Heikki Marila, Flowers XLV, 2011, olja på duk
Efter en skraltig vecka med livet, tar jag hjälp av en vacker målning för min fredagshälsning. Millesgårdens nya utställning Älskade blommor öppnar i morgon. Med hopp om en fin helg till er alla! Pressbild: Millesgården.
Jodå, det är lika magiskt varje gång. Den där allra första. Hos mig är det alltid Louise Bugnet – den ros som inledde min passion för dessa ljuvligheter. Tack för leverans i år igen. Nu är det snart sommar.
Den som läser många bloggar har knappast undgått det genomslag som Hopes Blanket Scarf har fått. Man kan använda den som inredningsdetalj eller vira den runt sig som en beklädnad. På webben är den slutsåld – sannerligen en IT-pryl så god som någon. Den är fin, ack så fin, inte tu tal om det. I sommar lär den vara det hetaste att vira runt sig en lite kyligare kväll och jag skall inte förneka att den lockar. Den enkla designen gör även att den hyser gott hopp om att inte bara bli någon som dansar en sommar.
Själv går jag runt i några ponchos från Soft Goat. En hemmavariant som alltid sitter på mig som fryser året runt – och en som får vara snyggvariant och som alltid ligger i väskan.
Men jag finner mig nu har lite svårt att släppa tanken om den där större filten att svepa in sig i – framförallt sedan Burberrys variant syntes i höstas. Även om jag tidigare hävdade att det var ett ganska opraktiskt plagg med kort användningstid, så är jag nu benägen om att ändra ståndpunkt med tanke på hur mycket jag använder mina ponchos. Jackie Onassis på shoppingtur i New York 1969 visar på det vackra tidlösa i capen.
När jag surfade runt hamnade jag hos nystartade Cape Sweden. Här får man samla ihop sina sparade slantar för en lite större investering, men å andra sidan tror jag att dessa caper faller in under mitt mantra som jag numera säger till mig själv : Kommer denna vara rolig om tio år? Ibland kan det vara fint att tänka – detta blir grejen för sommaren 2015 – men jag lutar mer och mer åt ting som jag tror mig vilja leva med under lång tid. Vi får se var och hur jag landar när det gäller den ädla capen – men visst är det en vacker klassiker.
Illustration Cape av Garance Doré/Rifle Paper.
Då har vi tisdag igen, vilket betyder veckans lista här på Days & Weekends. Håll till godo med den tjugosjätte versionen! Mitt icke befintliga smyckesskrin är något som inte blivit speciellt prioriterat under ett antal år. Jag har förvisso köpt en del armband, men de där tunga investeringarna i genren lyser med sin frånvaro sedan vigselringarna. Det är lite samma sak här som med det mesta andra i livet för tillfället. Ska det vara, så ska det vara saker att leva med länge framöver. Jag skulle exempelvis gärna bära en Torun armring från Georg Jensen. Ett sådant där varje dag smycke som beroende på sammanhang ändå kan vara med vid de flesta tillfällen.
Just nu är hållbarheten i fokus i bloggosfären. Jag vill inte kalla detta en trend, för trender kommer och går och det här är något som jag hoppas är här för att stanna för all tid. När jag uppdaterade mig på Think Organic – fin sajt som lanserades i höstas – fick jag syn på Slow Fashion-upproret. Med orden “Jag vill sakta ner. Jag vill ta hand om mina kläder och uppskatta bra kvalitet. Jag vill oftare välja hållbart, lokalt och second hand. Jag vill hylla den personliga stilen och jag kommer att vara stolt över varje litet steg jag tar”. uppmanas man att skriva på för ett mer hållbart tänkande kring mode. Tankeväckande och något att ta med sig ut på shoppingrundan. Bild: Slow Fashion-upproret.
Något annat att tänka på inför stundande semestertider, då i alla fall jag med större frekvens besöker hantverkare – detta inlägg av keramikern Calle Forsberg som spreds på Facebook i går. Under rubriken Är koppen dyr? resonerar Forsberg kring hantverkets villkor, prissättning och att vi måste vara beredda att betala för produkten. Jag sätter upp en tekanna med rottinghandtag på min önskelista.
Som sagt – det finns mycket att säga om Kinfolk och deras livsstilsskapande, men det nya numret – The Essentials Issue – siktar jag in mig på att köpa. Jag är, i likhet med Maria på Husligheter, mycket nyfiken kring temat.
The Essentials Issue will explore the different meanings of life’s fundamentals and suggest ways we can incorporate them into our daily lives. We want to uncover the heart, the kernel, the foundation, the bedrock—whatever brings us back to our cores. Deciding what is essential in our lives isn’t about paring back our belongings and forgoing our beloved but unnecessary frivolities: Instead of determining how little we can live with, it’s about working out what we cannot live without.
I helgen spreds taggen #svenskmjölk som en löpeld på Instagram. Upprinnelsen är ett initiativ av Johanna Bradford och Cecilia Hedin som går att läsa om här på Johannas blogg. Tanken är att sprida budskapet om att alltid välja svensk mjölk och att priset behöver höjas för att bönderna skall få skälig ersättning. Lovvärt och intressant hur de sociala medierna numera är riktigt slagkraftiga när det gäller att få ut ett budskap. Bild: Studio Kvarteret/Cecilia Hedin.
Lotte Möllers Citron kom 1997 och var en coffetable-bok innan genren knappt fanns i Sverige. Jag har den i bokhyllan och bläddrar i den fortfarande – på tal om hållbarhet. Nu kommer den i nyutgåva och ges ut samtidigt som Möllers nya bok Smultron som självklart kvalificerar sig för ett potentiellt inköp. Smultronens kulturhistoria känns väl som ett helt rätt ämne nu när det stundar sommartid.
Och äntligen får vi oss lite barnmorskor till livs igen. SVT har varit sena med den tredje säsongen, men nu är det dags. I går sändes första delen av en julspecial och i kväll är det dags för den andra. I morgon börjar sedan “obligatorisk en gång i veckan-TV” klockan 21.00. Call the Midwife som serien heter i original är en av mina personliga favoriter, vilket gör att jag ser fram emot onsdagskvällarna framöver.
Med detta hoppas jag att ni får en fin tisdag!
Det började på en stilla promenad bland stadens välgörenhetsbutiker. Som det så ofta gör för mig denna vår. Längst in på en hylla såg jag åtta stycken glasassietter som fångade mitt intresse. Femton kronor styck. Det var något bekant med dem. Tyngden. Den sirliga bården på kanten. Kvalitén. Det måste vara svenskt glas och förmodligen Gullaskruf tänkte jag. Jag köpte med mig de vackra faten. När jag kom hem googlade jag och till slut fann jag fram till Kjell Blombergs Tiara som mycket riktigt lanserades 1968 för Gullaskruf. Bland träffarna, dök det även upp en artikel från Form 1900. Under rubriken Värme dold i svalka presenterades formgivaren Kjell Blomberg. Ingressen fångade mig och sedan läste jag hela texten. Ord om en speciell man, men även om livet i stort. Och kanske om mig? Spår ett: Hjälp! Är jag en Blombergare? Spår två: Hurra för alla Blombergare!
Vi tar det från början. Julstjärnan låg i en frigolitkartong med gul klistertejp från Gullaskrufs glasbruk. Äntligen hade jag hittat ett helt exemplar av den där lustiga stjärnan som med sin plåtiga kropp påminde om en ventilöppning omgiven av ett gäng knubbiga småstjärnor i glas. På asken stod det: “Design Kjell Blomberg”. Det lät bekant, ändå diffust. Vem var det? Vad hade han gjort? “Kjell Blomberg, ingen aning”, sade handlaren som sålde julstjärnan. Kjell Blomberg var en av de där arbetsamma, sympatiskt lågmälda formgivarna som aldrig fick egen strålglans. Han arbetade, löste sina uppgifter, lärde ut sin kunskap och lämnade sakerna bakom sig vid sin död. Många har säkert Blomberg-saker hemma, men få bryr sig om vem som ligger bakom de där dessertskålarna i rött pressglas, tulpanlika pokaler i rökfärgat eller lila, kurviga mörka vaser och anonyma 1950-talsfat från Upsala-Ekeby.
En inledning som heter duga det där. Den innehåller liksom allt. En hyllning till denna strävsamma formgivare, samtidigt som svärtan och det lite sorgliga skiner genom. Det är precis detta som fångar mig just nu. Blombergaren i mig och många andra. De där leveranssäkra duktiga som man alltid kan lita på i lång och trogen tjänst, men som inte gör mest väsen av sig och kanske inte skiner starkast där uppe. Blomberg blev aldrig en av glasrikets kändisar, även om en av hans serviser heter Stellaria med stjärndekor. I artikeln talas det om tradition, välbalanserat, bruksvara, hållfasthet – viktiga saker såklart, sådant som är basalt och som bygger upp och som jag kan känna igen mig i – men möjligen inte det som förlänar en stjärnstatus. Hans insats förblev sval, aningen opersonlig, men med en sällsam hållbarhet. Han gör inga större avtryck i någon av fabrikernas minnen, han är ett av namnen i utkanten, sorterat under “övriga konstnärer”. Det där lite sorgsna draget igen. Som får mig att tänka mycket kring intryck, bidrag, riktning, vägar framåt och att finna sin egen plats i livet och mer specifikt i bloggosfären.
Vad är då slutklämmen med denna måndagstanke? Ja ni, mitt i kanske. Men så får det lov att vara ibland. Allt är inte klappat och klart. Tanken går vidare. Vi alla är stjärnor på vårt eget sätt, även om en del möjligen har lite mer ljus på sig. Och i mitt skåp står nu Kjell Blombergs fat allra längst fram.
Våfflor, loppisfynd, markisfunderingar, böcker, schlagerfestival, blåst, grill, dataspelstjat, te, sommarbricka, skraltighet, väntan på sista Mad Men, vänner, glädje och sorg. Alltid blommor. Alltid. Och så får jag ett sug utan dess like att flytta hit och öppna en liten Living by W-gårdsbutik. Ungefär så. Hoppas att ni haft en fin helg!
Sparris är min favorit bland primörer, så det gäller att njuta med fullt påslag nu när den är i säsong. I kväll när det väntas gäster tänkte jag prova Helenas tips om parmalindad med färskost till det grillade. Den där tårtan som jag skrev om i går är på gång också – hmm – säger jag hittills om den. Vi får väl se när den är provsmakad sedan. Fin kväll till er alla!
Vi tar väl ett fredagssvep för att fira in Pingsthelgen. Håll till godo. Jag vill alltid lyfta fram det genuina hantverket här. Det som andas tidlös kvalité. Det kanske inte gör så mycket väsen av sig, men det är produkter att leva med länge. I den andan faller jag för Twistin. Handdukarna på bilden vävs i en äldre vävstol från 50-talet i mönstret Rosenkransen i blandning av lin och ekobomull. Produkterna lyfts ytterligare ett snäpp genom vackra bilder av Daniella Witte. Upp på min önskelista.
To Birk or Not to Birk frågar man sig här. Mitt svar är som ni redan känner till – ja då. Fötterna tackar en också – fin artikel i The New Yorker om Happy Ugly Feat :). Ett tips om man vill köpa sig ett par till sommaren är att kika in här för 30 %. Ett annat fint rabattips för oss som älskar sådant är detta. Många klassiker till fint pris.
Malene Birger fortsätter att göra sitt numera kända signaturprint i alla möjliga färger och storlekar – roligt eller överexponering? Nu kommer en större variant av mönsterbilden.
Fin enkel blus i krinklat tyg hos H&M.
Jag kom aldrig iväg till biografen, men nu finns The Imitation Game för uthyrning. Benedict Cumberbatch är en av mina favoritskådespelare och jag förstår att han blev Oscarsnominerad för denna roll som kodknäckaren Alan Turning. True Story som jag inte var helt insatt i märkte jag när jag såg filmen. Framförallt hade jag nog inte tänkt så mycket på vad som hände när koden väl var knäckt och hur man hanterade detta. Filmen lider lite av att vara en klassisk storfilm som skall ge upprättelse till en försummad hjälte, men rent allmänmänskligt är Turnings liv intressant och väl skildrat här – framförallt de parallella handlingarna om barndom och efter kriget. Jag rekommenderar den absolut.
För er som är aningen mer pyssliga än vad jag är, tyckte jag att detta DIY-tips av Helena Lyth med bloggen Hemma hos Helena hos Sköna Hem var fint. Klöverplåt är ju galant. Här hemma lyser ljuslyktorna varje kväll – och kanske att man skulle kunna göra någon form av insats till växtarrangemang framöver.
Fint omslag från danska modefavoriten Costume.
Även om vi numera är snuvade på långhelgen, så slår vi väl till på en tårta i helgen. Jag tänker mig Leila Lindholms maffiga chokladtårta som finns med i nya The Fresh Foodie. Vad jag kan se är receptet en vidareutveckling av detta, men nu med kokossocker istället för det vita sockret och lite annat finlir som förändrats. Jag får lov att återkomma med rapport. Tårtfatet som jag nosade upp till fint pris i lokal butik står redo.
Jag blir lika fuktig i ögonen varendaste vår. Mer stämning än så här blir det inte.
Med detta hoppas jag att ni alla får en riktigt fin helg!
