Favorit: Ljusen brinner ut

“Har du köpt något nytt?” var sonens kommentar när han fick syn på mina två VÄRMER-ljusstakar från IKEA. Det får jag väl ta som en komplimang. För numera tillhör det undantagen att jag inte handlar vintage. Det märks att jag har ändrat köpbeteende, då jag blir förvånad över högarna med kartonger. Det känns ovant att det bara är att ta så många som man anser sig behöva och gå mot kassan. Här lockade mig formen men framförallt funktionen och möjligheten att använda hela ljusen. Och som de har blivit använda mina två ljusstakar. Det finns naturligtvis olika sätt att göra sig av med alla ljusstumpar, men den här varianten passade uppenbarligen mig.

signature

Spåren

Imke Janoschek är en av mina favoritskribenter. I veckan publicerades texten Spåren suddas ut – om konsten att döstäda” på Residences sida. Så fint och vemodigt om hur man förhåller sig till en helt annan rensning, än den vi annars gärna ägnar oss åt i januari. “Döstädandet efter nära och kära är inget för veklingar. En trygg punkt ska demonteras, fördelas och det mesta ska köras till tippen.” Jag läser orden igen, samtidigt som den tyngre Bismarcklänken runt min handled slår mot tangentbordet när fingrarna sträcker sig efter siffrorna högre upp. Armbandet kommer från min svärmors smyckesskrin. För vi är just där. I det som kommer efter att någon lämnat. Än så länge är det de små tingen. Och de med stort symbolvärde.

Smyckesskrinet var just ett sådant. Alla historier om de gamla släktingarna, deras hattar och juveler. Jag tyckte nog att jag hade hört tillräckligt om dem i yngre dagar, medan jag med åren lyssnade mer och uppmuntrade till dokumentation. Nu sitter jag med små handskrivna lappar som skall försöka leda vägen till vad och vem, men de är inte alldeles lätta att tyda. Så självklart för den som skrev, så svårt för oss andra som slingrar in oss i halskedjor och broschnålar. Respekt inför, men även viljan att ta fram i ljuset. Inte bara spara för de sällsynta tillfällena, utan använda en stor ring mitt i bleka januari. Det är kanske då den glänser som mest.

Bilder från @bukowskisjewellery. Ett fint konto att lägga till.

signature

Åttiotalet knackar på

Det är den där åttiotalssiluetten som knackar på som sagt med voluminösa ärmar, markerade axlar och högre midja. Man är tillräckligt gammal för att ha upplevt det där och då, men nog börjar det kittla lite stilmässigt igen. Jag har letat tröjor från tiden på second hand-galgarna, men hittills inte fått napp på vad jag är ute efter. I dag på lördagsrundan fastnade ögonen på en Baum und Pferdgarten-tröja som var prissatt till tjugofem kronor. Det är det roliga med att handla kläder second hand! Man kan testa siluetter och våga lite mer. Lördagsfriden sänker sig. Jag föreskriver pudrade citronrutor och Marple till mig själv. Med filt.

signature

Fredagssvepet 3/2020

Då fick vi fredag. Vågar man hoppas på att några solstrålar landar på näsan i helgen? Det vore välgörande. Inte utan att man dras till det gula nu. Svenskt Tenn dukar upp med Josef Franks stol P5 i ett matrum fullt med grönt. Hoppfullt och dags att ge krukväxterna lite extra omvårdnad i den torra luften.

Mitt senaste konto att följa på Instagram är @heroldian_journal som hjälper privatpersoner och företag att skapa miljöer med konst i centrum. Många vackra bilder att förlora sig i. För mig är det svårt att inte falla som en fura för denna myllrande bokhylla. Praktiskt? Nja. Vackert? Ja!

När jag gick in på deras sida upptäckte jag även en bläddringsbar tidning. Den skall jag läsa i helgen. Kanske kommer någon ny tavla min väg på morgondagens loppistur?

Terese bloggar om det ljusa och vackra siluetter. Som sagt, fast förankrad i vintern och längtar snöknarr, men inspirationen börjar leta sig åt detta håll nu.

Stoppa pressarna – SVT sänder en av mina absoluta favoritfilmer! Muriels Wedding med Toni Collette kom 1994. Det är en film om att upptäcka sig själv, om vänskap, om kärlek blandat med australiensisk humor och mycket ABBA. Jag har den på en gammal VHS som jag har sett många gånger, men nu var det länge sedan. Om jag laddar för nostalgi? Självklart! Fredagstoner får bli den här covern på en av mina favoriter med just ABBA. Nostalgi där med.

Netflix:s Dracula med Claes Bang är något helt annat, minst sagt. Man känner sig överkörd av ett tåg mellan varven när man lämnas i händerna på Mark Gatiss och Steven Moffat. De gjorde även Sherlock – en annan personlig favorit som vi just nu ser om. Dracula då. Låt mig säga så här. Man får lämna en del logik bakom sig, uppöva sin tolerans för makabert splatter och vara öppen för att en historia verkligen kan ta alla vägar. Vi kunde inte sluta prata om den dock, så visst har den något. Och Bang är en skådespelare av rang.

Om det blir Bergenströms pudrade citronrutor även denna helg? Inte helt osannolikt.

Och kanske får solen ut mig i växthuset för att titta till det lite. Jag ska bära ut den vackra Gränsforskrukan som jag fyndade i veckan och börja få lite känsla för frön och annat. Tänk att en helt ny säsong väntar där bakom hörnet.

Med detta hoppas jag att ni alla får en riktigt fin helg!

signature

Vintage i ljus

Vi är mitt i januari. Jag längtar inte vår, utan snarare vinter. Men det är något med denna version av januari. Man luras till andra känslor när solen äntligen bryter fram, temperaturen visar över tio grader och bilradion spelar en favoritsång.

Som ett tecken bröt solen genom när jag skulle föreviga triss i loppisfint med viss vårkänsla. Speglingar kan väl behövas nu när vi vill ta tillvara på allt ljus vi kan. Mitt senaste inköp är en teakspegel märkt Fröseke Nybrofabriken. Jag tänker mig att ha den i hallen. Den är tung och gedigen med en baksida som är nästan lika fin den. Ett riktigt januarifynd för sjuttiofem kronor som skall få lite omvårdnad med teakolja. Den lite marina stilen känns alltid aktuell när värmen börjar stiga lite. En kortare oversize skepparkavaj från COS för etthundratjugofem kronor känns som en bra investering, liksom krukan från svenska Gränsfors. De gör de vackraste av lerkrukor och denna stora modell, redan perfekt patinerad, blev min för sextiofem kronor. Myrten köpte jag när Blomsterlandet hade halva priset på växter förra helgen. De planterar jag sedan om och sätter ute i växthuset. Men för nu får den stå här inne och viska lite om kommande tider.

signature

Vintage ur vår tids perspektiv

Pressbild: Svenskt Tenn/Bruno Ehrs

I morse läste jag Sofia Woods senaste inlägg som handlar om faran – utifrån WWF:s kunskap – i att snäckor är något som många vill ha i sitt hem. Jag har gått och tänkt på det sedan hela dagen. Många med mig är sedan länge förtjusta i snäckor som dekoration, inte minst med inspiration från Estrid Ericsons universum på Svenskt Tenn. Frågan aktualiserar tankar kring hur vi förhåller oss till äldre föremål och våra nutida värderingar. Jag har tidigare visat snäckan på bilden som sitter på en tennsockel och fick även då kritik för att det var en utrotningshotad art som var fel att visa. Kommer min snäcksamling – som uteslutande består av vintageköpta snäckor – att betraktas som en sorglig påminnelse om en naivitet kring att ta in naturen utan att tänka på vidare konsekvenser med ekosystem? Det väcker tankar, det gör det.

Jag kommer också att tänka på en diskussion som Frida på Trendenser hade för några år sedan kring att mörka träslag började komma som trend, vilket problematiserades utifrån ett miljöperspektiv. Här argumenterades det även för att man skall undvika äldre möbler, eftersom de kan skapa en efterfrågan på nyproducerat om man nu vill ha den stilen. Som den loppisräv som jag är, har jag lite svårt att säga att man inte skall ta tillvara på det som redan finns. Senast i går köpte jag en teak-spegel. Tänker man varvet runt är det sannolikt att man hanterade exotiska träslag på ett helt annat sätt på säg 1950-talet än i dag. Jag vidhåller nog ändå att det är bättre att använda det som redan finns, än att tänka nyproducerat. När man handlar vintage är äldre tiders värderingar och sätt att hantera saker alltid närvarande. Frågan är hur mycket vi skall lägga av vår tid på det redan producerade? Det är inte heller hugget i sten vad som anses comme il faut. Pälsar är väl ett konkret exempel i modet… Vi har väl även tagit bort det fina från exempelvis elfenben och riktiga djurhudar som skjutits på den Afrikanska savannen – även om det är antikviteter vi talar om. Jag tycker att frågan är intressant och högst relevant om man rör sig mycket bland äldre ting. Får du några tankar?

signature

Tänker på: Ett nytt sätt att se på konsumtion

Den stora tankeomställningen med att välja andra hand i första hand, har för mig över åren handlat om hur jag svarar på behov som uppstår. Mitt vintagespår började i att finna högkvalitativa dekorativa föremål till mitt hem, men nu handlar det lika mycket om insikten att det mesta finns att tillgå den vägen. Det gäller att se över sina konsumtionsmönster och att ställa om för att behovsuppfylla på sikt. Vissa saker är det lätt att gå ut i en secondhandaffär och köpa direkt. Annat måste man planera lite mer för och tänka sig att man förr eller senare kommer att finna, så där kommer tids- och tålamodsaspekten in. För mig blir det en helt annat tillfredsställelse när bitarna sedan faller på plats.

Detta har lett till att jag ser på inspirationsbilder från företag på ett annat sätt. Många är numera mycket duktiga på att skapa sammanhang för sina produkter. Det märks att vi konsumerar bilder på ett helt annat sätt. Det är numera nästan är ett måste med hög kvalitet i det ledet för att nå ut. Och se – IKEA lockade mig med sina senaste pressbilder för kollektionen BORSTAD som lanseras i februari på varuhusen. Tanken är att lansera produkter i bra material för att kunna ta hand om och vårda det vi redan har hemma. Berömvärt naturligtvis att en sådan stor aktör går i fronten när det gäller att tänka hållbart i flera led. Leder det till en önskan att köpa just dessa produkter när de lanseras? I min omställning gör snarare bilden något annat med mig. Jag börjar fundera på vad det är jag faller för i bilden? Jo, den lyckas förmedla just den stämning som jag och många med mig känner nu i januari. Det är känslan av att vilja fixa hemma, att organisera, att känna ljuset igen och för all del doften av såpa. Den ruffa miljön gör att de skinande blanka produkterna ser ut som om de har varit med länge.

Jag blir snarare sporrad att göra få till samma känsla med det redan brukade. När det gäller den här typen av praktiska föremål är det inte ett dugg svårt vill jag säga. Betänk den rad av husmödrar som har föregått oss i generationer. Korgar finns det ett överflöd av, liksom linnehanddukar. Zinkbaljor är inte heller någon bristvara vintage, för att inte tala om mattpiskare. För mig har det varit värdefullt att ta mig en tankeställare kring kommersiella budskap och behovsskapande konsumtion på detta sätt. Kanske kan det inspirera någon mer?

signature

I säsong med blick framåt

Först – stort tack för era fina hälsningar! Jag uppskattar varenda en. Ni ger kraft framåt och får mig att vilja skriva mer igen efter att ha varit mer bilddriven inne på @baravackrating. För ni vet väl att jag finns där med fokus på vintage? Om inte, så titta in där också. Jag kommer inte med någon programförklaring annat än att i vanlig ordning ha mina hörnpelare klassiskt, säsongsbaserat, tidlöst och hållbart. Jag tänker att jag tar det helt enkelt från här och hoppas att ni är med mig.

I lördags var jag på den sedvanliga loppisturen. Förut var lördagsförmiddagar mina pyjamastimmar med långsamt tempo. Nu är det nästan alltid lite tidigare frukost och tempo för att ta mig ut till öppningen av mina secondhand-affärer. Man är inte ensam där en lördag, långt ifrån. Det gäller att kryssa snabbt, lita på sina falkögon och att behålla sin kompass. Nu kunde jag komplettera min än så länge tämligen modesta samling av brittiska Portmeirions Pomona. Jag är ju en brittisk trädgårdstant uti fingerspetsarna. Dekoren på detta porslin som är hämtade från botaniska illustrationer ur “Pomona Britannica” från 1818 är därför svårt att motstå. Porslinet är fortfarande i produktion med lite variationer. Det man ser på loppis kommer oftast den design som gjordes av Susan Williams-Ellis 1982. När jag lade upp på Stories på Instagram fick jag många nostalgiska direktmeddelanden som hade minnen av servisen. Jag har ingen sådan koppling till den, men tycker mycket om den. Det brukar vara olika frukter på porslinet om man finner en liten stapel med skålar. Min favorit är päronen. Jag tänker kanske framförallt på den som att duka med ute under den varmare säsongen, men säg den som inte behöver lite eskapism i januari?!

Januari är mycket organisation och fixande hemmavid. Köksskåpen har fått sig en rejäl genomgång. Jag har staplat alla mina fat för att lättare komma åt dem och att verkligen använda dem. Alla sallader blir godare på ett större fat. I stapeln syns en blandning av Upsala Ekeby och Gefle samt ett italienskt Spruzzifat.

I helgen åt vi bland annat en av mina vintersallader. Jag har kommit igång ordentligt med min mandolin som jag fick i present för några år sedan. Fördelen med riktigt tunna skivor är att det går att äta mycket raw. Det blir helt enkelt godare och mer lätt att äta t ex olika kålsorter. Här blandas rödkål, granatäpplekärnor, apelsin och nötter efter tillgång. I går tog jag mandel som blivit över efter att ha använts till glöggen. I säsong – med lite blick framåt.

Med hopp om en fin start på veckan!

signature