Du kanske aldrig når dit du vill nå
Men du når mig
Du kanske aldrig får den du vill få
Men du får mig
Håkans Valborg så klart. Alltid med ett stänk av vemod där vid elden. När jag tänker på hur jag stod där och längtade så mycket. Att få ha min hand i någon annans. Och känna livet i mig. Många år senare vid samma eld med mina barn springandes runt benen. Tjatandes om korv och godispåsar och att få gå närmare. Röklukten i deras fleecejackor när jag lyfte upp dem och de lade sina armar runt min hals.
Det blir kväll till sist, snart ska majelden tändas. Och nu ska väl sandalerna på. Nej, det ska de inte. Mamma säger ifrån, kan man tänka sig. “Vad ska man köpa sandaler för om man nu hela tiden ska gå runt i de här gamla kängorna?”
Madicken på väg till elden så klart. Alla gånger jag har stått där och frusit. Lite för tunt klädd för att det är ju vår ändå. Eller så har jag klokt resignerat i förhand för isande aprilvindar. Vårtalen vid elden. Karin Boye. Knopparna som brister. Alltid med ett mått av det sentimentala.
Snart är sommarn här i purpurvågor
guldbelagda, azurskiftande
ligga ängarne i dagens lågor
och i lunden dansa källorne
Vintern rasat ut så klart. Tanken om att allt ligger framför oss ännu en gång. Naturen skänker vissheten, men i år vinner oron och rädslan alltfler tankebanor. Det svarta när himlen ler i vårens ljusa kvällar och solen kysser liv i skog och sjö. Snart blommar syrenerna. En begravning väntar. En sjuttioåring ska firas. En studentmössa ska tas på. På väg mot sommaren.
♡