I helgen har vi ägnat oss åt att rensning inför flytten. Nu är vi nästan klara med källarförråden. Vi har även hunnit med en hel del i lägenheten. Och det var känslomässig berg-och-dal-bana för mig. Vissa saker kastar jag utan problem. Men annat är det svårare med. Man vill egentligen inte förvara sakerna, utan det är mest vissheten om att de finns där någonstans som lockar. Men ibland måste man. Och då blir jag lite dramatisk ibland. Det känns som om man kastar delar av sitt liv. Den där duktiga flickan som köpte likadana pärmar för att sätta in sina universitetspapper i. Allt i kronologisk ordning. Alla anteckningar från föreläsningarna. Alla stencilerna. Alla skrivningarna. Allt. Nu finito. På ett sätt mycket befriande naturligtvis, men ändå med lite separationsångest. Såklart att man är mycket mer än sitt samlade bagage, men ibland blir det så påtagligt. Och blödigt när man finner brev från förr. Och fotografier. Och personliga saker. Nu har jag några kartonger kvar med väsentliga oväsentligheter. Och det känns bra mitt i alla säckar.

Kyliga höstvindar betyder fleecejacka på morgonen. Tycker mamma då. Barnen vill dock inte resignera, utan anser att det fortfarande är sommar ute. Men nog är hösten på ingång. Svenska Ceannis har i vanlig ordning inspirerande produktbilder. Det är mustiga färger, men även en lugn bas. Det är Asien, men även svala Norden. Det är bohem, men även minimalism. Kort sagt – det finns något för de flesta.

Ceannis arbetar mycket med en av mina käpphästar – möten mellan material och struktur. För att uppnå ett levande intryck är det tacksamt att mixa olika material och uttryck à la hårt och mjukt, glans och matt, runt och fyrkantigt, strävt och lent, gammalt och nytt etcetera. Och det är bara att sätta sig i skolbänken hos Ceannis. Inspirerande!