I sommar har William Morris kollektion Pure släppts. Basen i de nya tapeterna och tygerna är de klassiska mönsterskatterna från arkiven. Det som är utmärkande är framförallt en mer grafisk och monokrom tolkning. Tapeterna går i nedtonade färgskalor istället för det sedvanliga mer distinkta uttrycket. Tanken tycks vara att lyfta fram mönstren i egen kraft och att tillgängliggöra varumärket till en bredare målgrupp. Jag har läst många reaktioner på sociala medier som tämligen unisont hyllar kollektionen. För egen del är jag mest förtjust i tygkollektionen med det skira uttrycket. Jag kan tycka att det är lite synd att William Morris skall bli greige i en tid där många äntligen vågar lite mer på väggarna.
Själv har jag haft lyckan med mig i sommar vid några loppisbesök. I soffan inne i växthuset har jag två kuddar med klassiska Compton designat av J.H. Dearle 1895 för firma William Morris.
Jag har även funnit en lång gardinvåd av Chrysanthemun i design från 1877. Vi får se om denna hamnar som gardin inne i mitt Morrisrum tapetserad med Willow Bough eller om den kommer ligga på bordet i växthuset för höstens dukningar. Här syns månne det som är en förenande länk mellan det klassiska Arts & Crafts-uttrycket och 2016 års avskalade Pure-kollektion – såväl tyger som tapeter har tryckts i olika färger över åren. Vissa kombinationer har alltid funnits, medan andra kommit och gått över tid. Kanske behöver klassiker uppdateras för att tas in i ett nytt sammanhang eller är de klassiker just av anledningen att de står över tidens tand? Behöver varje tid sin Morris? För egen del är jag insnärjd i den här mönstervärlden sedan många år. Evig kärlek.
♡
