Category Archives: Hem kära hem

Jag hamnar i varje-dag-liv denna gång. De där sakerna som bara finns där och som man inte sätter på pedistal. Den lilla träskeden använder jag varje dag för att mäta upp mitt te med. Två skopor till en stor kopp. Jag har haft skeden i snart tjugo år. Och jag skulle sakna den av handen mjuka om den inte låg där en morgon.

Så blev det några bonus-kära-prylar i samma genre. Sax, kapsylöppnare, kniv, rivjärn, potatissticka, slev och potatisskalare. Hylla vardagen – eller något i den stilen.

Bidrag till Fabrikens tisdagstema. Skeden är för övrigt inköpt av några som sålde saker i en lokal bredvid Rörstrands porslinsfabrik. Där var jag med min blivande man den första sommaren vi var tillsammans. Romantik bland Ostindia – kan det bli bättre ;)?!

Ja ni, kära vänner. Med tanke på omständigheterna här så får jag lov att återvinna ur bloggarkivet ännu en gång när det gäller tisdagstemat. I dag är det blogghörna. För mig är det mitt gröna rum. För det är bara mitt, även om det just nu bär tydliga spår av barnen som gärna sitter vid datorn här inne.

Nytt och gammalt och stort och smått. Här blandas allt möjligt som jag tycker om och som inspirerar mig. Min gröna koja.

Bidrag till Fabrikens Tisdagstema.

Konst. Jag tänker först på de kringvandrande försäljarna som gick runt på landet där jag växte upp. Hur de vecklade ut reproducerade oljemålningar ur sina väskor. Min morfar brukade köpa. Naturmotiv. Landskap. Som ramades in och sattes på hedersplats ovanför soffan.

Sedan tänker jag på Göran Palms klassiker. “Jag står framför havet. Där är det. Där är havet. Jag tittar på det. Havet. Jaha. Det är som på Louvren”. Och jag har stått där och tittat på Mona Lisa. En hisnande kort stund, innan det var dags för nästa grupp att fösas fram.

Och så Andy Warhol då. Med sitt All is Pretty.

Liten konstfull installation i retur från bloggen. Och min senaste konst(ighet). Barnen tycker att det ser ut som en ********. Jag tycker att det är en genial hyllning till en av de mest ursprungliga formerna. Non Funkis Rund av Eva Hild för Svenskt Tenn. Alla ser vi olika. Vi berörs på olika sätt. Och precis så skall det vara.

Bidrag till Fabrikens Tisdagstema. Produktbild från Svenskt Tenn.

När det gäller böcker är jag hur “messy-chic” som helst. Om jag kan reta upp mig på andra typer av röror här hemma och har som ständig mission att hålla den där köksbänken ren, så är det något helt annat med böcker. Jag älskar böcker. På de allra flesta ställen. Och jag älskar att jag läser skönlitteratur igen. Jag staplar dem. Jag lägger dem uppslagna. Jag arrangerar en färgfest i bokryggar. Jag njuter av omslagen. Ständigt denna kärlek till böcker. Jag har skrivit om och visat min bokhylla förut.

“Den där lilla flickan som äntrade det kommunala biblioteket och fann himlen (och Katitzi) som sjuåring, har en aldrig sinande kärlek till böcker. I flickrummet sparade jag till böcker som sattes upp i en vit Billyhylla. I staden förverkligade jag en dröm om att låta mig själv omslutas av böcker i ett stort rum. Nu står de där stora bokhyllorna, monterade på ett lite annorlunda sätt, på olika ställen i huset. Böcker är livet! Jag har aldrig riktigt förstått det där med att allt skall smälta samman. Färgkoordinerade ryggar är tjusigt på sitt sätt, men är inte alls min grej. Det är väl fantastiskt med alla dessa färger och uttryck som studsar emot en? Som får en att vilja dra ut och bläddra lite? Och här får det lov att vara lite rörigt. Böcker man vill läsa. Böcker man precis har läst och inte riktigt vill skiljas från ännu.  Böcker som man har köpt för att läsa någon gång, men som envist står kvar. Såklart att jag har klassikern i den genren: På spaning efter den tid som flytt. Jag har läst ettan på universitetet. Eller vältummade pocketexemplar av en favorit som hängt med hela livet. Som Karin Boyes samlade dikter som jag på ungdomligt svärmerivis använt en neonrosa överstrykningspenna för att ge de visa orden särskild tyngd. Uppslagsverken som man sällan tittar i längre. Men de finns där i hyllan. Och det känns fint.”

Och även om jag älskar min bokhylla och alla böckerna som är mina egna, så vill jag passa på och slå ett slag för de bokhyllor som tillhör oss alla. Vi har alltid lånat mycket barnböcker från biblioteket, men just nu lånar även jag mycket. Även de böckerna fungerar utmärkt högvis hemma kan jag lova :).

Bidrag till Fabrikens tisdagstema. På bilden – diverse högar såklart och en klassisk Pilasterhylla.

Det måste vara den mest spridda klyschan i inredningspoesin som vi inte kan låta bli att konsumera. Sagan går ungefär så här. “När vi flyttade in i den gamla våningen så bestämde vi oss för att titta vad som fanns under den slitna plastmattan i köket. Vi drog lite. Och vi blev så glatt överraskade över att där låg ett fantastiskt trägolv i orginal helt orört från byggnadsåret”. Jag har stått där och dragit i min beskärda del av plastmattor genom åren. Och i vår sista stadslägenhet hade jag tur och fann träplankor i serveringsgång, jungfrukammare och kök. Det var ett ganska slitet trä med mycket limrester och många hål efter diverse nubb och spikar. Men hey! Det var ju ett trägolv liksom. Som slipades och gjordes i ordning – till min stora fröjd :).

I vårt nybyggda hus får man liksom det som ligger där. Det finns inga överraskningar eller lager att skala av på betongplattan. Vi har standard ekparkett i hela huset, förutom i våtutrymmen och i hallen. Det finaste golvet jag vet är gammal klassisk fiskbensparkett som vi hade i staden. Det finns inget vackrare golv. Men jag trampar gärna runt på vår ek också.

I den stora entrén ligger vårt hus finaste golv med kalksten från Borghamn. Det är lite kinkigt och känsligt så en del av det döljs av matta från färgaffären av praktiska skäl, men ack så vackert det är.

Bidrag till Fabrikens tisdagstema.

Nej, den där konstiga tanten är naturligtvis ingenting jämfört med Saade och Darth Wader. Barnen och jag har helt enkelt lite olika smak när det gäller saker att exponera – precis som det skall vara såklart :). Jag gillar henne – Virginia Woolf i gårdagens DN. I höst kommer Ett eget rum i nyöversättning av Elisabeth Mansén på Ellerströms förlag.

Jag må tycka om tonen i skira pasteller för tillfället, men i mitt egna rum är det klassiskt murrigt som regerar och som förstärker bilden av en grön koja. Här vill jag omge mig med vackra saker som inspirerar mig. Och där någonstans kommer väl en sådan sannolikt ligga snart då :).

En favoritplats i huset, men även den som är absolut svårast att fotografera. Precis intill chiffonjén finns två pardörrar ut till trädäcket. Ljuset därifrån i kombination med det mörka i möbeln, gör detta till ett Mission Impossible för bilder med riktigt bett i. Men så får det lov att vara ibland.

Det börjar ju bli smått deprimerande att skriva om skraltighetstecken. Ett säkert sådant är dock att jag klättrar på väggarna. Såklart. I dag drack jag en kopp te i alla fall och bestämde mig för att deltaga i tisdagstemat trots allt. Jag har inte fotograferat på två veckor. Det känns som en evighet i mitt fall. Så det fick lov att bli lite klädförvaring. Och en hyllning till det klassiska herrmodet. Som jag är mycket svag för. När mannen och jag träffades arbetade han på bank. Och han fick pluspoäng av att ha kostym och slips den där sena kvällen. Vid vår första fumlande biodate var jag uppklädd till tänderna för att matcha liksom. Då hade han polotröja. Jag blev väldigt snopen. Men jag kom över det hela. Turligt nog :).

*Skjutdörrsgarderob i sovrummet. Vi borde fixa lite fler hyllor och grejer dit. Men skjortorna hänger fint. Vi har även ett större förråd i anslutning till sovrummet där en hel del av mina kläder hänger tillsammans med lådor med bebiskläder, elljusstakar, gamla fotografier med mera med mera. Work in progress kan man säga om det utrymmet – om man är väldigt snäll… * Gammal stol där mannen i huset hänger sina saker * IKEA-ikon som sväljer massor * Herrbetjänt från R.O.O.M.

En fin tisdag till er!

Bidrag till Fabrikens tisdagstema.

The show must go on – i alla fall när det gäller Fabrikens Tisdagstema :). Tusen tack för alla fina hälsningar! Jag tror att jag känner mig aningen bättre bara av att läsa dem. När man är sjuk har man all tid i världen att ligga platt och tänka på allt möjligt. I går kväll tänkte jag på min morfar igen. Efter att ha funnit ett exemplar av en bilbilaga i badrummet. (Jo, jag har en man som ägnar sig åt att sitta där och läsa). Det handlade om en retrotur på Östermalm i en Mercedes Benz från 1978. Min morfar jobbade och slet hela sitt liv. En dag köpte han sig Bilen. Med en stjärna framme på motorhuvuden. Som lyste med ett symboliskt skimmer. Och putsades ofta. På tal om designfavoriter då. Och något som är lite mer än bara det det faktiskt är. För mig är det inte bilar. Och jag tror att min morfar hade förklarat mig smått galen som lade så mycket slantar på min designfavorit. Men om jag hade dragit storyn för honom och jämfört med hans stjärna, så kanske.

Det här blir ett ode till en lampa. En enkel hyllning till ett sådant där ting som är så mycket mera än sin funktion. En betydelsebärande symbol för något som finns inne i en. Själva essensen av den där duktiga flickan som till slut kanske blev något annat. Så många små kataloger och tidningar med hundöron i. Så många besök i den posha inredningsbutiken. Tänk om. Tänk när. En sådan fulländad form. Basalt, men genialt. Och själva kronan på verket i drömmen om A Room of Ones Own. Till slut tog jag mina sparade slantar och köpte mig en när vi flyttade in i huset för snart två år sedan. Nu står den där på skrivbordet och sprider ljus. I början kändes den som en gäst på besök, men nu är den en vän i vardagen. Bara en lampa. Men även en del av min berättelse. [Återvinning från bloggen augusti 2010]

Bidrag till Fabrikens tisdagstema. Lampan är en BL1 Table designad av Robert Dudley Best 1930.