Ibland går man den klassiska vägen över ån efter vatten. I staden använde jag min gammelmormor Linnéas skänk som en del av mitt skrivbord. Jag har haft med mig möbeln genom flyttar efter att jag lämnade barndomshemmet. Den har fått sina stötar av att fraktas uppför många trappor. På lådorna syns rester av en packtejp som jag satte dit när Anna var liten och hela tiden öppnade lådorna. Tejpen blev kvar där några år. I denna flytt tycks en liten knopp ha fått fötter. Nu har den stått i garaget ett tag i väntan på dess fortsatta öde. Jag hade svårt att finna en plats till den i huset, men nu har den hittat hem igen som den saknade förvaringen och avlastningsytan till skrivbordet i mitt arbetsrum. Det var nog meningen att vår resa tillsammans skulle fortsätta. För visst är det något speciellt med saker som är förankrade i det förlutna. Det är inte de mest värdefulla föremålen, men det finns andra kvalitéer. Skänken har en värdig kamrat i mitt skrivbord som vi fick i bröllopspresent av mina föräldrar. I staden var det köksbord och märkena av små gafflar sitter där för alltid. En vardagshistoria så gott som någon.
Jag är egentligen inte så bevandrad eller inne på Feng Shiu, men positiva energier känner man instinktivt. Placeringen av skrivbordet in mot huset gör mig glad, liksom att omge mig med vackra saker. Pappershögarna har inte hunnit växa så höga ännu. Vi får väl se hur det går med ambitionen att försöka rensa direkt :)!
