Jo, visst har ni sett dem? I alla fall ni som läser inredningsbloggar. Det var länge sedan ett släpp från en kedja var så omskrivet som detta i bloggosfären. De vackert stylade bilderna av Elin Hermansson och fotograferade av Malin Crooper är vida spridda och de förtjänar de. De är tidlöst vackra och svåra att värja sig från. Tidningen Plaza Interiör står bakom sovrumskollektionen, men det är de runda vaserna som fått mest kärlek. Kollektionen släpps på torsdag i butik, men redan nu kan man klicka hem ett urval från Hemtex Webb. Och det är då det börjar rycka aningen i fingrarna, trots att jag har sagt ett klart nej till mig själv. Finns i begränsad upplaga står det. Detta klassiska köpincitament. För man vill ju inte riskera att stå utan och sedan ångra sig. Eller? I grunden går LIMITED EDITION emot det som jag står för när det gäller inredning. Tänk efter, låt det sjunka in lite, är detta verkligen något som du vill leva med länge? Men då riskerar man att stå där med lång näsa när man tänkt klart, för då är allt slut. Detta är naturligtvis något som affärerna är väl medvetna om och gärna spelar på för att få oss att fatta snabba köpbeslut. Sedan är det väl månne något annat med kedjetillverkning av föremål där det endast är tillgången som är begränsad, än om vi talar om t ex numrerade saker i unika serier. Men vi har även sett en utveckling att när saker säljer, ja då är det inte ovanligt med en ny upplaga. Väl bekomme alla som köper sig en vacker vas, men nix W – det blir ingen för dig – och hör sen :).
Category Archives: Inredning
Ska man ge sig in i leken?
Så har jag då gläntat lite på dörren. Jag har tvekat länge. Jag vet vad det brukar göra med mig. Det där harhjärtat som börjar bulta där inne. Jag kände det som liten på syföreningsauktionerna hemma. Åh, jag ville ju så gärna ha en sådan där tvål. Den var inslagen med spets som bands ihop med en rosett och så hade man gjort ben till den genom att trä upp pärlor på nålar. En tvål med extra allt – som den prydnad som skulle göra mitt flickrum fullkomligt. Jag kunde då inte tänka mig något vackrare. Det oberäkneliga där på auktionen. Det fanns ett antal tvålar där. De med flest utsmyckningar i rosa gick först. Och jag satt där och hoppades. Att någon skulle bli kvar till mig. Någon som pengarna räckte till. Hjärtat bultade. Nej, inte den. Och inte den. Kanske den? Nej, inte den. Finns det något lyckligt slut på denna historia? Jodå, det gör det. Och jag minns det som i går.
Vad fick mig då att ta steget? Den står där hemma hos Jenny – vårt första Decor Life-besök från i höstas – den där vackra ljusstaken Mariarosen från Skultuna. Jag har inte sett den minsta skymt av den på loppisar som jag besökt, men på Tradera finns den. Jag har följt auktioner, tittat på prisbild – till slut skapade jag mig ett nytt konto där (jodå, jag var aktiv för ett antal år sedan med barnkläder). Så var det då dags. Jag fann en auktion med en säljare som verkade bra, ljusstakar som verkade bra och en inte alltför skenande prisbild. Auktionen skulle sluta på kvällen. Jag gick och vankade här, för jag vet ju hur man skall göra som auktionsproffs. Man skall ha is i magen och vänta. Slå till hårt precis de där sista skälvande sekunderna. Så jag satt där och såg tiden ticka ner. Harhjärtat bultade. Och jag vann. Vete sjutton om jag är gjord för detta. Jag vet ju att det är vanligare än någonsin att köpa saker på nätauktioner och kanske lugnar man sig en smula när man blir van. Men ändå sitter jag här och tvekar, trots den där dörren som jag då ställt på glänt. Ska jag? Ska jag skapa minneslistor eller ska jag låta bli? Hur undviker man att bli fullständigt uppslukad och fast i auktionernas garn? Hur behåller man lugnet här och lyckas hålla det hela på en sansad nivå? Hur har ni det med auktionsådran :)? Berätta gärna.
♥
Nytt tema inne hos Decor Life i dag. Join in!
Normcore inom inredning
Det här inlägget hos Em har gnagt i mig sedan jag läste det. Sådant som stannat i tanken och utmanar tycker jag om – generellt är vi inte så diskussionsbenägna inom denna del av bloggosfären. Vad handlar inlägget om då? Em förespråkar för egen del en neutral och anonym inredning med ambition att komma bort från ett förutsägbart designbingo där man med insyn i denna värld på ett enkelt sätt kan avkoda hemmet och se var dess ting kommer från. Sakerna är i mycket kopplade till jakt på social status och att visa vem man är genom sina val. “I believe that quality, both in terms of design and materials, comes in all price ranges. I also firmly believe that the simpler a design is when it comes to lines and appearance, the longer it will take before one’s eyes get tired of it.”
Med tanke på den diskussion som förs kring det personliga hemmet, känns denna infallsvinkel som Em skriver om, extra intressant. Jag kommer att tänka på den sväng modevärlden redan har tagit kring Normcore (se artikel i Vogue och en mer lightvariant i Veckorevyn här). Är det dags även för inredningen nu? Är det ett mer “demokratiskt” inredningsideal där vi äntligen frigörs från det kommersiella? Är det en stil bland andra som skapar sin egen agenda för rätt och fel? Hur man än vänder sig i detta känner jag att det mesta handlar om medvetenhet. Om man skall kunna avfärda ett hem oavsett stilriktning som varumärkestätt, krävs förkunskap att kunna koda av det som syns. Jag inser att en del köper prylar för att markera att man kan, men samtidigt lever hoppet om att man väljer med hjärta och med hållbarhet. För egen del känner jag också att det neutrala och det anonyma som förespråkas, lätt överskuggas av en vilja till kunskap, en glädje inför design och en vetskap om vad som finns i hemmet. Jag kan bara se till den sakletarådra som drabbat mig där jag gärna går på loppis. Visst är det roligt att liksom “avkoda” föremål som jag bär med mig hem och se ursprung och design – att sätta in föremålet i ett sammanhang och ge det dess historia. Jag ser inget negativt i det, snarare att det berikar. Och oavsett stil och personligt ID i inredningen – gör det med förtroende för den egna smaken känner jag. Det fördes en intressant diskussion förra våren om att designprylar har ett snabbt liv från att gå till hot, hot, hot till att bli överexponerat i vår visuella värld. Jag har läst ett antal rader i trådar om personlig inredning om att man inte skall bli som alla andra och köpa den där bubbliga vasen. Well, ha också förtroende nog att älska den och sätta den på hedersplats i ditt hem om du nu vill det. Kort sagt – intressant Em och mycket tankeväckande! Jag fortsätter att klura utifrån olika infallsvinklar. Vad tycker du?
Inred med vintage
Mitt sällskap i dagens soffa med några filtar över mig, en poncho på och en halsduk virad runt halsen, har bland annat varit Elsa Billgrens Inred med Vintage. Boken kom i höstas då jag läste mycket om den – se massor här på Billgrens blogg – men inte intresserade mig så särdeles för den. Men med en nyfunnen geist inför sakletandets ädla konst lånade jag boken häromdagen. Bara att titta på omslaget ger en liten hint om var skon har klämt lite för mig när det gäller second hand. Jag har haft svårt att identifiera mig med dessa flickor i vintageklänningar som fixar retrokafferep med sina femtiotalskoppar. Inget fel i det. Inget alls. Jag tycker om att såväl läsa om det som att se vackra bilder, men det är ju inte jag överhuvudtaget. Jag var och är inte heller någon Shabby Chic-typ som går igång på den patinerade lantstilen, inte heller är jag speciellt intresserad av den där fabrikslitna stilen som varit så oändligt populär de senaste åren. Men helt plötsligt har liksom poletten trillat ner för mig. Det finns så mycket där ute som har varit brukat tidigare – och det kan förenas med mina tankar kring kvalité, form, vackra ting, tidlöshet och handens verk. Heureka liksom. Till slut. Det finns något här även för mig.
Boken då? Jodå, mycket vettiga saker kring sådant som jag själv tycker om att lyfta fram. Billgrens tre ledord för shopping är kvalitét, estetik och funktion. Man skall föreställa sig sitt hem när man handlar, vara trogen sin stil och utöva disciplin mot sig själv för att komma hem med saker som man vill leva med och som passar ens hem. Man skall dock alltid hålla utkik efter den där lilla extra twisten som kan överraska. Jodå, det talas en del om det personliga hemmet även här.
Tekopp efter tekopp och med hopp om att energin ligger alldeles inom räckhåll. Det får vi lov att tro.
Fokus: Bordslampor i glas
Jag tycks inte vara ensam om att fundera på belysning i dessa tider då ljusstakar och stjärnor förpassas in i förråden igen. Nu känner jag mig inspirerad av kombinationen glas och belysning. Som synes är det ingen lampfot på denna bild, men den vackra karaffen som bland annat säljs hos Artilleriet, har gått och blivit med belysningskusin. Det bubbliga glaset i lampform syns här hos Newport Home och med tanke på framgångssagor som denna med samma uttryck, tror jag att vi kommer att få se en hel del av dessa lampor framöver.
I min återvunna glädje inför att leta saker på loppis, spanar jag bland annat efter bordslampor i glas. Jag skulle mer än gärna exempelvis springa på en Carl Fagerlund från Orrefors. Så har inte varit fallet ännu, men skam den som ger sig. De här kristallpjäserna kan stå gömda bakom stora lampskärmar och är som små skatter om de får komma fram och glänsa i ett nytt sammanhang. Ja tack.
Josef Franks klassiska glasklotlampa från 1934 är minst sagt en riktig investering, men önska sig kan man alltid göra som min son brukar säga. Loppis, auktion, affären på fina gatan eller varuhusen – Glas i belysning inspirerar mig mycket i detta nu.
Glasfot från Hemtex – tack för tips uti Eidergrenskans skalle.
Inspirera mig: Blanka blad
Jo visst är det känslorna in på det nya året som gör att man dras till de blanka bladen – inte bara i kalendrar och anteckningsböcker – utan även inredningsmässigt. Cirkeln är sluten när man plockar bort julpyntet som omslutit hemmet. Ljuset återvänder. Det får gärna vara tomt ett tag medan man tänker på vad man skulle vilja göra hemmavid. Små och stora förändringar, eller intet mer än en bukett tulpaner. Men visst är det en speciell tid nu med många tankar. Jag är som bekant långt ifrån minimalist i min stil, men just precis nu i början av januari dras en del av mig till tomheten. Jag vilar i bilderna från sekelskiftesvåningen i Malmö från Bolaget genom Trendenser.
Sedan går jag vidare till Observatoriegatan från Fantastic Frank genom Seventeen Doors. Tacksamt att ta fram detaljer i objekt som dessa, istället för tidstypisk homestaging. Dessa två klickraketer borgar säkerligen för begynnelsen av en ny trend.
Hemmavid njuter jag av mina senaste skatter från sakletarturer på secondhand. Två tunga konstglasvaser från 60-talet av Bengt Edenfalk för Skruf för en tjuga styck. Just dessa enkla geometriska former känner jag mig så inspirerad av för tillfället och så fångar de ljuset på ett fantastiskt sätt.
Inspirera mig: Det personliga
Denna Trettondagsafton halvligger jag i soffan, lite förkyld, slötittar på gamla avsnitt av Downton Abbey, äter blodapelsiner och söker inspiration. Under mellandagarnas stadsfärder vände jag blicken i tidskriftshyllan till de med antik i titeln. Jag prenumererade på Antik och Auktion för en herrans massa år sedan, då utbudet av svenska inredningstidningar var begränsat och inte i paritet med mitt brinnande intresse. Nu tycks även denna cirkel vara sluten. Jag törstar efter annan typ av inspiration för att komplettera det flöde som mina ögon redan är vana vid. Ett fantastiskt myller i ett skåp med samlade ting – sådant har jag svårt att motstå – från Antikvärlden som tycks läggas ner precis nu då jag återupptäckt den. Bonniers tycks istället satsa på Hem och Antik, som det andra uppslaget är från.
Sedan surfar jag runt på telefonen och skriver i trådar om den personliga inredningen som är den stora frågan så här i början av året i min del av bloggosfären, tillsammans med viljan att ifrågasätta bilden av det perfekta hemmet. Jag drar pilar hit och dit, stryker under och gör tankekartor kring ämnet, men hamnar lite på samma punkt som Kristin skrev om i går. Det blir stora ord, liksom på styltor och jag känner att det får bero – i alla fall för tillfället. Jag tittade i mitt arkiv och fann detta inlägg från 2012 om min stil och detta från förra året om mina bästa inredningstips som tangerar frågan. Det ska bli intressant att se vad som kommer konkret ur denna diskussion, i såväl ord som bild på bloggarna framöver. Otroligt storvulet att ta till ord från Gandhi när det kommer till något som våra hem, men lite så känner jag från soffan. Med hopp om ett spännande inredningsår framför oss!
Så kom hösten
Så kom hösten. Inte så där smygande med en föraning i luften. Nej, denna gång kom den med stormvindar och piskande regn. Vi har måndagen den tjugoandra september. Och jag fortsätter min odyssé genom tygprovernas förlovade land. Så klart – som den “gå all in”- människa som jag nu en gång för alla är. När nu ullen definitivt blev skrinlagd, var jag naturligtvis tvungen att återvända till butiken och gå genom samtliga tygkartor en gång för alla. Mitt fokus denna gång är naturmaterial. Jag är väl medveten om att syntet inte alltid är så dumt i materialkonstruktion, men för att ändå snäva in mig lite, så blir detta mitt fokus denna gång.
Nu tror jag mig att vi har landat ungefär här. Jag började med att kunna tänka mig en färgglad soffa – vi tittade bland annat på den här karamellen – men det grå stråket har hela tiden spelat som ett säkert kort. Nu när de blå sofforna har gjort stark frammarsch igen, känner jag att jag är klar med det efter att ha haft sådana i minst femton år. Att visa ett avfotograferat tygprov är lika med stora svårigheter gällande färgåtergivning, men det här tyget – i en blandning av bomull och lin – skulle jag säga är klassiskt elefantgrå. Alltid klurigt att välja från tygprov eller att titta på möbler i starkt upplysta affärer, men, men. Barnen är nöjda med att det är mjukt – de har fortfarande inte smält den där stickiga ullen – och jag tänker mig ett hav av kuddar till – såklart på den med. Modellen blir Howard även denna gång.
Dansande eleganta lite mindre liljor – gracila på sina stänglar och i en ljuvlig mättad färg – blev något av det som fick följa med hem från Bondens marknad i lördags. Ja ni, då kör vi höst nu då. Fin start på veckan!
Och något så här på slutet till er som tycker att det blivit lite väl mycket tygprov ett tag här nu :). Missa inte Det blodröda fältet som sänds på SVT nu. Alla de sända avsnitten finns kvar på Play en vecka till – sedan är det två lördagar kvar. En perfekt höstserie säger jag. Tyvärr verkar det som om det endast blir en säsong på BBC. Så synd, för här fanns definitivt potential till något.