Category Archives: Utvalt

Lördagsgodis: Starka färger på Svenskt Tenn

Jag har en tummad broschyr – se den på mitt instagram – som kom som bilaga till Sköna Hem 1994. Avsändaren var Svenskt Tenn och det var inredaren Anika Reuterswärd som stod bakom miljöerna i den. Då var jag tjugotvå år och mitt inredningsintresse tog fart på allvar. Svenskt Tenn blev snabbt en vallfardsplats när jag besökte Stockholm. Reuterswärd inredde klassiskt och med fingertoppskänsla, men var ändå förankrad i samtiden med starka färger på väggarna. Här är det mycket rött och framförallt gult – inte minst i en matsalsmiljö. Jag har bläddrat otaliga gånger i denna tjugosidiga broschyr och inser att den mycket har format mitt öga. Det är dock möjligen först nu som jag åter är redo för de starka signalfärgerna igen. Och tiden har även kommit ikapp på Strandvägen. När den nya utställningen 85, som hyllar det faktum att det var så många år sedan Josef Frank kom till Sverige, är väggarna målade gula igen.

Konsten känns mer klassiskt måleri med traditionella ramar – på sitt sätt också ett tag sedan man såg på detta sätt.

Och det är en likadan pläd som draperas nu som på min kära broschyrs framsida – Lena Rewells lyxmohair.

Rött och gult kittlar inredningsnerven igen, framförallt för att färgerna vi har omgett oss med länge har varit så softade och varit mellankulörer. Starka signalfärger – vi har sett blått ett tag – känns åter som något att räkna med och inspireras av. Ögongodis och lite syrligt utmanande i skålen.

Lördagsgodis: H&M hjärta William Morris

Veckans lördagsgodis blir en närmare titt på den kommande kollektionen av William Morris hos H&M som jag skrev om i måndags. Kläderna skall finnas den 4 oktober, men jag har fått flera mejl om att ni läsare redan har köpt i butik. Det var samma sak med GP J & Baker i somras. Lite skumt kan tyckas och jag vet inte riktigt vad man vill uppnå med detta. Nåväl, vi tittar närmare på H&M:s bilder i vad som ser ut som brittiska vidder. Den där knytblusen är ju bara fantastiskt fin! Jag älskar knytet och med Pimpernel – ja, hjärtat klappar för detta.Det är mycket grönt och blått i det som siktats hittills. Så vacker scarf med klassiska The Brook i centrum.

Pernilla Wohlfart, H&M:s chefsdesigner talar om Morris tankar om konst för alla och det klassiska citatet  There is no excuse for doing anything which is not strikingly beautiful som grundval för kollektionen. Den plisserade kjolen!

Klänningen i Marigold – ack så fin! Jag tänker polotröja under, skärp i midjan och stövlar till. Det finns mycket att se fram emot här! Tipstack till kära läsaren Karin genom Vogue UK.

Lördagsgodis: Innergård i Malmö

Veckans lördagsgodis hittar vi på en innergård i Malmö till salu hos Bolaget. Jag hyser en aldrig sinande kärlek till just innergårdar. Det är något alldeles speciellt med det kringbyggda och att sitta omgärdad av väggar ute. När det kombineras med kullerstenar, klätterväxter och en vacker fasad är det nästan oslagbart. Och här är det så vackert!

Den putsade fasaden är rosa och detaljerna är målade i en mörk petroleumfärg. Djärvt på sitt sätt och på dessa skymningsbilder ger de ett mjukt ljus till den upplysta innergården.

Jag faller för stylingen här och att man skapat ett sammanhang som gör att drömmar börjar vävas om att själv sitta vid det där bordet och äta middag vid de fladdrande ljuslågorna. Än finns det tid till uteliv. Bilderna är från objekt till salu hos Bolaget.

Hållbara köp, dahlia Café au lait och klassisk kvast

Det pågår som sagt intressanta diskussioner om konsumtion för tillfället inom bloggosfären. Jag har förtröstan att detta bara är inledningen på ett pågående samtal om hur vi skall förhålla oss framöver. Att vi helt skall sluta konsumera saker är en utopi – frågan är hur man på ett bra sätt navigerar fram. För mig är inspirationen stor kring kvalitetsvintage och att omge mig med estetiskt hållbara saker som tål ögats slitage över tid.

Det är möjligen ett ålderstecken och att man är trädgårdstant som man hoppar högt över kampanjer med halva priset på krukor. Det är nu, när butikerna behöver dra ned på sitt lager för att trädgårdssäsongen går mot sitt slut, som man skall passa på. Jag fyndade även fina saker från Iris Hantverk lokalt här i Trädgårdsföreningen. En enkel hållbarhetstanke för mig – fungerar inte när det gäller förbrukningsvaror men annars – är att tänka om jag kommer att ha kvar den här saken om ett antal år. För denna rejäla handgjorda kvast är det ett enkelt svar på den frågan. Den kommer jag kunna sopa med under många långa år framöver.

Så kom de då till slut. Dahliorna Café Au Lait. Trogna läsare minns kanske att jag planterade fyra knölar förra året som visade sig vara fel sort. De jag har i krukor i år har varit kinkiga, ovilliga att blomma och allmänt motsträviga, men nu får det väl vara värt allt pyssel ändå när de står på parad utanför växthuset.

I äpplets spår

Gustav Klimt 1912

Sensommarens överflöd är såväl mäktigt som överrumplande. Daggvåta kalla barfotafötter till doften av nedfallna äpplen och överblommade dahlior. Trädgårdens crescendo som ackompanjeras av en första aning av att vilan är i antågande. Cirklar sluts. Den stickade koftan kommer fram ur förrådet. Luften är högre igen. Och snart hörs gässen i kör på sin resa.Det är ett fantastiskt äppleår i år! Förra året fick vi inte ett enda äpple på vårt Alice-träd, men i år dignar de uppstöttade grenarna. En favorit i kategorin enkelt och snabbt till fikat är klassikern smörstekta äpplen. Jag älskar dem precis som de är nu när man tar dem direkt från trädet – syrliga och riktigt krispiga. Jag skalar, klyftar och steker i smör en liten stund så att de mjuknar lite. Sedan strör jag på havregryn och ibland en uns råsocker. Slutligen pudrar jag över rejält med kanel. Jag äter själv gärna med grekisk yoghurt med lite honung, men det fungerar ju även med glass, grädde eller vaniljsås.

Paul Cezanne 1898

An apple a day, keeps the doctor away som den klassiska ramsan ljuder. Äpplet är en av våra klassiska frukter som vi är vana vid att ha tillgång till året runt. Nu finns det som sagt så många äpplen så att många bara ligger och ruttnar bort. Därför är det med viss bestörtning som man ser affärerna saluföra de skinande Granny Smith som putsats upp så att man kan spegla sig i dem. Eller varför inte ett Royal Gala som fraktats hit från Argentina?  Nej, stopp. Nu äter vi svenska äpplen när de är i säsong och försöker att ta tillvara på frukt som finns precis i vår närhet.

Det är skolstartstider. Jag har en niondeklassare och en som börjat tvåan på gymnasiet. Kära tid, du går så svindlande fort framåt. Själv har jag startat ett nytt projekt tillsammans med Jenny som vi kallar Bara vackra ting. Än så länge finns vi på Instagram, men vi har många planer framåt. Jag skulle såklart bli så glad om du vill gå in och gilla oss på @baravackrating. More to come.

Edward Burne Jones och John Henry Dearle för William Morris 1885.

Pomona var gudinnan av frukt i den romerska mytologin. Hon var en skogsnymf som var hängiven sin trädgård vilket porträtteras i denna tapet från firma William Morris. Morris är aktuell som föremål för en stor utställning på Millesgården i höst och på Tate Gallery i London visas just skaparen av Pomona-tapeten Edward Burne Jones. Burne Jones var tillsammans med Morris en pionjär inom Arts & Craft-rörelsen med dess tanke om skönhet för alla som kom att påverka många stora i Sverige som format tankar om hemmet som Karin Larsson och Ellen Key.

Jenny påminde mig om den klassiska servisen med just namnet Pomona från brittiska Portmeirion. Servisen skapades 1982 och är inspirerad av äldre botaniska tryck. Den här stilen finns det en hel del av vintage och känslan för den börjar komma tillbaka för mig. Det är jag nog ganska ensam om med tanke på priserna, men det här uttrycket hänger med lite i nittotals-återkomsten som Johanna Bradford skrev om här.

En helt annan stil har Enzo Maris La Mela från 1963. Äpplets urtyp i denna grafiska form har synts i otaliga interiörreportage genom åren. Visst har det något tidlöst över sig som passar in i många olika sammanhang?

För att inte tala om detta ikoniska glasäpple av Ingeborg Lundin (1921-1992) för Orrefors. Äpplet skapades 1952 och är så elegant i sin skenbara enkelhet. Lundin var produktiv i glasriket och förutom dessa rariteter finns det många andra saker som går att finna för betydligt mindre pengar. Jag är bland annat förtjust i de här skålarna. Tidigare i år kom en bok om Lundins konstnärsskap – En skimrande bubbla av glas av Kerstin Gynnerstedt. Den står på min höstlista på biblioteket, så jag ser fram emot att förkovra mig i denna kvinnliga formgivare.

Dags att gå ut till trädet och ta ett äpple!

Lördagsgodis: Tjugotalsvilla i Göteborg

Veckans lördagsgodis får bli denna tjugotalsvilla som är till salu i Göteborg. Huset uppfördes 1923/24 ritat av arkitekt Gunnar Jonsson. Om det är någon byggnadsstil som jag är lite extra svag för så är det just denna tjugotalsklassicism. Jag tycker att grunddragen i sig är så vackra och kan underordna sig många olika inredningsstilar. Man kan tänka sig min egen myllrande maximalistiska stil här med inspiration från Estrid Ericson och brittisk trädgårdstant. Man kan också tänka sig en mer minimalistisk stil med enskilda utvalda objekt som får spela huvudrollen. I detta hus bor en antikprofil som satt sin prägel på tjugotalshuset.

Innan vi flyttade ut till huset som uppfördes 2008 bodde vi i en tjugotalslägenhet i staden. Estetiken med äldre köksskåp som dessa i serveringsgångar är något av det vackraste jag vet. Och så mycket som ryms där! Fint med vitmålade paneler, rent trägolv och blåvitt porslin till.

Och fönstren! Våra moderna svängbara fönster är ack så praktiska för all del, men de kan aldrig få hjärtat att klappa som dessa glas ut mot trädgården. Bara att häkta upp ett sådant fönster ger en lite rysningar av välbehag…

Det är många antikviteter i detta hus som lyfts fram mot mer neutrala väggar med många vackra byggnadsdetaljer. Fint med en mörk möbel mot allt det ljusa.

Vackra sammanhang.

Och inte minst en glasveranda! Det är något alldeles speciellt med glasverandor. I huset vi hyrt i Skåne några år hänger jag alltid på den verandan. Jag är lyckligt lottad med ett eget växthus här hemma, men det är något speciellt med en klassisk inglasad utbyggnad till huset.

Trädgården gör även mycket för intrycket av detta hus. Det är en gammaldags känsla med klassiska växter som gör sig bra till omgivningarna. Mina agave har växt massor i sommar – så fint att sätta upp dem lite i en sådan här kruka. Jag kan tro att jag inte är ensam om att ha en känsla för denna stil, eller hur?! Alla bilder: Stadshem – Fotograf Janne Olander genom Hemnet. 

I Lisbet och Gocken Jobs spår

Hettan ger sig inte denna sommar. I går snittade vi nästan trettiofyra grader här hos mig. I natt låg jag vaken av blixtar som gjorde att hela rummet lystes upp. Min åskrädsla som sitter djupt sedan barndomen lär aldrig gå över. Då tog jag och mina bröder våra sparhundar och mamma tog fotoalbumen ut till bilen som pappa körde runt oss i när ovädren var som värst. I dag är det lite svalare och mitt Instagramflöde är fullt av stiliga människor från Köpenhamns Modevecka. Är inte allt lite tjusigare över sundet? Jag tror minsann det. Jag har inte fått hem mina inköp från H&M:s GP J Baker-kollektion ännu, när samma mönstereufori möter mig från Rodebjers visning för vår och sommar 2019. Här kommer möjligheten att klä sig i ett av Gocken Jobs mönster. Prislappen lär inte bli lika modest som hos H&M, men så vackert! Fotografi: CFW/Rodebjer

Hösten innehåller ett boksläpp som även det sätter fokus på systrarna Jobs. De spirande mönstren och konstnärsskapet – först framförallt keramik, sedan textil sätts här in i ett stilhistoriskt sammanhang. De klassiska mönstren avbildar ofta den svenska floran naturalistiskt. Om man jämför med exempelvis Josef Frank som ofta tecknar fantasifullt och inte direkt avbildar verkligheten, bygger ett klassiskt Jobs-mönster – textilierna saluförs av Jobs Handtryck – mer på igenkänning av exempelvis rabarber, styvmorsvioler och pumpor. Jag tycker om att bläddra i designbiografier – några favoriter i genren är Pepis Flora om just Josef Frank och Mönsterträdgård om Maria Åström. Jag ser fram emot detta boksläpp i oktober.

Högst lämpligt då att jag i dessa tankar kring Jobs loppisfyndade en lampskärm i klassiska Trollslända. För systrarna Jobs innebar det ett stort genombrott 1945 med utställningen När skönheten kom till byn på NK i Stockholm. Trollslända var ett mönstren som trycktes för NK:s textilkammare. Ni har väl följt mitt råd och fyllt på kunskapsbanken inför loppisbesöken nu under sommaren? Det är alltid tillfredsställande att plocka fram en mental minnesbild och kunna identifiera en sak mitt bland hundratals andra, inte lika intressanta ting.

Man skall aldrig säga aldrig om vintagesvängen har jag lärt mig, även om många rundor i sommar varit fruktlösa för min del. Systrarna Jobs keramik är inte lika bekant som deras textilier, men lika blomstrande vackert. Möjligen ingen stor fyndchans här, men man vet aldrig som sagt.

Med all denna värme känns det som om sommarläsningen inte riktigt blev så jag trott. Jag får svårt att hålla fast i tankarna som vandrar iväg. Kanske jag skall tala om höstläsning istället? Nej, var alldeles lugna. Jag tänker inte vara den som börjar prata om höstlängtan. I vanlig ordning tycker jag att vi skall lära oss att vila i säsongerna och vara i det som är nu. Hösten den kommer, var så säkra. Jobs-mönstren syns lite här och där i böcker, tofflor , tapeter och servetter. Det är sannerligen något med alla dessa blommor och tanken om den eviga sommaren som drar.

Den börjar komma smygande lite grann – lusten att skapa rum inomhus. Inredningsinspiration känns roligt igen efter att mest ha haft blicken riktad ut till det gröna. Jag bläddrar i mina favoriturklipp och sparat från Instagram. Bilderna som Jenny tog på The Apartments utställning i Båstad med Märta Måås Fjetterström 2016 lockar ögat igen och igen. Mönstren mixas med säker hand – här med Gocken Jobs klassiska Rabarber. Jag har kommit så långt att jag hängt upp loppisköpta gardinlängder och satt upp den där lampskärmen. Jag får visa någon dag – mönster på mönster här med i vanlig ordning. Säsongerna skiftar. Fint det.

Signe Persson-Melin: Tingen måste ha utstrålning!

På vägen hem från Skåne stannade jag och min vän till i Värnamo och konst- och designmuséet Vandalorum. Om ni rör er längs med E4:an i den delen av landet, så ligger detta bara en avfart bort. Det visade sig vara ett mycket fint hus med en servering i hög klass. Jag rekommenderar ett stopp vid tillfälle och kanske framförallt nu när det är en stor utställning med en av mina favoritformgivare Signe Persson-Melin (pågår till 21/10). Att stiga in i den stora konsthallen med alla dessa föremål var närmast en sakral upplevelse. Ljuset var speciellt här och alla rullvagnarna i kombination med stål och trä signalerade såväl rörelse som beständighet.

Jag har skrivit om kvalitet och ögats slitage tidigare. I den här utställningen fastnade jag vid texten som ledde in i ladan. Så träffsäkert med estetisk hållbarhet! Det spelar ingen roll hur många bra tillverkade ting vi har runt oss om det inte är sådana som tål tidens tand och man sedan vill leva med. Hållbarhet håller på att bli ett slitet begrepp, vilket i sig är sorgligt och olyckligt. Jag tror att vi måste bli bättre på att vässa oss kring vad vi menar och här fick jag ord till mina tankegångar.

Signe Persson-Melin är en av våra mest kända keramiker och formgivare. Det stora genombrottet kom vid H55-mässan med kryddburkarna med stämplade dekorer som det finns en uppsjö av kopior på hos alla loppisar man besöker. Den egna keramikverkstaden var länge navet, men Persson- Melin blev även formgivare för glas- och porslinsfabrikanter som Boda, Höganäs och Rörstrand. 1985 utnämndes hon till Sveriges första professor i keramik-och glasformgivning. Persson-Melin är fortfarande verksam och den senaste tidens produktion är för bland annat Byarums Bruk. Om man tittar på de här bilderna kan det tyckas som ett ganska stort steg från min vanliga stil som mer är “brittisk trädgårdstant med idealet much is more”. Jag är dock svag för ett betydligt mer minimalistiskt formspråk a´la Ingegerd Råman, Carina Seth Andersson och just Signe Persson-Melin. Det är något med de självklara formerna som talar.

Utställningen är inte kronologiskt uppbyggd, utan utgår från olika teman – ytan, material och former – som återkommer hos Persson-Melin. Med ett stor produktion över lång tid är det tacksamt för betraktaren att se linjer som kommer tillbaka. Mycket av industriformgivningen säljs fortfarande till låga priser på loppis. På bilden syns glasservis för Boda, serien Härd för Höganäs och vaserna Boda Blom som togs fram tillsammans med trädgårdsprofilen Ulla Molin. Man kan säga att det är lätt att börja samla på sig ting här.

Växtkärlen för Byarums Bruk är så vackra! Tillverkningen i Sverige av återvunnen aluminium gör dock att priset på dessa pjäser är högt. Att se dem så här på rad är onekligen imponerande.

Att välja en favorit bland alla dessa ting är nästintill omöjligt. Barca-skålarna är fantastiska liksom de i genombruten dekor, men frågan är om det inte är tekannorna som får hjärtat att klappa hårdast. För en tedrickare som mig är det en fröjd att just Persson-Melin har en så stor produktion när det gäller kannor. Här står de på rad i olika glasyrer och med olika lock – Kinesen för Rörstrand 1986. Så fantastiskt vackra – här blev jag stående en lång stund. I det jag har skrivit har jag betonat estetiken, men för Persson-Melin står framförallt brukbarheten i centrum. När de komponenterna förenas kan man kanske börja tala om estetisk hållbarhet.