Category Archives: Personligt

Utvalt: Estrid Ericson i Hjo

Förra helgen var jag och mannen i väg på en miniweekend. Först tänkte vi oss lite längre bort, men sedan blev det ganska nära. Makens prioriteringar är god mat och att sova ut på hotell, medan jag planerar övriga aktiviteter. Denna gång sammanförde jag några utflyktsmål som jag velat besöka en längre tid. Vi började i fredags på Omberg med Ellen Keys Strand och tre rätters lunch på Ombergs Turisthotell. Här fokuserar man på lokalt och i säsong när man sätter samman menyerna och utsikten över landskapet är något extra. Rekommenderas varmt om ni har vägarna förbi. Sedan åkte vi till Gränna – en pittoresk liten stad i sig – och Andrémuséet. Efter min besatthet av Bea Uusmas Expeditionen var det spännande att se allt i verkligheten. Inte omöjligt att jag skriver mer om det framöver. Vi övernattade i Jönköping på Vox Hotel med betagande Vätternutsikt. På lördagen siktade vi bland annat på Hjo.
Hjo är födelsestaden för Estrid Ericson, grundaren av Svenskt Tenn. I Kulturkvarteret visas en permanent utställning om Ericson och Svenskt Tenn. Utställningen kan tyckas vara liten med sina två rum, men här går att förlora sig i otaliga detaljer, vilket jag naturligtvis gjorde. Ett rum är färgstarkt sprakande av Estrids elefanter jämte Josef Franks mönsterrika tyger – det andra rummet är avskalat med fokus på formgivning i tenn.

Lennart Nilssons vackra porträtt av Estrid Ericson hänger när man kommer in i det första utställningsrummet tillsammans med mässingsföremål i vitrinskåpet 2077. Det är en så otroligt fin möbel som förmodligen förblir blott en dröm, men Estrids tankar om glasskåp tar man lätt med sig. “En vitrin skulle rymma en blandning av ägarens mest älskade föremål och på så vis skänka åskådaren en rogivande och fängslande stund.”. Över skåpet hänger en spegel med mässingsram. En mindre variant finns hemma hos mig, upphittad på loppis för tjugofem kronor. Högt och lågt – precis som Estrid Ericson var en mästarinna på.

Det var otroligt roligt att se denna stora samling av tennföremål – en del i produktion nu, andra i arkiven. Som sagt, det gäller att gå nära och att titta på alla detaljerna. Jag har pratat mig varm om tennet som material i ett antal år här på bloggen, men om man undantar dessa högkvalitativa föremål med änglastämpeln i botten, så återfinns det mesta på loppisar. Det är så vackert och det går att göra riktiga fynd här.

Tre gröna i glas. Om den dag kommer då jag springer på något av de föremålen på loppis kommer jag garanterat att nästan svimma. En jardinär i Hortusmönstret, ett fat och den magiskt vackra asken i glas med tenninfattning. Jo tack.

Jag har beundrat Estrid Ericsons öga för det estetiska så länge som jag har varit intresserad av inredning, så jag var möjligen den ideale besökaren här, men jag tror att det finns mycket att hämta även för andra. Om ni har vägarna förbi Hjo så stanna till här. Det var många som gick snabbt genom rummen och tyckte att utställningen var liten, men gå nära, läs och titta på detaljerna. Detta universum har mig för evigt fast.

Medan dagen brinner

I går stod jag åter på denna magnifika plats och blickade mot de där orden på grinden. Ruth Milles – syster till skulptören och skaparen av Millesgården, Carl Milles – 1920. Låt mig verka medan dagen brinner. På uppdrag av maken köpte jag även en bröllopspresent – i dag firar vi fjorton år som gifta – asken som jag önskade mig här. Medan dagen brinner. Det är åter det där klassiska budskapet om fångandet av dagen men med en annan ordalydelse som jag tycker mycket om och som känns lite extra för mig i detta nu. Regnet har nått hit. Jag bär med mig den där sista dallrande värmen från ett vackert Stockholm i sensommarskrud.

Den åttonde juni

Den där hårda knoppen vaktar fortfarande det inre, men snart öppnar den sig och vecklar ut lagren av överdådiga kronblad i all sin praktfulla ljuvlighet.

I gränslandet. På väg.

Måndagstanken: Som en stjärna

Det började på en stilla promenad bland stadens välgörenhetsbutiker. Som det så ofta gör för mig denna vår. Längst in på en hylla såg jag åtta stycken glasassietter som fångade mitt intresse. Femton kronor styck. Det var något bekant med dem. Tyngden. Den sirliga bården på kanten. Kvalitén. Det måste vara svenskt glas och förmodligen Gullaskruf tänkte jag. Jag köpte med mig de vackra faten. När jag kom hem googlade jag och till slut fann jag fram till Kjell Blombergs Tiara som mycket riktigt lanserades 1968 för Gullaskruf. Bland träffarna, dök det även upp en artikel från Form 1900. Under rubriken Värme dold i svalka presenterades formgivaren Kjell Blomberg. Ingressen fångade mig och sedan läste jag hela texten. Ord om en speciell man, men även om livet i stort. Och kanske om mig? Spår ett: Hjälp! Är jag en Blombergare? Spår två: Hurra för alla Blombergare!

Vi tar det från början. Julstjärnan låg i en frigolitkartong med gul klistertejp från Gullaskrufs glasbruk. Äntligen hade jag hittat ett helt exemplar av den där lustiga stjärnan som med sin plåtiga kropp påminde om en ventilöppning omgiven av ett gäng knubbiga småstjärnor i glas. På asken stod det: “Design Kjell Blomberg”. Det lät bekant, ändå diffust. Vem var det? Vad hade han gjort? “Kjell Blomberg, ingen aning”, sade handlaren som sålde julstjärnan. Kjell Blomberg var en av de där arbetsamma, sympatiskt lågmälda formgivarna som aldrig fick egen strålglans. Han arbetade, löste sina uppgifter, lärde ut sin kunskap och lämnade sakerna bakom sig vid sin död. Många har säkert Blomberg-saker hemma, men få bryr sig om vem som ligger bakom de där dessertskålarna i rött pressglas, tulpanlika pokaler i rökfärgat eller lila, kurviga mörka vaser och anonyma 1950-talsfat från Upsala-Ekeby.

En inledning som heter duga det där. Den innehåller liksom allt. En hyllning till denna strävsamma formgivare, samtidigt som svärtan och det lite sorgliga skiner genom. Det är precis detta som fångar mig just nu. Blombergaren i mig och många andra. De där leveranssäkra duktiga som man alltid kan lita på i lång och trogen tjänst, men som inte gör mest väsen av sig och kanske inte skiner starkast där uppe. Blomberg blev aldrig en av glasrikets kändisar, även om en av hans serviser heter Stellaria med stjärndekor. I artikeln talas det om tradition, välbalanserat, bruksvara, hållfasthet – viktiga saker såklart, sådant som är basalt och som bygger upp och som jag kan känna igen mig i – men möjligen inte det som förlänar en stjärnstatus. Hans insats förblev sval, aningen opersonlig, men med en sällsam hållbarhet. Han gör inga större avtryck i någon av fabrikernas minnen, han är ett av namnen i utkanten, sorterat under “övriga konstnärer”. Det där lite sorgsna draget igen. Som får mig att tänka mycket kring intryck, bidrag, riktning, vägar framåt och att finna sin egen plats i livet och mer specifikt i bloggosfären.

Vad är då slutklämmen med denna måndagstanke? Ja ni, mitt i kanske. Men så får det lov att vara ibland. Allt är inte klappat och klart. Tanken går vidare. Vi alla är stjärnor på vårt eget sätt, även om en del möjligen har lite mer ljus på sig. Och i mitt skåp står nu Kjell Blombergs fat allra längst fram.

Pingstdagen

Våfflor, loppisfynd, markisfunderingar, böcker, schlagerfestival, blåst, grill, dataspelstjat, te, sommarbricka, skraltighet, väntan på sista Mad Men, vänner, glädje och sorg. Alltid blommor. Alltid. Och så får jag ett sug utan dess like att flytta hit och öppna en liten Living by W-gårdsbutik. Ungefär så. Hoppas att ni haft en fin helg!

Utvalt: Hemma hos Krickelin

Krickelin är en sådan där blogg som jag har följt länge och väl. Vissa känns det som man alltid har läst, men så är det ju naturligtvis inte. Men hon är himla bra, Kristin, såväl i ord som i bild. I verkliga livet har jag som hastigast träffat henne också. Jag blev lite bländad av de stora kristallerna och hon pratade betydligt snabbare än jag någonsin hade trott :). Nu ska hon flytta. Och Lovely Life bjuder på ett stort hemma hos reportage. Här kan man även se mäklarbilder om man är sugen på att bo i Varberg. Och om man är nyfiken på de vinklar som man inte får se på bloggen. För visst är det så, man har sina vrår när man fotograferar själv och så där som på bilden ovan ser jag Kristin i sitt växthus.

Kristin skriver själv så fint om sitt hus och trädgården som nu skall lämnas för något annat. Jag tänker själv ibland på allt vi planterar här hemma hos oss. Hur det skulle kännas att lämna det någon gång. Eller kanske hur det kommer att kännas att lämna det. När jag läser om människor som bryter upp och gör en förändring, känns det alltid lite i mig. Jag är nog en sådan som stannar. Jag surfar aldrig på Hemnet numera. Ibland tänker jag att det är stagnation. Ibland känner jag mig nöjd med det. Jag hörde mig själv senast i helgen säga att jo, vi flyttar nog någon gång. För jag har ju alltid haft den där drömmen om ett innerstadshus i gammal bebyggelse med innergård. Inte så att barnen hörde dock. Anna tycker att vi skall bo här för all tid. Vi får väl se. Som det brukar vara i livet. Varmt lycka till, Kristin. Det skall bli himla spännande att följa er på nya äventyr! Fotografi: Kristin Lagerqvist/Lovely Life.

40 and Fab: 70ies style

Som sagt, det är svårt att värja sig för den rådande 70-talstrenden inom modet. Hur jag än vill köra det där bohemchica med lösa blusar och höga utsvängda jeans så är det inte något som jag ser mig själv i. Det gäller som alltid att finna en egen väg i det hela – att kombinera det som känns mycket nu med det klassiska som alltid är stomme för mig. Jag har sökt stilikoner på Pinterest och hamnade hos Jackie Onassis. Hennes stil är alltid oklanderlig och inspirerande, men nu tittade jag lite extra på hennes sjuttiotalsstil. Och här har jag något att gå på.

Höga midjor, byxor med vidd, långa halsband, skjortor och inte minst kappa och sidensjal. Damigt, chict och tidlöst men med twist – precis som jag tycker om det.

Efter denna stilexposé hamnade jag – även det i vanlig ordning – inne hos Hermès för att fönstershoppa sjalar. Jag vet inte hur många år jag har önskat mig en sjal, dessutom varit nära att investera några gånger, men det har aldrig blivit av. Det är lite samma med kläder som med inredning för mig. Tankarna snurrar mycket kring bestående saker som kan användas i många år framöver. Det här är väl ett stensäkert kort i den genren. Nu tittar jag mycket på de smala sjalarna – de s k Maxi-Twilly – och tänker att en sådan där tjusig rosett skulle bli en alldeles lagom sjuttiotalstwist för mig i vår. Måhända dags att göra den där investeringen nu (och kanske omsätta de pengar som jag sparat efter att ha dragit in på ett antal tidskrifter från och med i höstas) eller vara himla snäll och önska sig?

Något sådant där kanske. Den där kappan som jag fann till halva priset och så lite siden på det. Ja tack.

Fredagssaker

Lite från ovan denna påsklovsfredag. Triss i fina fynd. Ja, jag vet att jag kommit in i sällsamt fint flyt just nu – man vet aldrig hur länge det varar – så det är bara att go with the flow. Skultunaängel, liten Kaymetbricka och finfin tennkruka. Jag ser att de första pionerna nått Stockholm – här får vi nöja oss med skirt grönt som är det som inspirerar allra mest nu. Telefonen är alltid nära som värd för #fotoutmaningapril2015 på Instagram, tillsammans med Raw bites – denna med lakrits blev dagens och ett gäng tidningar – här uppslag från Hem & Antik. I brevlådan låg Lisa på landet som blir helgbläddring. Nu väntar jag bara hem sonen som varit borta i Norrland en vecka tillsammans med en vän. Sedan firar jag fredag för fullt. Trevlig helg till er!