Jo, visst hamnade jag där i leran som alla förhoppningsfulla husägare innan mig har gjort. Och visst tittade jag på den där frigoliten som om det vore den första i hela världen som lagts ut. För så är det nog med såväl husgrunder som bebisar. Ens egen är något alldeles speciellt, mitt bland alla andra vanliga.
Nu kan man som synes se grunden mycket tydligt och det hjälpte lite på vägen i visualiseringsprocessen. För visst kan man nästan se Howardfåtöljen där på den inglasade utbyggnaden. Nästan i alla fall. Och precis som alla andra blivande husägare, tycker jag att grunden ser så pyttig ut. Är den där frigoliten hela vårt hus? Fattas det inte något här?
Barnen letade efter sina rum, som av förklariga skäl inte syns ännu eftersom de är på övervåningen. Och kolla mitt lilla arbetsrum. Får jag överhuvudtaget in en dator där :-)?
Lera finns det gott om. Henrik bestiger ett miniberg mellan huset och garaget. Nästa helg betraktar vi nog en gjuten platta – och då i strålande sol hoppas jag. Fingrarna har inte riktigt tinat upp efter knäppandet av de femtioåtta bilderna :-). Home sweet home.