Category Archives: Vintage

Nittsjö i växthuset

Solen kom fram en stund och värmde på växthustaket. Jag passade på att pulsa ut i snön och klippa ned alla pelargonerna som står i övervintringstältet. För mig innebär den sysslan det officiella startskottet för trädgårdsåret. Det är precis lika fascinerande varendaste gång att de torra pinnarna bär på sommarens alla blommor. Jag tog ett gäng sticklingar också och plockade med nyfyndade assietter från Nittsjö. Jag har samlat på mig en del i denna glaserade keramik – tycker att mönstret är så vackert – och det finns numera i nyproduktion i vaser och skålar. Jag har mer krackelerade och slitna fat under blommor här ute, men nu hade jag tur att finna en stapel i nyskick. Jag tänker genast rabarberpaj i vårsol.

Här ute är det bedagat och stökigt med presenningar som täcker mycket. De nedklippta pelargonerna fick komma ut på en mycket tillfällig luftning. Jag är inte nådig med sekatören, men det brukar bli bäst så. I dag gav jag lite vatten och nu får de stå i tältet i väntan på ny jord om några veckor. I krukraden där står en oglaserad Nittsjö med samma mönster som faten. Så fin den med. Och i de inlindade stora krukorna är det förhoppningsvis tulpaner på gång. Det är första gången jag testar att plantera i kruka, så det skall bli spännande att se resultatet.

Vintern ser ut att stanna ett tag än, och så får det bli. Det andra väntar där runt hörnet. Som det alltid gör.

signature

Uppstammad pelargon, klorofyll och sticklingar

Får det lov att vara en uppstammad pelargon? Ja tack, sade jag efter de här bilderna och satte igång med en egen liten stickling.

I mitten av april förra året såg sticklingen ut så här – en viss skillnad på tio månader!

Det är tid att ta itu med allt klorofyll. De flesta av mina pelargoner står ute i övervintringstältet i växthuset, men jag har haft några inne, bland annat den uppstammade Doktor Westerlund. Den har fått växa fritt mot ett fönster och nu är det hög tid att börja formklippa den för att få till den där känslan av ett litet träd.

Hur får man till en uppstammad pelargon? Jag utgick från en stickling med längre stam, tog bort alla bladanlag och drev vidare i kronan där den nu växer med två stora grundgrenar som i vinter har stöttats upp av flera pinnar.

Fler Westerlundare på gång. Skär av över ett bladpar, ta bort de flesta bladen som annars själ näring från rotbildandet och sätt i vatten eller såjord. Jag kör ofta båda varianterna – det stora trädet kommer från en stickling som fått bilda rötter i vatten.

Februariljus på mitt vintage-blombord i rotting där Doktorn får glänsa i ensam prakt. Nu kommer jag bli mer aktiv med sekatör för att få till en tät krona och så skall den få en större kruka med ny jord. Visst är det något alldeles extra med det gröna som har trädform? Jag är då väldigt förtjust i det.

signature

Vackra sidor

Som jag skrev i söndags – sidorna från Great Dixter i marsnummret av brittiska Harper´s Bazaar – är verkligen något alldeles extra. Missa inte heller att läsa om Jennys besök i den fantastiska trädgården. Tillfällen då jag går runt med Chaneldräkt i det gröna är icke existerande, men det är en ljuvlig spirande stämning som träffar alldeles rätt just precis nu.

Jag lär inte heller lägga mina blommor i en specialtillverkad Hermès-korg till det facila priset av 2 390 £, men inspirationen är i vanlig ordning fri. Så vackra färger och bukettkompositioner! Jag ser istället fram emot att tänka mig de första vårblommorna i den nyfyndade klyftvasen av Anna Lisa Thomson för Upsala Ekeby. En sådan har jag önskat mig länge – formen är fulländad – och nu fann jag den äntligen. Februariglädje med förhoppning om den vår som skall komma.

signature

Relansering av klassiker – Ivar Ålenius Björk

Nu ser vi ännu ett exempel på trenden att relansera klassisker. Skultuna tar fram en till produkt av Ivar Ålenius Björk i vår. Ålenius Björk (1905-1978) var skulptör och designade även en rad produkter för Ystad Metall – en inte helt okänd fabrik för oss som gärna letar saker i vintagesvängen. Om man vill läsa mer om det skånska företaget rekommenderar jag den här artikeln hos Stiliga Hem. Ystad Metall hade sin storhetstid från 1920-1960-talet och producerade många dekorativa föremål. Förutom Ålenius Björk är firmans mest välkända namn Carl Einar Borgström – se t ex dessa bokstöd och dessa ljusstakar och Gunnar Ander – se t ex den här vattenkannan som jag hade turen att finna för ett tag sedan och dessa kandelabrar.

Såväl Ystad Metall som Ivar Ålenius Björk är kanske mest känd för den ikoniska ljusstaken Liljan som designades för världsutställningen i New York 1939. Ljusstaken fick global spridning när den var med i TV-serien Mad Men. Den blev otroligt populär vintage och fick extra dragningskraft när mässingen kom tillbaka på bred front. Den relanserades för några år sedan av Skultuna i mässing, har sedan även kommit i försilvrad mässing och nu släpper man en vas som även fanns till originalmodellen.

Den här eleganta vasen med tre “pipor” då som kommer nu i vår? Visst är den elegant i sitt utförande. Den har sålts dyrt på kvalitetsauktioner. Det är onekligen något speciellt med ting som varit med ett tag och bär på en historia men det är ändå intressant att tänka på vad som händer med produkter på andrahandsmarknaden när de tas upp i nyproduktion. Förloras en del av glansen när det blir ett vanligare föremål som man kan gå till närmaste presentaffär och införskaffa? Eller blir det ännu tydligare så att det äldre materialet, patinan och “originaliteten” blir av större vikt? Det mest uppenbara exemplet är möjligen allt retroporslin som tillverkas igen – exempelvis Mon Amie hos Rörstrand och Stig Lindberg-serierna hos Gustavsberg. Det tycks inte ha mättat prisbilden på vintageporslinet. Vad tror du?

När jag skriver om Ivar Ålenius Björk måste jag även visa den här eleganta handspegeln. Även om man inte har några narcissistiska drag, kan de nog lockas fram av njutningen av detta föremål. Så vacker!

signature

Klassiker: Sussex Trug

Jag håller ständigt ögonen öppna efter trädgårdsting i vintagesvängen – här skrev jag ett inlägg om det i somras. Det verkar det vara fler som gör, för det är svårt att finna. Det senaste tillskottet i genren fick alla mina gröna fingrar att darra lite. En perfekt patinerad liten Sussex Trug! Medan jag stod och bläddrade i gamla Floraböcker siktade min loppisvän korgen till mig, så jag kan inte tacka mina falkögon denna gång. Det är något speciellt med saker som redan har levt ett grönt liv och här talar vi om en sann klassiker.

Jag har några liknande korgar i växthuset, men inte en sådan här i hantverk med kastanjeträd. Företaget som gör dessa korgar, Thomas Smith, har en historia som sträcker sig bakåt till 1820-talet där Smith började tillverka korgar i Sussex – läs om hantverket här och här. Det är något med dessa korgar som genast gör mig till en brittisk trädgårdstant som går och klipper rosor till buketter.

Det är kallt, grått och ruggigt, men korgen och lite grönt skapar en stunds stämning ute i växthuset. Nu säger vi adjö till januari och siktar mot februari med frökataloger, sticklingar, bokrealisation, hjärtan, semlor, sportlov, snödroppar och det återvändande ljuset!

signature

Billgren Wood, loppisledord, på gång och superfynd

I går blev jag så pepp när det äntligen var dags för podcasten Billgren Wood att ta sig an auktioner och loppisar. Sofia Wood är numera marknadschef på Bukowskis och Elsa Billgren är väl en av landets mest kända loppisprofiler. Lyssna på “Stora auktions- och loppisavsnittet – så blir du proffs” om du inte gjort det. Här avhandlas bland annat att man för det mesta antingen är auktions – eller loppismänniska. Jag tillhör definitivt den senare kategorin. Jag håller med Elsa Billgren – det är det oförutsägbara och jakten i sig som lockar. Nätauktioner har jag inte alls kommit igång med. Jag tycker fortfarande att det känns lite läskigt och svårt. Sedan var det tal om loppisledorden igen. Tanken är att man skall ringa in sin stil med tre ledord för att ha en kompass när man letar. Svårt säger jag! Jag försökte i somras med engelsk trädgårdstant, handens verk och Estrid Ericson, men i grunden är jag en skata som samlar på det som jag finner glimmar vackert som bland annat kan ses i min tagg #wloppisfynd på Instagram.

Det är alltid roligt med trendspaningar även inom vintage tycker jag. Förutom att man alltid har sin egen smak, sina ledord och sin kompass, är det skoj att tänka på vad som är på gång. När det gäller inredningstrender har vi sett sjuttiotalets återkomst på bred front. Jag vet inte om det är annorlunda i Stockholm, men här hos mig har inte den stämningen nått loppisarna ännu. Här är det fortfarande riktigt låga priser på brun rustik keramik – på bilden vacker dansk kanna med bambuhandtag som jag köpte för 30 kr – och det finns mängder av porslin i denna kategori. Jag har mycket svårt att lämna teserviser som knappt ser använda ut – här Signe Persson Melins Härd för Höganäs – sex koppar för nittio kronor och kannan för trettio kronor.

I podcasten pratas det om att auktioner är mer kurerade – dvs man får ett utvalt sortiment presenterat för sig. På loppis är det lite tvärtom. Man får leta – ofta efter en nål i en höstack. För mig är det meditativt och roligt för det mesta när jag får göra det på mitt sätt. Jag får däremot kalla kårar av beskrivningen av de Gotländska sommarloppisarna när man skall ställa sin man mitt i och springa runt som en galning och samla in potentiella fynd – vet inte om jag skulle klara av det. Att någon tipsar om godbitar gillar jag dock – i olika former. En favorit är antikhandlaren Jenny von Platen som tipsar i varje nummer av Antik och Auktion. Ett av mina grundtips som även var med i min loppisguide är att läsa och tillägna sig kunskap. På så vis arbetar man upp en mental bildbank som är till nytta när man befinner sig i vintagesvängen. I senaste numret är Oiva Toikkas glasfåglar med.

Var det inte något bekant med den där bulliga formen med liten svans som siktades i en myllrande hylla på ett ställe där privatpersoner hyr? Jodå, visst var det en Toikka. För femton kronor blev fågeln min. Den kvalar in på min lista över superfynd som sällan händer, men när de väl gör det samlas energi till att fortsätta tro på att något sådant skall finnas där. Nu står den här hemma och väntar lite på ett sammanhang med sina skulpturala kvalitéer. Och någon annan är förmodligen bara glad att bli av med den! Den enes skatt – som vanligt. Heja återbruk.

signature

Vintage i vintertid

Denna milda vinter gör att man finner ett växthus inklätt i frost som extra gnistrande. Och solen! Så efterlängtad med djupa skuggor på väggarna. Den är skoningslöst mot dammet i alla vrår, men den stora vårrusten får bero än ett bra tag. Jag tillhör inte dem som längtar vår ännu och är glad för det. Då har man helt enkelt en himla massa väntan framför sig. Vårlökar däremot, det är något helt annat. Nu vill jag ha en liten spirande krokus eller pärlhyacint bredvid mig i läshörnan. Det här tiden till tycker jag, liksom tanken att stoppa i sig lite mer nyttigare saker efter julens överdåd. I min kyl finns alltid dessa jordnötsbars som blev en favorit sedan jag gjorde dem första gången i våras. Recept finns här. Alltid med en tekanna inom räckhåll – det här handdrejade nytillskottet med bambuhandtag blev mitt för trettio kronor förra veckan – en ny favorit och alltid med en pläd – denna från Klippan, även den vintagefyndad för en liten slant.

Det är det där spirande ändå. Det där skira gröna. Lökarnas rottrådar. Det bankar hjärtat för nu när ögonen dras till ljuset mot klassisk Cararra-keramik av Wilhelm Kåge.

För det är ändå lite extra roligt att fynda saker till växthus och uteliv på vintern. Det är hoppingivande och härligt att liksom ha allt framför sig, utan alla krav på att passa vattning, små frösådder och alla knölar som skall i jord. En gammal tvättkorg till krukförvaring – minst lika fin i botten – ljusstakar från Byarums Bruk och ett ekollon av Lisa Hammar Posse. Men vi tar väl lite vinter först, eller hur?!

signature

Fyrtal: Onsdagskväll

Mina planer för denna onsdagskväll i slutet av november: Titta på filmen Mudbound på Netflix. Dramat om två familjer i Missisippideltat på 1940-talet har fått bra kritik – och skådespelarna skall vara fantastiska. Mary J Bliges stämma har satt sig – hon har även en roll i filmen, liksom Carey Mulligan som pryder omslaget på Harpers Bazaars decembernummer.

En filt ingår såklart när man rustar för filmvisning denna årstid. Jag har inte sprungit på en Lena Rewell-filt på loppis – den här knalliga cerisa säljs på Svenskt Tenn – men det vore något. Rewell designade även för svenska Tidstrand, men efter reportaget om filtarna som stoppades i giftbad känns inte de så lockande längre. Moralpanik jag vet – det finns ju hur många människor som helst som värmt sig med dessa filtar – men kar med gift kändes ändå aningen magstarkt för mig.

Min fyndade Tidstrandfilt är förpassad, men den skimrande klassiska skålen Sofiero av Gunnar Cyrén står på hedersplats sedan jag köpte den vintage. Jag har sedan jag började intressera mig för inredning och vackra ting varit förtjust i slipad kristall. Det är något alldeles speciellt med hur ljuset bryts i den.

Tantvarningen kompletteras med att lägga hårt godis som barnen ratar i kristallskålen. Jag har ju alltid varit tant, så det passar mig utmärkt. Anthon Bergs påskägg är en klassiker för mig och nu förpackar de samma koncept till julen och kallar det snöägg. Jodå, det fungerar det med.

Press – play. Jag önskar fin kväll!

signature