På Annas sexårs går de till skogen varje vecka. Ett litet sittunderlag som går att vika ihop har införskaffats, liksom vattenflaska. Anna älskar skogen och traskar gärna långa sträckor. Jag bekänner mig som något av en skogsnovis. Visst har vi varit med barnen i skogen, men inte speciellt ofta. Min oerfarenhet av skog och mark blev tydlig i dag när vi åkte på en liten utflykt. I familjens gemensamma ryggsäck låg hinkar för blåbärsplockning. Vi såg – inte ett enda bär. En mer van skogsvandrare hade förmodligen åkt på blåbärsjakt en mer gynnsam säsong…
Jag trodde aldrig att jag skulle skriva detta, men det var befriande rofyllt att traska runt i skogen. Det erbjöds sannerligen billig meditation i den höga regniga luften och larmet från lekparken kändes långt borta. Kan det bli en friluftsmänniska av mig på gamla dagar? Jag vet inte, men en sak är säker. Det blir betydligt fler skogsutflykter framöver – med eller utan bärhinkar…
Fotografi: Weronica – En mammas dag