Ilska och tårar. Ännu en kamp. Ingenting blir som man tänker sig. En igenslängd dörr. Snabba små fötter.
Jag finner mig själv springandes på vår gata med öppen jacka och en liten varm lillebrorhand i min. Vi skriker namnet på den som saknas så att ljudet studsar mellan fasaderna. Jag ser vårt luciatåg i köksfönstret på håll. Hjärtat bultar och tårarna pumpar fram. Vi springer tillbaka i mörkret och tar några varv runt huset. Jag känner hur jag sjunker ned i leran. Vidare. Vidare. Minutrarna känns som timmar. Var är Du?
En evighet senare syns den rosa jackan borta på gatan. Vi möts i en omfamning. – Gråt inte, mamma. – Men hörde Du inte oss? Varför sa Du ingenting? – Men jag satt ju där hela tiden. Jag gick ingenstans. Jag bara sprang dit bort och satt och väntade på att ni skulle komma.
Ilskan är borta. Den lilla flickan blir mjuk i min famn och somnar. Silverarmbandet med hennes namn börjar bli för litet. Lugna favoriter spelar på klockradion. Angels. Och jag räknar blommorna på sovrumstapeten. I morgon är det en ny dag. Välsignad vare den.
Tack för alla fina kommentarer till mitt tidigare inlägg i dag! På sätt och vis blir det lite märkligt med en mix av vackra keramikstenar och ett bultande mammahjärta, men det är väl kanske just det som är essensen av En mammas dag. Så det får vara så. Lite blandat. Lite djupt. Lite lågt. Lite mittemellan. Lite ytligt. Lite jag.