En av mina favoriter – Fifi Bags – har startat en insamling till förmån för Rosa Bandet. Jag har precis beställt två stiliga svarta börsar. 100 kronor av 175 går oavkortat till Rosa Bandets insamling. Ett berömvärt initiativ tycker jag. Dessutom är jag smått beroende av dessa börsar för att samla allsköns småting i mina väskor. Dagens favorit!
Detta är vad jag har på hjärnan just nu. Vi har ett möte inbokat på fredag för att prata tomt och hus med en representant för Myresjöhus. I dag har jag ätit lunch med en av mina bästa vänner som redan är i blandar- och spotlightvalbranschen. Nu återstår det att se vad det blir av detta projekt för vår del, men detta med hus känns lite spännande igen. Att bygga nytt med allt vad det innebär verkar vara uppslukande i perioder. Jag må vara handlingskraftig, men oj vad det verkar vara mycket att tänka på. Jag sitter fortfarande och bläddrar i katalogen fram och tillbaka och får nog börja om lite från början. Vad vill vi att ett hus skall innehålla? Hur skall vi kunna växa med huset? Någon som varit eller är i nybyggarbranschen? En uppslukande verksamhet så gott som något!
(Bild: Grönskär från Myresjöhus)
Jag har alltid haft svårt att äta på morgonen. Jag måste vara uppe ett bra tag innan det känns bra att få något i magen. Maken lämnar oftast barnen på morgonen, och då väntar jag med att äta tills de har gått. Det är verklig vardagslyx att sitta och läsa tidningen i fred, samtidigt som man äter frukost.
Våra nya underlägg från Sassabrassa blev omedelbara favoriter. Stadigt och tåligt virrvarr – jag tycker mycket om dem!
(Få fotoutmaningar och fototrix till mejlen genom amerikanska Photojojo. Detta var The Breakfast Photo Projekt.)
I dag fick jag mitt svarta paket från Net A Porter. Och som Ni ser – det var en klassisk Bayswater från Mulberry i. Nu står den här och känns så där främmande som nya ting gör. Jag går runt och bär på den. Jag provar att öppna låset och att lägga i saker. Jag beter mig så där lite allmänt fånigt som man kan göra ibland. Snart kommer väskan att stå ute i tamburen tillsammans med barnens hundraelva tillbehör för olika väderlekar, så det är möjligen bra att dra ut på det hela lite till. Det är en klassisk väska som jag har velat ha så länge och som jag kommer att ha resten av mitt liv. Och dessa svarta paket. Mmmm….
Jag är en förpackningsnörd av sällan skådat slag. Om det finns en omsorgsfull tanke bakom hur man utformar en förpackning, blir jag genast intresserad av det som finns inuti. Därför är det tämligen förutsägbart när jag faller som en fura för tvålarna från portugisiska Claus Porto. Tvålfabriken grundades 1887. Tvålarna är handgjorda med naturliga ingredienser och dofterna är noga utvalda. Skönheterna finns nu tillgängliga hos Bluebox. Min favoritprodukt i badrummet är tvålen från Savon de Marseille, men jag är ack så lockad att lägga några portugiser i varukorgen. Dagens stora frestelse!
Update: Jag säger som Sarah Jessica Parker – I had to have it! Nu är ett presentset på väg i riktning mot mig.
(Bilder: Bluebox)
På makens släktgård finns det två trädgårdar. Huset omges av en trädgård. Om man går över en liten väg kommer man till den andra trädgården som huserar gamla fruktträd, trädgårdsland och en fontän. Barnen är mycket faschinerade av statyn med tillhörande krackelerad bassäng. Till båda trädgårdarna hör vackra grindar som bär spår av tidens tand.
När jag var yngre strävade jag efter det nya hela tiden, men ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag det som varit med ett tag. Handens nötning kan vara nog så tilltalande.
Det gäller att ta ut det där sista av sommaren med sandaler och glass. Sedan är det den där krassa verkligheten. Anna träffade en kompis i lekparken. Kompisen medförde cykel. Flickorna kom överens om att de skulle turas om att cykla och även turas om med hjälmen. Men sedan kom insikten i kapp. Min mamma säger att jag inte får låna ut mössor och sådant, för då kan man få löss. Såklart! Snart är den riktiga hösten (och lössen…) här.
(Fotografi: Weronica – En mammas dag)
Det känns som om det är ljusare tider på gång. I småbarnstillvaron kan det vara ack så förlösande att sitta ned och verkligen prata med varandra. I vårt fall betyder detta oftast att jag pratar mest och mannen lyssnar mest. Det är som vanligt. Jag får fullständigt nog av något – i detta fall vår neverendingstory när det gäller vårt hus. Jag kör en monolog om sakernas tillstånd. Maken lyssnar. Maken tänker till. Maken börjar agera. Saker och ting får en annan vändning. Detta har visat sig vara en väl så framgångsrik saga i snart sexton år. Vi får se var detta leder. Vår förhoppning är att det stavas H-U-S.
Vi börjar det ljusa livet med en studiedag. Snart är det dags för en biblioteksrunda. Hoppas att Ni alla får en fin start på veckan!
(Fotografi: Weronica – En mammas dag. En vacker ros i farfar och farmors trädgård en av de sista sensommardagarna.)