Sommaren är en tid för att tanka inspiration på olika sätt. Tiden finns att se sig om, läsa och även få lite distans till det vanliga flödet som man låter strömma mot sig i vardagen. Överst i några av mina sommarhögar har det legat äldre inredningstidningar. Så här i efterhand var det möjligen inte ett av mina bästa drag att göra mig av med alla mina årgångar av exempelvis Sköna Hem och Elle Interiör från mitten av nittiotalet, men man kan inte lagra allt. När vi flyttade ut till huset åkte mycket ut – jag sparade bara sådant som jag ansåg var riktigt inspirerande då. Nu köper jag dem igen – på loppis. Mitt bildminne är väl utvecklat – hjärnan har lagrat massor som känns bekant när jag bläddrar – men en del annat tycks inte ha fångat mitt intresse då. Då var det mer stadsvåningar och inte så mycket trädgård i mitt sinne.
Jag säger bara Elle Interiör nummer 4 2003. Ack, ack, ack. Möjligen var mitt omdöme något grumlat vid den första genomläsningen då jag var höggravid med min son, men det har jag tagit igen i sommar. Klassisk och tidlös inredning och trädgård som håller än i dag. När jag har suttit och bläddrat i de här magasinen och därmed valt bort mycket av det nya som kommit, har jag funderat mycket på varför jag söker mig tillbaka i tiden. Det är svårt att undkomma känslan av längtan efter något annat än mycket av det som produceras nu. Nostalgiskt skimmer? Ja, kanske det. Det finns för all del många tidsmarkörer även i dessa tidningar – hallå Aaltovas med tulpaner – men det är ändå något som drar mig dit med full kraft.
När dottern föddes 2001 lämnade vi in en rulle för framkallning på de första bilderna av henne. “Ta några bilder nu” sa jag omtöcknad till maken i förlossningsrummet. “Jag har ju redan tagit två” sa han. När sonen föddes 2003 fotograferade jag honom ur alla tänkbara vinklar på sjukhuset. En annan tid helt klart. Detta märks även i tidningarna och i de äldre trädgårdsböcker som jag också plöjt i sommar. Det digitala fotografiet, all redigering kombinerat med styling och tillrättaläggande av verkligheten och mängden visuellt som vi konsumerar har på alla sätt förändrat vårt sätt att se på bilder. Det är nog i princip omöjligt att gå tillbaka, men frågan är om vi inte har nått gränsen för vad som anses inspirerande?
Jag tror inte att jag är ensam om mina tankar – långtifrån. Trendenser skrev i går ett inlägg om Retuschfusket i inredningsbranschen som även snuddar vid liknande frågor. Frågan är hur vi finner en väg framåt som känns relevant och inspirerande. Att gå tillbaka till mörkrummen och att skippa Photoshop är knappast en möjlighet. Jag är inte heller mycket för stökbilder – de finns inte ens med i de gamla inredningstidningarna. Men när jag läser ett artikel som denna hos Residence – Före och efter: Så stylades hemmet till en designsäker dröm – så börjar jag längta bort igen. Jag förstår att det är speciella villkor på mäklarmarknaden där annat styr, men har vi inte sett nog av dessa prospekt som ofta verkar produceras för att kunna bli Hemnetspan i sociala media? Jag blir då bra mer inspirerad av originalinredningen – här benämnd som gammeldags med spretig stil. Åh, ljuva årsringar. Jag blir inte betuttad i allt det nya, utan tänker snarare vad fint det hade blivit om man hade arbetat med det befintliga och tagit utgångspunkt från det.
Är det inte nog nu ändå? Efter tankar och krönikor hamnar man alltid i det klassiska You must be the change you wish to see in the world igen. Jag blir inspirerad att fortsätta fundera på dessa frågor och vad de innebär för mitt eget skapande kring bilder och inredning. Får ni några tankar?
♡
