Category Archives: Tänker på

Dagens ord: Kvalitet

I dag fastnade mina ögon på dessa ord när jag fick upp reklam för den kommande Antikmässan. De är från en intervju med antikexperten Li Pamp – bekant från bland annat Antikmagasinet som sänds på Kunskapskanalen. Det pågår många diskussioner om hållbarhet för tillfället och det är ofta den första aspekten – material och tillverkning – som är i fokus. Men hur många hållbara saker behöver vi egentligen? I vår bildvärld där vi ständigt matas med visuella intryck och trenderna skiftar snabbt, tänker jag att vi behöver lägga fokus på det som här träffsäkert benämns ögats slitage. Sannerligen en intressant aspekt på hållbarhet och att försöka finna det tidlösa som man vill leva med.

♡

Läsarfråga: Att göra klassiska val

Jag fick en fråga för ett tag sedan och tänker att jag lyfter upp den till ett inlägg. Kul förresten att det känns som om kommentatorsfältet blivit mer aktivt igen! Det är alltid roligt med respons, frågor och tankar.

Så här skriver Josefine: Vi har funderat länge och står nu i steget att köpa två Norrgavel Länstolar till brasrummet. Fantastiska möbler. Men nu kommer vi inte riktigt överens i färgerna. Kan vi välja olika färger på dem? Finns så många alternativ och nu helt plötsligt bara velat jag, jag vill ju ha något tidlöst och hade ett bestämt mig för en lös sits men nu säger jag fast. Hjälp! Vilken är din favoritkombination av trä och tyg? Hur borde jag tänka för att inte fastna i fällan, ‘just nu gillar jag den här färgen’?! Mina spontana tankar på träet är lackerat i varmgrå eller svart, eller så en såpad.. Men sits och tyg val… Ryggkudden kan man ju tack och lov variera efter årstid och behag. Hoppas du kan berätta lite hur du själv skulle tänka i ett liknande köp, så kanske jag kan få rätsida på mina tankar.

En kul utmaning tycker jag. Hur gör man ett klassiskt val?

Förra våren gjorde jag ett inlägg om Länstolen där jag utnämnde den till en klassiker. Nirvan Richter ritade fåtöljen 1993 och den har funnits i produktion sedan 1995. Länstolen bar jag inom mig i fler år och från idéskissen 1992 tog det ytterligare drygt tre år till produktion 1995. Visionen rymde många paradoxer; en omslutande form utan känsla av instängdhet, en skön fåtölj som ser asketiskt enkel ut, en mäktig tron som smälter in diskret i rummet – stor som en öronlappsfåtölj men transparent så att man skönjer väggar och golv…

Där skriver jag: Jag dras alltid till den här estetiken, även om min egen inredning egentligen är långt ifrån denna stil. Det är samma sak varje gång jag går in i Norrgavels butik – jag slukas liksom in i det universumet som de har byggt upp där. Det är något med våren också och den kommande sommaren som gör att hjärtat börjar banka lite extra. Det är nog tanken på den evigt soliga punchverandan eller ett sommarhus på Gotland eller Österlen – där skulle några Länstolar passa ypperligt. Jag förknippar även Länstolen med en weekend på Österlen på sensommaren 2013. På Kafferosteriet har man möblerat med många av Norrgavels möbler. Jag har ett fint minne när jag satt nedsjunken i en fåtölj med en kanna te tillsammans med mannen och mörkret sänkte sig utanför vid fönstret med Mårbackapelargonerna. Jag minns den även från en utställning på Hallwyllska för några år sedan, där det blev ett vackert möte mellan palatsets överdåd och Norrgavels estetik. Visst är det en sann klassiker – tidlös med en förmåga att passa in i många sammanhang.

Med detta sagt tycker jag att Länstolen i sig är en Piece de resistance – ett objekt som i mycket bär sig själv i inredningen. Redan när man har bestämt sig för att göra denna investering, tycker jag att man har gjort ett klassiskt val. Den meningen lyfter många dimensioner. Vad är klassiskt? Vad står sig genom tiden? Vad är en tillfällig känsla som kommer att avtaga? Det är den där kompassen tycker jag. Den där som instinktivt leder en till det som känns rätt i magen. Man skall dock inte inbilla sig att man är helt immun mot tendenser i tiden. Inspiration kommer från många håll och påverkar på olika sätt, även om man säger sig inte vara så intresserad av trender. Och vad som är ett klassiskt val för någon är ett trendval för en annan – ta till exempelvis sammet på möbler som jag skrev om här. För mig klassiskt och hållbart – för många andra något som de kommer att tröttna på. Det mest klassiska valet jag gjort är möjligen vårt hus. I nybyggnationsbranschen får trender stort genomslag. I en tid av öppna planlösningar, stora fönster och öppet upp i nock blev jag varnad för att sätta in väggar. Det kommer att kännas så instängt! Att göra klassiska val innebär att arbeta i motvind ibland, men är känslan rätt, så blir det ofta bäst.

Några konkreta råd: Se sammanhanget och rummet. Vad finns det i övrigt för träslag och stil? Vad blir det för slitage på materialet? Hur kommer stolarna att användas? Leta bilder för inspiration och att se möbeln i olika miljöer. Ibland är det svårt när det finns för många val – man blir låst och får svårt att fatta beslut. Det är skillnad när man tittar vintage – då får bitarna falla på plats genom slumpen – inte helt fel som inredningsstil a´la Josef Franks klassiska Accidentism. Om jag skulle få välja några Länstolar hem till oss? Ett angenämt problem. I växthuset har jag en annan stil och där skulle de passa som handen i handsken. Här inne skulle de stilkrocka lite mer mot textiltätt, ombonat och mönstrat. Jag skulle nog välja målat i en grå nyans – något jag förknippar med Norrgavel – antingen dyna i lin som ovan, ull eller fårskinn. Tänker att de skulle kunna samspela med Laminofåtäljerna som står här hemma. Jag skulle understryka det som jag uppfattar som själen i Norrgavel i valet av Länstol – ett klassiskt val enligt mig. Vad tycker ni?

♡

Karlbergare, gammalt och nytt

Tänker på det som jag har skrivit om förr. Att det tog lång tid för mig att till fullo uppskatta det redan brukade. Det var länge så viktigt för mig att bygga upp något eget. Det kan man på sitt sätt tycka är lite märkligt eftersom jag alltid varit så intresserad av historia. Nu har det dock nästan blivit det motsatta. Jag dras till det skavda, det som har varit med och det som berättar något. Jag har fått små gröna av den klassiska Karlbergaren av min mamma ett antal gånger. Hennes stora planta härstammar från ett skott hon fick när jag var liten. Först nu har jag lyckats med att få fram slingrande grönt. Kanske behövde tiden komma i kapp mig och ge utrymme för alla rottrådar bakåt.

Som bekant har jag blivit en hängiven vintage-jägare sedan några år. Det var inte så att jag inte gick på loppis innan, men detta stora intresse har tillkommit. Vårt hus var sprillans nytt 2008 och växthuset tillkom förra sommaren. Så det gamla i sammanhanget är ofta det jag samlar på mig. I och för sig – med tanke på hur fort inredningshjulen snurrar i vissa fall, kanske en del skulle hävda att våra möbler som vi köpte för tjugo år sedan bär på tydliga årsringar nu. Det där med gammalt är alltid relativt. Tre vackra vaser i alla fall med ett antal år på nacken. GAB Tenn, UE-lera med perfekt patina och pigg dansk keramik med rottinghandtag. Gammalt blir nytt. Fint så.

Bidrag till We Decor Life – Gammalt

♡

Coola kvinnor, rosa och #Metoo

@hem_och_garderob är en cool kvinna som jag följer på Instagram. Join in ni med om ni inte redan har upptäckt henne. Så här skriver hon om veckans tema i We decor life – rosa.

“Inspirationen denna grå morgon kom från @livingbyw å hennes veckoutmaning som har #rosa som tema i #wedecorlife i veckan. Rosa pga ljuvlighet, rosa som i kampen mot bröstcancer, rosa som i jag väljer själv vilka färger som gör mig stark å grym. Jag blev hur som sugen på lite more is more (tom strumporna blev rosa) och tänkte att den här blusen gillar både jag och nog även Weronica som roddar @livingbyw. Men så blev den här morgonen till dag och till den här kvällen å det blev så att jag också måste säga #MeToo, som så många andra medsystrar gjort idag (å genom tidernas evig-jävla-het känns det som). Tänker på mycket ikväll, bl a att jag å så många fler med mig utvecklat en särskild talang för att slingra sig ur situationer som tenderar att gå åt fel håll. En hand som sträcks ut, ett handslag som hålls för länge…en kommentar som är på väg att bli olämplig. Vi parerar så bra … ställer inte till med scener å håller på, ler krampaktigt å artigt medan vi backar ur situationen väl medvetna hur olämpligt det kan bli om vi vänder ryggen till”.

Ja, min sista dahliabukett från trädgården i tema rosa gled liksom över i alla tankar kring #MeToo som kommit de senaste dagarna. Den klassiska tjejfärgen. Som jag absolut inte ville ha på min dotter när hon föddes. Nej, hon bar brunrandigt när vi åkte från BB. Och blå overall så att jag riktigt kunde gotta mig åt alla fördomsfulla som antog att det var en pojke. Jag förstod väl även då och ännu mer nu att det handlar inte om färger i grunden. Men ändå – det där rosa täcket är förtvivlat svårt att frigöra sig från. Jag tänker på alla lager som läggs på oss – precis som på Karins veranda som hon håller på och restaurerar. Vi är på så många sätt fortfarande fast i strukturer och normer. Vi trasslar in oss i förklaringsmodeller baserade på olika bedömningsramar för män och kvinnor. Makten ges inte alltid till dem som förtjänar den och förmår att bruka den rätt. Jag vill så förtvivlat gärna tänka mig att det finns en grundläggande förändring som väntar runt hörnet. En tagg som alla pratar om kanske kan vara en början ändå.

Kika in till Hanna, Karin, Emma, Annelie och Karin för mer rosa.

We decor life

♡

Tänker på: Att konsumera vintage

Jag rensar. Hösten innebär att blickarna riktas inåt igen. Helt plötsligt ser jag saker som ögat inte stannat på när blicken varit riktad mot utelivet. Det plockas – behålla eller inte – och lådorna packas för att skänkas vid nästa loppisbesök. Det blir tydligt att jag är en del av ett kretslopp av ting. När jag står där med sakerna blir jag minimalist för en stund, men jag vet ju att det lyckas jag aldrig vara speciellt länge. En tom yta fylls snart av mina högar och stilleben av olika slag. Jag är helt enkelt en maximalist som tycker om att omge mig med vackra saker. Man kan säga att detta drag hos mig har blommat ut med mitt intresse för vintage. Jag funderar över det där ibland. Om att byta ut ett konsumtionsmönster mot ett annat. För jag konsumerar ju fortfarande i allra högsta grad, även om det nu mest är redan brukat. Det är onekligen mer hållbart och betydligt billigare att köpa sådant som redan finns, men innan jag själv utvecklade vintage som ett intresse vet jag att jag funderade mycket över att den här typen av shopping friskrevs lite när det gällde överkonsumtion. Kan man vara maximalist och tala om behov? Det är svårt. Behovet av saker i sig är mycket begränsat – jag skulle kunna överleva utan mycket av det jag omger mig med – men själen och kreativiteten får även näring i detta spår för min del. Emma på Emmas Samling funderar också i liknande tankebanor här. När äger sakerna mig istället för tvärtom?

Jag funderar mycket på hur vintagespåret har förändrat min konsumtion och mitt sätt att se på saker.

- Jag har blivit mer av en sakrelativist. Rotationen på prylar på ställen som jag bevistar gör att det alltid finns något nytt att titta på. Det får en att fundera på ens förhållande till ting och hur viktigt det egentligen är att äga en speciell sak. Jag har tidigare talat mig varm för att omge sig med ett fåtal utvalda ting som verkligen skänker glädje – så tänker jag fortfarande – men nu märker jag att saker är mer föränderliga och deltagare i ett kretslopp av ting.
- Intresset för loppis gör att jag har renodlat den kvalitetslinje som jag även haft tidigare när det gäller andra inköp. Antingen investerar man i något för livet, annars köper man något billigt på loppis som i grunden är mer utbytbart. Spontanshoppingen sker uteslutande vintage för min del. Där kan jag testa en stil, en färg och vara mer experimentell. Sådana inköp av nya saker förekommer i princip inte längre. Om jag köper nytt har jag tänkt länge. Tålamodet har sträckts ut ytterligare, istället för att tillfredsställa tillfälliga nycker med nytt.
- Jag har blivit ännu mer kvalitétssnobb och det är lättare att vara det vintage. Det finns så otroligt mycket fina genuina saker – handblåst glas, tenn, linnetyger, keramik – sådant som nytillverkat kostar stora summor. Man får helt enkelt betydligt mer för pengarna second hand. Efter hand har jag blivit mycket mer kräsen även vintage. Lärdomen är att det finns en uppsjö av vackra prylar här i världen. Jag behöver inte äga dem alla. Och med tiden blir sakerna att rensa ut färre och färre, eftersom inköpen blir mer och mer övertänkta.
- Jag tycker att det i grunden känns sunt med att överskottet från sakernas försäljning går till att göra gott. Jag har följt ett antal trådar på Instagram nyligen om att människor tycker att välgörenhetsaffärerna har blivit alldeles för dyra. I grunden är det ju bra att de kan sätta upp sakerna och ändå få köpare till dem, eftersom det ger mer pengar till den sociala verksamheten. Jag kan i och för sig hålla med om att det finns en risk med detta, då intresset riskerar att minska på sikt. En balansgång på många sätt.
- Jag tycker fortfarande att det är så roligt att gå på rundor. Det har blivit ett intresse och jag har lärt mig så mycket på vägen. Vanliga affärer har svårt att konkurrera med det oförutsägbara med vintage. Konsumtion har blivit mycket mer av upplevelse för mig och det kräver sin kontext för att få mig lockad. Det räcker inte att bara ha hyllor efter hyllor med de rätta prylarna. Man måste göra något mer med ett helhetskoncept för att få mig att bli intresserad och inspirerad.
- Behovet då? Är vintage endast ännu ett spår i konsumtionens ekorrhjul? Uppmuntrar jag bara till mer och mer när jag bloggar eller instagrammar mina senaste loppisfynd? Är det rimligt att köpa saker efter att ha lämnat in ett antal påsar innan man går in i lokalen? Jag tycks svara ja här – även om det naturligtvis är nyttigt att ta sig en tankeställare över sakernas liv i ens hem.

Jag kanske skall ta ett varv till i skåpen?! Får du några tankar?

♡

Tänker på: Inspiration

Sommaren är en tid för att tanka inspiration på olika sätt. Tiden finns att se sig om, läsa och även få lite distans till det vanliga flödet som man låter strömma mot sig i vardagen. Överst i några av mina sommarhögar har det legat äldre inredningstidningar. Så här i efterhand var det möjligen inte ett av mina bästa drag att göra mig av med alla mina årgångar av exempelvis Sköna Hem och Elle Interiör från mitten av nittiotalet, men man kan inte lagra allt. När vi flyttade ut till huset åkte mycket ut – jag sparade bara sådant som jag ansåg var riktigt inspirerande då. Nu köper jag dem igen – på loppis. Mitt bildminne är väl utvecklat – hjärnan har lagrat massor som känns bekant när jag bläddrar – men en del annat tycks inte ha fångat mitt intresse då. Då var det mer stadsvåningar och inte så mycket trädgård i mitt sinne.

Jag säger bara Elle Interiör nummer 4 2003. Ack, ack, ack. Möjligen var mitt omdöme något grumlat vid den första genomläsningen då jag var höggravid med min son, men det har jag tagit igen i sommar. Klassisk och tidlös inredning och trädgård som håller än i dag. När jag har suttit och bläddrat i de här magasinen och därmed valt bort mycket av det nya som kommit, har jag funderat mycket på varför jag söker mig tillbaka i tiden. Det är svårt att undkomma känslan av längtan efter något annat än mycket av det som produceras nu. Nostalgiskt skimmer? Ja, kanske det. Det finns för all del många tidsmarkörer även i dessa tidningar – hallå Aaltovas med tulpaner – men det är ändå något som drar mig dit med full kraft.

När dottern föddes 2001 lämnade vi in en rulle för framkallning på de första bilderna av henne. “Ta några bilder nu” sa jag omtöcknad till maken i förlossningsrummet. “Jag har ju redan tagit två” sa han. När sonen föddes 2003 fotograferade jag honom ur alla tänkbara vinklar på sjukhuset. En annan tid helt klart. Detta märks även i tidningarna och i de äldre trädgårdsböcker som jag också plöjt i sommar. Det digitala fotografiet, all redigering kombinerat med styling och tillrättaläggande av verkligheten och mängden visuellt som vi konsumerar har på alla sätt förändrat vårt sätt att se på bilder. Det är nog i princip omöjligt att gå tillbaka, men frågan är om vi inte har nått gränsen för vad som anses inspirerande?

Jag tror inte att jag är ensam om mina tankar – långtifrån. Trendenser skrev i går ett inlägg om Retuschfusket i inredningsbranschen som även snuddar vid liknande frågor. Frågan är hur vi finner en väg framåt som känns relevant och inspirerande. Att gå tillbaka till mörkrummen och att skippa Photoshop är knappast en möjlighet. Jag är inte heller mycket för stökbilder – de finns inte ens med i de gamla inredningstidningarna. Men när jag läser ett artikel som denna hos Residence – Före och efter: Så stylades hemmet till en designsäker dröm – så börjar jag längta bort igen. Jag förstår att det är speciella villkor på mäklarmarknaden där annat styr, men har vi inte sett nog av dessa prospekt som ofta verkar produceras för att kunna bli Hemnetspan i sociala media? Jag blir då bra mer inspirerad av originalinredningen – här benämnd som gammeldags med spretig stil. Åh, ljuva årsringar. Jag blir inte betuttad i allt det nya, utan tänker snarare vad fint det hade blivit om man hade arbetat med det befintliga och tagit utgångspunkt från det.

Är det inte nog nu ändå? Efter tankar och krönikor hamnar man alltid i det klassiska You must be the change you wish to see in the world igen. Jag blir inspirerad att fortsätta fundera på dessa frågor och vad de innebär för mitt eget skapande kring bilder och inredning. Får ni några tankar?

♡

Tänker på: Eftertankens kranka blekhet – inredningsdetox

Det är med en viss förutsägbarhet som jag hamnar i en känsla av tomhet denna tid på året. Det brukar inledas när vi tar ut granen. Allt går i cirklar som bekant. Julens överflöd känns med ens långt borta och eftertankens kranka blekhet slår till i sinnet. Det är blanka blad i anteckningsböckerna, ljuset börjar så sakta att återvända och jag är aldrig mer minimalist än just precis nu. Allt är relativt som bekant. Ingen som trädde in i mitt hem skulle använda det begreppet om min inredning – men för mig är denna tid speciell. Jag tycker helt enkelt om att vila i den känslan en stund. Även om jag älskar gestaltning av hus och hem i grunden behöver mitt sinne en viss detox mellan varven.

Dessa tankar sammanföll denna gång med att jag läste en av mina favoriter av kratörer och konstnärer – Cilla Ramnek. Ramnek är möjligen inte känd för att vara minimalist hon heller. Jag älskar det här myllret i sommarhuset, utställningar med anknytning till Svenskt Tenn och oförglömliga Home Sweet Home på Liljevalchs. Ramnek var tidig med tanken att design borde “handla mycket mer om att träna blicken, att göra urval och att sätta samman saker. Att inte förvänta sig så mycket av de enskilda föremålen.” Jag inspireras alltid av kombinationen av högt och lågt och att försöka få ihop det hela till ett eget uttryck.

Cilla Ramnek i Residence 2014

Hur hamnade jag då hos Ramnek i min kranka blekhet? Jo, genom en intervju på Betonggruvans blogg här. Josefine Halfwordson som har butiken Betonggruvan, intervjuar här med fokus på att trivas i hemmet. Ett citat är detta:

Utan tvivel tänkvärt. Orden landar i mig i detta nu som en slags vaccination mot konsumtionsrubriker som surrar i januari som “så finner du sakerna som ersätter julmyset i hemmet” och “detta är vårens inredningstrender”. I sammanhanget får jag väl kategoriseras som en slags ambivalent maximalist – sakletare som jag är. Någon minimalist lär jag aldrig bli men det är otroligt nyttigt och välgörande att ta fram dessa tankar i ljuset. Att exempelvis fundera på frågan om saker och identitet och vad som kommuniceras i våra olika digitala flöden. Lite så far mitt sinne kring i början av året. Känner du igen dig eller tänker du på något helt annat?

♡

Svenskodlade blommor

Det är tiden när äppelträden dignar, de stickade tröjorna börjar tas fram i garderoben och man balanserar långa stjälkar av gladiolus på armen. Det första fånget är ett av de säkraste tecknen på att en annan säsong nalkas. Efter att ha frossat i färg i min egen trädgård till förra veckans bukett, blev det vita för mig denna gång. Gladiolus är en av våra mest klassiska höstblommor och en säker storsäljare när det kommer till att pryda våra hem. När jag köpte mina på Bondens marknad kom jag att tänka på blommor, säsonger och var de odlats. Just här i staden har vi det lyxigt förspänt med en lokal blomsterodlare som tar fram dahlia, gladiolus, aster, solrosor med mera. För mig känns det naturligt att gynna det närodlade – speciellt denna säsong när det finns tillgängliga alternativ. När intresset för att skapa egna buketter fullkomligt exploderat de senaste åren, finner jag mig fundera på hur man kan tänka hållbart även när det gäller blommor. Denna vecka blir det med andra ord en annan ingång till helgbuketten här på bloggen.

Jag känner starkt för att basen i allt det jag gör skall vara förankrad i säsonger. Under trädgårdssäsong är det betydligt enklare, då mycket hämtas från det egna gröna. Även under höst och vår finns det mycket i naturen att utgå från. Men i vinter då längtan efter växter är som störst? Jag äter aldrig sparris på vintern, om den inte är fryst. Att skeppa hit den från Peru för att jag skall kunna ha tillgång till den året runt känns inte bra. Men rosorna som kan komma från odlingar i Kenya och som kan kännas väl så nödvändiga när mörkret är som störst. Eller?

Det känns som intresset för det närodlade ligger i luften även när det gäller växter. Det känns väldigt nu att lyfta fram en planta som gått i arv eller att ge bort sticklingar i gåva. Självplock av buketter är stort på de stora handelsträdgårdarna i Stockholm. Det verkar som om fler och fler läser på perennburkarna och tittar efter var plantan kommer från. Om jag går till mig själv känner jag att jag blivit mer intresserad av att handla där man driver upp växter till försäljning – från frö till planta nära. Det är såklart enklare att göra när det gäller klassiska svenska växter som odlats i många år – än annat som inte finns här på samma sätt. Jag läste senast en tänkvärd Instagrampost om en annan höstklassiker – bollkryssen – här. Det är inte alla som har nära till en lokal plantskola, men det lönar sig att titta på burkarna även hos de stora kedjorna som tar in en del svenskodlat. Som sagt – jag funderar mycket på frågan eftersom jag tycker om att göra buketter och att ta in växtlighet i hemmet samtidigt som jag är intresserad av frågor kring hållbarhet och vilka val man gör som konsument. Tankar? Dela gärna med er.

♡