Varje gång vi passerar gränsen till Skåne är det samma visa. “Jag vill flytta hit”. Orden ekar tomt i barnens öron, men för mig är det som om allt det jag tycker om på något sätt fulländas i detta landskap. Jag har haft Gotland som min stora sommarförälskelse och närt en dröm om ett hus där. Jag har skrivit hyllningar om det karga, det steniga och det minimalistiska på ön. Den känslan kvarstår och är bland annat inspirationen för mitt växthus här på hemmaplan. Men frågan är om inte Skåne har gått om i drömmen. Det är något med luften som gör att jag vill flytta ned och öppna en liten butik ute på landet. Jag är knappast ensam om det med tanke på hur tätt det är mellan besöksmål i detta landskap, men ändå. I en dröm fungerar det fint.
Skåne är mer frodigt och myllrande med klarare färger för mig än den gotländska estetiken. Här blir jag inspirerad till en mer klassisk engelsk lantstil med tegel, blåvitt porslin, lindblomsgrönt och William Morris.
Bara vackra ting i en färg och mönsterblandning som tilltalar mig.
Klassiker att hemföra från Lund – te från Tehuset Java och bakelser från Patisseriet.
Jag vet inte om det varit med någon galen trädgårdskvinna som gått loss med en sekatör på fel sätt i dotterns skräckfilmer, men hon hävdar att jag uppvisar närmast patologiska tendenser när det gäller det gröna. Ja, vad är väl tid i Botaniska Trädgården i Lund jämfört med att besöka H&M i varje stad? Vi får väl helt enkelt “agree to disagree” här, även om jag faktiskt fick lite cred för några fotografier med blombakgrund på henne som till och med passerade nålsögat för publicering på Snapchat…
När man semestrar med tonåringar är det inte helt fel att få tid tillsammans med någon som har gemensamma intressen. Den dag Jenny och jag träffades strålade solen till slut. Att få gå runt bland dahliorna på Sofiero med en lika road – vi skojade om det ultimata tantbeviset att inträda i Svenska Dahliasällskapet – är en ynnest. Det känns fint att denna gång få möta sensommaren med en vän av bästa sort – en sådan där samtalet bara tar vid när man väl träffas. Tacksam över att ha sådana stjärnor som kommit min väg på senare år – count your blessings i megaformat på Krapperups magnifika fasad.
I år kände jag att utflyktsplaneringen skulle sträcka sig lite längre än till de säkra kort som redan besökts. Några klassiker blev det, men annars var det mesta nytt för ögat och gommen, vilket inte är ett problem in detta landskap, tvärtom. Det blir lätt så annars känns det som. Många åker till samma typ av “annorlunda och gemytliga” utflyktsmål som alldeles kryllar av människor. På Gotland skall alla käka bullar på Rute Stenugnsbageri, trots att cafétätheten och därmed utbudet är enormt. Många ställen känns som klippt och skurna för designroade turister. Inget fel på det och jag unnar verkligen riktigt bra ställen att det går bra för dem. Men ibland blir känslan lite “är det konstigt att man längtar bort någon gång”. Kanske till nästa uppstickare i genren “annorlunda och gemytliga” utflyktsmål…
Jag besökte bland annat Den Engelska Trädgården på Österlen. En riktigt fin och inspirerande anläggning med brittiska förtecken – svårt att tro att trädgården började anläggas så sent som 2014.
Som en skiva med ett hack i – en referens du garanterat inte skall använda inför dina barn som då klassificerar dig som ännu mer lost – säger jag varendaste gång: Den här bokskogen är så vacker! Det är som att åka genom en grön tunnel! Jag blir precis lika betagen varje gång när man ger sig ut på lite mindre vägar och de sammanväxta träden som bildar alléer av grönt omsluter en. Med en man som är utsprungen ur den kompakta granskogen är det lite som att svära i kyrkan, men det där skira ljuset. Åh. Skåne är som ett stort grönt hjärta. Det böljande landskapet med alla åkrar som skördetröskorna började arbeta med nu, alla majskolvar som sträcker sig upp i skyn och alla äppelodlingar. Klorofyllet omger en överallt och det är inte utan att man står och begapar alla stora friväxande fikon och ginkgoträd. Att vara trädgårdsmänniska här måste helt enkelt vara lite mer tacksamt.
Det är något med havet också. Känslan av gränslöshet och närheten till kontinenten. Det får lov att bli Köpenhamn snart. Årets sensommarplagg är definitivt denna blomstrande skjorta för min del.
Jag tycker om att ta med mig grönt hem från resor. Även om det var med bra stumma ben jag plockade ut krukor och pelargoner från Österlen efter att ha haft dem i benutrymmet hela vägen hem, känns det fin att ha fått med sig en liten bit av Skåne. I en av Malmös Signe Persson Melins vackraste krukor ståtar nu doftande klorofyll i växthuset. Vardagen är här – på torsdag börjar skolorna – men än finns det fin sensommar kvar. Kära, kära Skåne. Hoppas att vi ses snart igen.
♡
En annan stilig gåva var Signe Persson Melins Pallisad från Byarums Bruk som jag har önskat mig sedan den kom 2014. Den står för tillfället som en skulptur ute i växthuset utan något i. Så vacker mitt bland citronträden.
Vi tog skydd i Trädgårdsföreningens Palmhus en bra stund på lördagen. Det är en sådan fantastiskt fin miljö här som jag för det mesta brukar möta i gassande sol. Nu gick jag runt länge med regnet smattrande på taket.
