Category Archives: Vintage

Malmstens lampskärmar – bland herbarium och grässtrån

I år lanserar Carl Malmsten-butiken en ny kollektion med de klassiska växtlamporna. Kollektionen Flora har tagits fram i med Eva Schildt och Örsjö Belysning. Lamporna har fått en mässingsdetalj och skall lyfta in skärmarna i 2020-talet. Jag tror absolut att det är dags för en renässans, inte minst för hantverket, förankringen i naturen och vår längtan till det ursprungliga och nära.

Malmsten-butiken ligger vägg i vägg med Svenskt Tenn på Strandvägen i Stockholm. Här möts man av ett annat universum än Josef Franks och Estrid Ericsons mer myllrande värld. Här är det snarare mer av minimalism, nordisk svalhet och fokus på ett slöjdat uttryck. Det finns i och för sig ingen motsättning – fokus ligger på kvalitet och hög formgivningsgrad hos båda. Malmstensbutiken firar 80 år i år och är väl värt ett besök. Jag återkommer med ett inlägg om favoriter bland Malmstens möbler och uttryck framöver. Det känns som om de är mer aktuella än någonsin.

Men nu är det lampskärmarna som är i fokus. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om dem som finns här då jag precis funnit en Birgitta-skärm på loppis och det var ett sådant fint reportage i Residence om Vanja Sorbon Malmsten. Sorbon Malmsten är barnbarnsbarn till Carl Malmsten och den som i dag ombesörjer hantverket med att ta fram skärmarna. Om ni har Readly rekommenderar jag att leta upp reportaget från nummer 1/2017. Det är fascinerande att läsa om processen med skärmarna, allt i från insamling av växter, svetsning av ställningarna och skapandet av den färdiga produkten.

Ljuset silas så fint i skärmarna och det är som att ha ett litet eget lysande herbarium på hemmaplan. Om jag för övrigt tror på en renässans för att samla växter, pressa dem och montera dem på klassiskt vis? Svar ja. Ett av mina mer oklara beslut på loppis var att lämna ett gammalt trettiotalsherbarium för trettiofem kronor. Vad i hela friden tänkte jag på? Jag kanske får bli växtsamlare i sommar, bland många andra tror jag. Bukowskis

Det var Carl Malmstens svärdotter Birgitta Sorbonne Malmsten som var kvinnan bakom lampskärmarna, så detta är en riktig familjeaffär. Tillverkningen togs sedan över av Egil Malmsten och nu är det som sagt dottern Vanja som tillverkar skärmarna. En klassisk kombination är växtskärmar på en av Carl Malmstens Staken – en golvlampa med höj-och sänkbar arm som också känns så rätt i tiden. Lampan började nytillverkas 2017 av Tre Sekel i samarbete med Malmstensbutiken nu i oljad ek.

De här formerna känns också som något som vi gärna tar till oss nu och som passar utmärkt med växtskärmarna. Lampfötter av Carl Malmsten/Uppsala Auktionskammare.

En av de nya skärmarna av Eva Schildt i serien Flora. Så vackert att kapsla in torkade strå på detta sätt och mässingen tillför värme. Jag har sett en enda skärm under mina loppisturer och den köpte jag, men vem vet vad som händer i vintageland? Nytt och gammalt förenas sannerligen i dessa skärmar tycker jag.

Februari tar sin början

Februari tar sin början med ljuset som letar sig in i alla skrymslen och skoningslöst visar vinterns kranka blekhet. Jag väljer att fira genom att bjuda in lite sommarkänsla till sovrummet. Förra veckan fyndade jag två karmstolar och den ena har hamnat i denna hörna. Det är så fint med kombinationen björk och rotting. Stolarna har skänkt mycket inspiration och inredningsglädje. För att förstärka det lätta och luftiga tog jag fram ett Rox & Fix-kuddfodral, en loppisfyndad Dali-tavla och en tickingrandig lampskärm från nittiotalets R.O.O.M. Den sitter på en lampfot från Upsala Ekeby. Palmgrensväskan och Panamahatten väntar på varmare tider. De små Beswick-hundarna köpte jag i helgen. Och döm om min förvåning då jag fann en snödroppe här hos mig! Jag har sett rapporter nedifrån landet, men tänkte att de kan väl inte redan ha kommit hit. Jodå. Blandad grön glädje med en stor dos av klimattankar…

I helgen var jag på bio och såg Unga kvinnor. Så fin regi av Greta Gerwig, bra skådespelare och njutbara miljöer. Rekommenderas varmt som en pralin med budskap i februari.

Väl mött nya veckan!

Konsten att visualisera

Loppis handlar mycket om konsten att visualisera. I en vanlig butik är mycket av det redan gjort med skylt och exponering av saker i olika miljöer. På loppishyllorna är sakerna ofta avkodade och utan referenser. Då gäller det att öva på sin förmåga att se tingen i ett sammanhang som passar en själv. När januari mest handlar om regn och grå himmel istället för snöknaster, är det inte alls svårt att se framåt. Mitt gröna öga är fortfarande lite yrvaket för säsongen. Jag har köpt årets första fröer när Blomsterlandet hade halva priset, men annars är det fortfarande mest dvala. Men att se mig själv i olika situationer framledes när det gäller uteliv och växthus – det går galant. Det är snarare så att man får lära sig att ta det lite lugnt nu med alla ting som kallar på en för att användas när den där första testunden skall dukas upp ute. Duken på bordet skall vara Maria Åströms Rosa Centifolia som jag önskat mig länge och fann på Tradera. De gamla duktyngderna håller den på plats när jag dukar upp klassiska Skagerak-brickan med Lemon Curd i portugisiska marmeladburken och sätter på rottingskyddet över sconsen. Jo då, jag ser det allt framför mig.

För nu blir det knoppande körsbärskvistar och kanske satsar jag på citronkräm redan till helgen. För även om jag är duktig på att visualisera framåt, är jag också ganska bra på att fånga det som är nu. Citrussäsong och allt – ja så får det bli.

Nyttokonst

Innan jag lämnar tillbaka den till biblioteket, måste jag [genom @gustavsloppis] tipsa om boken Nyttokonst av Arthur Hald och Sven Erik Skawonius från 1951. Tanken är att presentera ett “tvärsnitt genom svensk nyttokonst, skapad för hemmet”. Det är en gedigen samling bilder med utgångspunkt från kvalitet i form och material. I inledningen adresseras konsumenten med orden “något mer än praktiskt förnuft och omdömesförmåga, det ligger förståelse, intresse för och förälskelse i det vi kallar kvalitet och skönhet.” Orden vävs kring det vackra , vardagsestetiken och vikten av att tänka kvalitet. Det är intressant läsning och får en att tänka på hur en liknande bok skulle utformas i dag – nästan sjuttio år senare.

Om man är det minsta intresserad av formgivning från tiden är boken ett referensverk. Jag brukar alltid tala mig varm för att kunskap är det bästa att ta med sig på loppis och här får man mycket att ladda in i sin mentala bildbank. Mina ögon dras naturligtvis till sidorna med föremål från Svenskt Tenn.

Boken innehåller många vackra kompositioner och allt är från tiden. Det är fest för ögat, men även många klokheter i texten. En av mina andra käpphästar – att förankra tingen – finns med även här. Det känns som om samtalet kring våra hem styrs mer och mer i denna riktning nu. ” Ju mer vi vet om tingen, desto mer ger de oss, desto rikare blir miljön och desto rikare blir vi själva.”

Förlora er i bibliotekskatalogen en stund. Där finns så mycket bra läsning om man är intresserad av äldre tiders ting.

Åttiotalet knackar på

Det är den där åttiotalssiluetten som knackar på som sagt med voluminösa ärmar, markerade axlar och högre midja. Man är tillräckligt gammal för att ha upplevt det där och då, men nog börjar det kittla lite stilmässigt igen. Jag har letat tröjor från tiden på second hand-galgarna, men hittills inte fått napp på vad jag är ute efter. I dag på lördagsrundan fastnade ögonen på en Baum und Pferdgarten-tröja som var prissatt till tjugofem kronor. Det är det roliga med att handla kläder second hand! Man kan testa siluetter och våga lite mer. Lördagsfriden sänker sig. Jag föreskriver pudrade citronrutor och Marple till mig själv. Med filt.

Vintage i ljus

Vi är mitt i januari. Jag längtar inte vår, utan snarare vinter. Men det är något med denna version av januari. Man luras till andra känslor när solen äntligen bryter fram, temperaturen visar över tio grader och bilradion spelar en favoritsång.

Som ett tecken bröt solen genom när jag skulle föreviga triss i loppisfint med viss vårkänsla. Speglingar kan väl behövas nu när vi vill ta tillvara på allt ljus vi kan. Mitt senaste inköp är en teakspegel märkt Fröseke Nybrofabriken. Jag tänker mig att ha den i hallen. Den är tung och gedigen med en baksida som är nästan lika fin den. Ett riktigt januarifynd för sjuttiofem kronor som skall få lite omvårdnad med teakolja. Den lite marina stilen känns alltid aktuell när värmen börjar stiga lite. En kortare oversize skepparkavaj från COS för etthundratjugofem kronor känns som en bra investering, liksom krukan från svenska Gränsfors. De gör de vackraste av lerkrukor och denna stora modell, redan perfekt patinerad, blev min för sextiofem kronor. Myrten köpte jag när Blomsterlandet hade halva priset på växter förra helgen. De planterar jag sedan om och sätter ute i växthuset. Men för nu får den stå här inne och viska lite om kommande tider.

Vintage ur vår tids perspektiv

Pressbild: Svenskt Tenn/Bruno Ehrs

I morse läste jag Sofia Woods senaste inlägg som handlar om faran – utifrån WWF:s kunskap – i att snäckor är något som många vill ha i sitt hem. Jag har gått och tänkt på det sedan hela dagen. Många med mig är sedan länge förtjusta i snäckor som dekoration, inte minst med inspiration från Estrid Ericsons universum på Svenskt Tenn. Frågan aktualiserar tankar kring hur vi förhåller oss till äldre föremål och våra nutida värderingar. Jag har tidigare visat snäckan på bilden som sitter på en tennsockel och fick även då kritik för att det var en utrotningshotad art som var fel att visa. Kommer min snäcksamling – som uteslutande består av vintageköpta snäckor – att betraktas som en sorglig påminnelse om en naivitet kring att ta in naturen utan att tänka på vidare konsekvenser med ekosystem? Det väcker tankar, det gör det.

Jag kommer också att tänka på en diskussion som Frida på Trendenser hade för några år sedan kring att mörka träslag började komma som trend, vilket problematiserades utifrån ett miljöperspektiv. Här argumenterades det även för att man skall undvika äldre möbler, eftersom de kan skapa en efterfrågan på nyproducerat om man nu vill ha den stilen. Som den loppisräv som jag är, har jag lite svårt att säga att man inte skall ta tillvara på det som redan finns. Senast i går köpte jag en teak-spegel. Tänker man varvet runt är det sannolikt att man hanterade exotiska träslag på ett helt annat sätt på säg 1950-talet än i dag. Jag vidhåller nog ändå att det är bättre att använda det som redan finns, än att tänka nyproducerat. När man handlar vintage är äldre tiders värderingar och sätt att hantera saker alltid närvarande. Frågan är hur mycket vi skall lägga av vår tid på det redan producerade? Det är inte heller hugget i sten vad som anses comme il faut. Pälsar är väl ett konkret exempel i modet… Vi har väl även tagit bort det fina från exempelvis elfenben och riktiga djurhudar som skjutits på den Afrikanska savannen – även om det är antikviteter vi talar om. Jag tycker att frågan är intressant och högst relevant om man rör sig mycket bland äldre ting. Får du några tankar?

Tänker på: Ett nytt sätt att se på konsumtion

Den stora tankeomställningen med att välja andra hand i första hand, har för mig över åren handlat om hur jag svarar på behov som uppstår. Mitt vintagespår började i att finna högkvalitativa dekorativa föremål till mitt hem, men nu handlar det lika mycket om insikten att det mesta finns att tillgå den vägen. Det gäller att se över sina konsumtionsmönster och att ställa om för att behovsuppfylla på sikt. Vissa saker är det lätt att gå ut i en secondhandaffär och köpa direkt. Annat måste man planera lite mer för och tänka sig att man förr eller senare kommer att finna, så där kommer tids- och tålamodsaspekten in. För mig blir det en helt annat tillfredsställelse när bitarna sedan faller på plats.

Detta har lett till att jag ser på inspirationsbilder från företag på ett annat sätt. Många är numera mycket duktiga på att skapa sammanhang för sina produkter. Det märks att vi konsumerar bilder på ett helt annat sätt. Det är numera nästan är ett måste med hög kvalitet i det ledet för att nå ut. Och se – IKEA lockade mig med sina senaste pressbilder för kollektionen BORSTAD som lanseras i februari på varuhusen. Tanken är att lansera produkter i bra material för att kunna ta hand om och vårda det vi redan har hemma. Berömvärt naturligtvis att en sådan stor aktör går i fronten när det gäller att tänka hållbart i flera led. Leder det till en önskan att köpa just dessa produkter när de lanseras? I min omställning gör snarare bilden något annat med mig. Jag börjar fundera på vad det är jag faller för i bilden? Jo, den lyckas förmedla just den stämning som jag och många med mig känner nu i januari. Det är känslan av att vilja fixa hemma, att organisera, att känna ljuset igen och för all del doften av såpa. Den ruffa miljön gör att de skinande blanka produkterna ser ut som om de har varit med länge.

Jag blir snarare sporrad att göra få till samma känsla med det redan brukade. När det gäller den här typen av praktiska föremål är det inte ett dugg svårt vill jag säga. Betänk den rad av husmödrar som har föregått oss i generationer. Korgar finns det ett överflöd av, liksom linnehanddukar. Zinkbaljor är inte heller någon bristvara vintage, för att inte tala om mattpiskare. För mig har det varit värdefullt att ta mig en tankeställare kring kommersiella budskap och behovsskapande konsumtion på detta sätt. Kanske kan det inspirera någon mer?