat tillfredsställelse när bitarna sedan faller på plats.
Detta har lett till att jag ser på inspirationsbilder från företag på ett annat sätt. Många är numera mycket duktiga på att skapa sammanhang för sina produkter. Det märks att vi konsumerar bilder på ett helt annat sätt. Det är numera nästan är ett måste med hög kvalitet i det ledet för att nå ut. Och se – IKEA lockade mig med sina senaste pressbilder för kollektionen BORSTAD som lanseras i februari på varuhusen. Tanken är att lansera produkter i bra material för att kunna ta hand om och vårda det vi redan har hemma. Berömvärt naturligtvis att en sådan stor aktör går i fronten när det gäller att tänka hållbart i flera led. Leder det till en önskan att köpa just dessa produkter när de lanseras? I min omställning gör snarare bilden något annat med mig. Jag börjar fundera på vad det är jag faller för i bilden? Jo, den lyckas förmedla just den stämning som jag och många med mig känner nu i januari. Det är känslan av att vilja fixa hemma, att organisera, att känna ljuset igen och för all del doften av såpa. Den ruffa miljön gör att de skinande blanka produkterna ser ut som om de har varit med länge.
Jag blir snarare sporrad att göra få till samma känsla med det redan brukade. När det gäller den här typen av praktiska föremål är det inte ett dugg svårt vill jag säga. Betänk den rad av husmödrar som har föregått oss i generationer. Korgar finns det ett överflöd av, liksom linnehanddukar. Zinkbaljor är inte heller någon bristvara vintage, för att inte tala om mattpiskare. För mig har det varit värdefullt att ta mig en tankeställare kring kommersiella budskap och behovsskapande konsumtion på detta sätt. Kanske kan det inspirera någon mer?
Helt i linje med mina tankar för tillfället publicerar Maria på Husligheter “Om att få ångest, inte inspiration, av texter om hållbarhet”. Texten handlar om att människor ibland vill bli inspirerade när det handlar om inredning, utan att för den sakens skull känna klimatångest. “Finns det en motsättning mellan hållbarhet och inspiration?” frågar Maria. Mitt enkla svar på den frågan är nej – och jag tänker använda mina forum till att visa just det ännu tydligare framöver. Jag vill finna arenor och samarbeten i linje med detta och vara en kraft i denna rörelse.
Vad menar jag då med “inspirerande hållbarhet”? I denna fråga tar jag utgångspunkt i den klassiska frasen ” You must be the change you wish to see in the world”. Jag tror på att om jag som aktör i sociala media visar och kommunicerar inspiration kring hållbarhet bidrar jag till en normalisering av t ex att köpa saker second hand eller att göra buketter efter säsong. Jag vill inte på något sätt förringa kunskap och att läsa hårda fakta om saker och ting, men för egen del tror jag på en roll som just inspiratör och “influencer” i ordets rätta bemärkelse. I mitt fall tror jag på att förmedla lust som drivkraft, istället för att vara den som verkar upplysande med siffror. Jag vet inte hur ni är, men för mig fungerar det utmärkt att läsa in mig på det på egen hand. Diskussioner kan frodas ändå tycker jag. Med andra ord kommer jag inte att vara den som förespråkar hållbarhet genom att berätta för er om villkoren för och miljöpåverkan av textilindustrin. Jag kommer istället vara den som står här i en second hand-köpt blus och med det tror jag att ni funderar på att göra detsamma.
Även om normerna verkligen har ändrats – i alla fall i den sfär som jag rör mig i digitalt – är det långt ifrån alla som börjat gå på spåret. Medierna gör sitt till. Det är fortfarande extremerna – eller kanske föregångarna – som syns. Att inte vara en renlevnadsmänniska, men att köpa mycket second hand och leva i samklang med årstiderna får inte samma utrymme. Retrospåret – att leva fullt ut i ett lite nostalgiskt skimmer och ha de rätta prylarna i en Stringhylla från tiden och tidstypisk klänning – dominerar fortfarande vintageinredningen, eller så är det fina genomförda inredningar där det mesta är antikt. Jag vill visa att second hand är något för alla, oavsett stil och hur det ser ut hemma eller i garderoben.
Sedan tror jag att vi måste ha respekt för varandra och att vi alla har olika ingångar. Det är som om varje generation måste återupptäcka gammal kunskap. Det är lätt att skaka på huvudet över taggen dikesblommor på Instagram och tänka – jisses när blev det något nytt? Eller att bli smått förundrad över att vi ska minska matsvinnet genom att ta till vara på rester? Snälla någon, det har man väl alltid gjort. Som sagt – respekt är A och O i hållbarhetsfrågan istället för att vifta med personliga fanor, även om det är nog så frestande ibland.
Vad tror ni om inspirerande hållbarhet? Är det möjligt? Vad får ni får tankar i frågan? Är ni med mig på tåget?
Efter en förfrågan häromdagen har jag fått anledning att fundera lite över min stil. Jag faller alltid tillbaka till min favoritfras i sammanhanget – klassiskt med tvist. Jag har skrivit om det flera gånger här i bloggen. När jag tittar tillbaka kan jag konstatera att om det är något som utmärker mig så är det kontinuitet över tid. Jag skriver i princip under på det jag har i arkivet än i dag. Så med lite da capo från det förgångna tillsammans med några tillägg från nu samlar jag mig i frågan.
Det är roligt att fundera på min stil. Det är sällan den formuleras i ord. Klyschorna ligger hela tiden på lut, men det hör möjligen till genren. Jag dristar mig ändå till att karakterisera min stil som klassisk med tvist. Jag är svag för det hållbara och det tidlösa, men kryddar anrättningen med tillägg som känns mycket nu. Jag tycker om en frodig mönsterflora, samtidigt som jag är fast förankrad i det lugna och det strama. Jag är en estet som tycker om de små tingen som ger liv till helheten. Jag vill föra fram de vackra tingen och omge mig med det som jag älskar och som ligger i säsong. Liksom Josef Frank tror jag att saker som man tycker om har en förmåga att smälta samman till en helhet. Jösses, har jag alltid varit så snusförnuftig och färdig med mitt uttryck? Nej, icke då. Jag har suktat efter och sparat till såväl lite billigare som lite dyrare konceptinredningar. Men fördelen med att bli äldre och säkrare är för mig att jag struntar i mycket. Ängsligheten försvinner. Man blir trygg i sitt eget uttryck. Trist? Nej då. Man måste alltid ha dörren öppen för nya intryck, överraskningar och inte minst lust till att tänka annorlunda. Det är då det blir dynamiskt – och kanske – till sist då – personligt.
Jag tror att vi alla mår bra av att skaka av ängsligheten en smula. Vi är flockdjur och inredning i vår virtuella värld där vi matas med mängder av bildintryck varje dag, blir ibland lite av en bedömningssport där det gäller att ha koll. Jag tycker om att uppdatera mitt hem, men jag tycker också att man skall vara trogen sin egen stil. Min stil är för all del tämligen dammig och rörig emellanåt. Jag är ingen pedant, utan tycker om det maximalistiska och ombonade med många saker framme, innan jag ibland får spader på allt och vill rensa, rensa, rensa och plocka bort. Böcker. I mängd. På massor av ställen. Min stil är högarnas stil. Ganska ofta.
Om man omger sig med en bas som man genuint tycker om och har valt utifrån det kriteriet, så kan man vara säker på att det kommer igen med jämna mellanrum. Allt går i cirklar. Det bästa tipset är – såklart – att omge sig med sådant som man tycker om, oavsett hur vindarna blåser. Våra ekmöbler var så långt ute på utelistan som de någonsin kunde vara ett tag, men än sen? Där bland allt det svartvita förstod man ju att folk skulle bli sugna på trä igen och det blev de ju. A thing of beauty is a joy forever. Och dateras inte så lätt.
Säsonger betyder allt för mig. Dofter, smaker, blommor, kvistar. Allt får utrymme och gör att jag känner livet i mig. Med min stil vill jag visa att man med små medel kan förändra stämningen hemma. Grunden är konstant och förändras sällan. Essentiellt i min stil är stilleben. Jag föser ihop saker som jag tycker om på alla möjliga ställen. Här blandas klassikerna med det aktuella. Saker och ting plockas om och skiftar plats efter känsla och stämning. Här avspeglas ofta det som hjärtat bankar extra mycket för just nu. För det är kul med tillfälliga passioner – också. Man kan inte göra om hela sitt hem med jämna mellanrum när inspirationen skiftar, men man kan med små medel få in en ny känsla på en plats i hemmet – t ex på ett sidobord, en byrå eller en fönsterbräda. Det är ett enkelt sätt att vara kreativ i inredningen.
Den bästa saken i inredning är den som man vill behålla. Fördelen med att satsa på bra material och hållbar design är att man kan leva länge med en sådan sak och att den åldras med värdighet. Svenskt Tenn är min eviga följeslagare och ett ständigt inslag i min stil. Jag älskar det mesta därifrån kanske just för att de förmår att alltid få sina klassiker att kännas aktuella och att de kombinerar den med ny formgivning.
Mina säsonger då. Stilen är tämligen konstant, men den får sina tillägg i takt med årstidernas förändring. Jag är aldrig så pastellig och lantlig som när pelargonerna kommer på våren eller när syrénerna blommar. Jag är aldrig så stenig och betongig som när jag är på Gotland. Jag är aldrig så murrig och ombonad som jag blir på hösten. Då målar jag inte om ett rum, utan då tar jag in kvistar från trädgården, en pumpa och blir därmed nöjd. Att lära mig att vila i säsongerna är min största glädje.
Min största inspirationskälla är vintage och återbruk. Jag har alltid besökt loppisar, men en vändpunkt kom 2014 då min kära vän Jenny visade mig vägen till mitt vintagespår. Jag upptäckte på allvar en värld av stark formgivning, kvalitet och personlighet. Jag hade inte funnit mig tillrätta i den retrovåg som gällde att man inredde efter en speciell stil inspirerad av det förgångna. Nu fann jag min stil här och det har berikat mig så mycket.
Jag försöker med min stil att tänka som när jag provar kläder – “try something on”. Jag testar ofta något i liten skala, tar in något litet i hemmet som sätter tonen – letar i förråd, ser saker med nya ögon, söker på loppisar – innan det eventuellt blir några långsiktiga investeringar. Man kan med återbruk unna sig några små detaljer här och där som blir mer flyktiga – om man tröttnar lämnar man tillbaka till vintage-kretsloppet.
I min stil försöker jag inte endast tänka på en möbel som en möbel, en sak som en sak, utan jag försöker även att få med variabler som form, balans, struktur och material. Ett konkret exempel är att jämföra ett runt soffbord med ett fyrkantigt för att se vad formen kan göra för rummet och för hur man upplever platsen. Ett annat exempel är att tänka mer runda former till ett hus som har lite vassare och kantigare former.
Det där stora som består, där slår min klassiska ådra till som i utformningen av vårt hus som byggdes 2008. Då vill jag inte ha några överraskningar, utan där är min stil grundmurad. Annars tänker jag att stilen tjänar på att våga ta steget ibland. En rosa soffa kan göra hela rummet, liksom en storblommig tapet. Ibland är det helt rätt att ta ut svängarna. Jag tror på att alltid ha ett öppet sinne och en nyfikenhet när det gäller sin stil. Vem vet vad som väntar bakom dörren? Det är alltid roligt att bli överraskad.
Frida på Trendenser har en kategori som heter hygge sedan årsskiftet. Tanken är att uppmärksamma små saker som tillför mycket. Denna vecka citeras Ilse Crawford – “Make the ordinary extraordinary”. Jag vill tro att jag är ganska bra på just detta och att jag förmedlar den tonen här. Jag kanske inte alltid klär det i ord, utan det är nog mer av en livsfilosofi. När jag funderade på “hygge” i helgen slog det mig att förut var lördagsförmiddagarna min helgfavorit. Det är de för all del fortfarande, men numera innebär de inte att gå runt länge i pyjamas och sockar med stor tekanna utan nu är det loppisrundan som drar. Det är snarare söndagsmorgonen som har ersatt den känslan för mig. Ofta är jag först upp, tänder ljus och bläddrar i tidningar. I morse kom jag ihåg att slå på Stil i P 1 eftersom jag är nyfiken på att lära mig mer om Gilbert & George vars utställning öppnade på Moderna Museet i helgen. Ett riktigt bra avsnitt – rekommenderas! Och kanske ett nytt helg-hygge för mig då att få in som rutin att lyssna på Susanne Ljung på mina söndagsmorgnar. I dag fastnade jag i soffan som bilden visar med utflykter till tvättstugan och annat praktiskt. Takdropp utanför fönstret och en och annan solglimt. Det kändes som om vårvintern knackade på.
På vägen hem från Skåne stannade jag och min vän till i Värnamo och konst- och designmuséet Vandalorum. Om ni rör er längs med E4:an i den delen av landet, så ligger detta bara en avfart bort. Det visade sig vara ett mycket fint hus med en servering i hög klass. Jag rekommenderar ett stopp vid tillfälle och kanske framförallt nu när det är en stor utställning med en av mina favoritformgivare Signe Persson-Melin (pågår till 21/10). Att stiga in i den stora konsthallen med alla dessa föremål var närmast en sakral upplevelse. Ljuset var speciellt här och alla rullvagnarna i kombination med stål och trä signalerade såväl rörelse som beständighet.
Jag har skrivit om kvalitet och ögats slitage tidigare. I den här utställningen fastnade jag vid texten som ledde in i ladan. Så träffsäkert med estetisk hållbarhet! Det spelar ingen roll hur många bra tillverkade ting vi har runt oss om det inte är sådana som tål tidens tand och man sedan vill leva med. Hållbarhet håller på att bli ett slitet begrepp, vilket i sig är sorgligt och olyckligt. Jag tror att vi måste bli bättre på att vässa oss kring vad vi menar och här fick jag ord till mina tankegångar.
Signe Persson-Melin är en av våra mest kända keramiker och formgivare. Det stora genombrottet kom vid H55-mässan med kryddburkarna med stämplade dekorersom det finns en uppsjö av kopior på hos alla loppisar man besöker. Den egna keramikverkstaden var länge navet, men Persson- Melin blev även formgivare för glas- och porslinsfabrikanter som Boda, Höganäs och Rörstrand. 1985 utnämndes hon till Sveriges första professor i keramik-och glasformgivning. Persson-Melin är fortfarande verksam och den senaste tidens produktion är för bland annat Byarums Bruk. Om man tittar på de här bilderna kan det tyckas som ett ganska stort steg från min vanliga stil som mer är “brittisk trädgårdstant med idealet much is more”. Jag är dock svag för ett betydligt mer minimalistiskt formspråk a´la Ingegerd Råman, Carina Seth Andersson och just Signe Persson-Melin. Det är något med de självklara formerna som talar.
Utställningen är inte kronologiskt uppbyggd, utan utgår från olika teman – ytan, material och former – som återkommer hos Persson-Melin. Med ett stor produktion över lång tid är det tacksamt för betraktaren att se linjer som kommer tillbaka. Mycket av industriformgivningen säljs fortfarande till låga priser på loppis. På bilden syns glasservis för Boda, serien Härd för Höganäs och vaserna Boda Blom som togs fram tillsammans med trädgårdsprofilen Ulla Molin. Man kan säga att det är lätt att börja samla på sig ting här.
Växtkärlen för Byarums Bruk är så vackra! Tillverkningen i Sverige av återvunnen aluminium gör dock att priset på dessa pjäser är högt. Att se dem så här på rad är onekligen imponerande.
Att välja en favorit bland alla dessa ting är nästintill omöjligt. Barca-skålarnaär fantastiska liksom de i genombruten dekor, men frågan är om det inte är tekannorna som får hjärtat att klappa hårdast. För en tedrickare som mig är det en fröjd att just Persson-Melin har en så stor produktion när det gäller kannor. Här står de på rad i olika glasyrer och med olika lock – Kinesen för Rörstrand 1986. Så fantastiskt vackra – här blev jag stående en lång stund. I det jag har skrivit har jag betonat estetiken, men för Persson-Melin står framförallt brukbarheten i centrum. När de komponenterna förenas kan man kanske börja tala om estetisk hållbarhet.
Jag har tänkt mycket på den inspirerande podden om konst som Billgren Wood sände för några veckor sedan. Förutom att ta ett helhetsgrepp på fenomenet om konst som det nya stora inom inredning, fastnade jag i den lilla intervju som de gör med Ernst Billgren. Billgren talar om vad man skall tänka på när man skall köpa konst och kanske tänka sig att man går utanför sin komfortabla zon.
Klokt, eller hur?! Det är ett fint råd när det gäller konst, men även högst applicerbart även i andra frågor. I en värld där vi så mycket styrs av algoritmer som oftast ger oss mer av det som vi redan tycker om och betydligt mindre av sådant som ligger utanför ramarna – otroligt skrämmande i grunden – tycker jag att det här är så inspirerande! Vi är ofta vanedjur som följer ingångna spår vare sig det gäller ännu en svart tröja till garderoben eller att falla för ännu en hög celadongröna assietter på loppisen. Visst kan det vara ett tecken på att man är säker och grundad i sin smak och vet vad man tycker om efter alla år. Eller så är man förutsägbar och inte öppen för nya intryck? Jag brukar säga att även om man har en klassisk stil, så skall man alltid hålla dörren öppen för den där lilla twisten eller överraskningen. Konstigt, utmanande och ovant – inga ledord för mig måhända – men inspirerad att tänka vidare blir jag tveklöst.
